guggelutt

Jag känner att jag bara måste få skriva av mig mina tankar kring "ungdomsvåldet" för jag är så arg att jag spricker! Det händer nu och då att ett barn eller en ungdom tar livet av en annan ung person. I helgen hände det igen. Nu var det Therese, förra året Ricardo och Romario, ibland får våldet medial uppmärksamhet och ibland inte. Jag kommer uppehålla mina tankar kring det som hände i helgen och vad jag tror lett det hela dit. Jag anser nämligen att vi alla är medskyldiga på ett eller annat sätt.

För det första så är det mycket vanligare att vuxna gör illa barn och ungdomar än att barn och ungdomar gör illa varandra. När barn och ungdomar gör illa varandra blir detta mycket mera avskytt än när vuxna gör det. I pressen börjar diverse skribenter yla om "var är de vuxna?", "var fanns de vuxna?", "...föräldraansvar..." osv osv men jag menar att vi alla har ett medborgar-ansvar och det börjar hos var och en av oss. Det är bara vi själva som kan förändra oss själva. Idag lever vi i ett ansvarslöst och känslokallt samhälle. Anonymiteten är utbredd, i synnerhet i storstäderna, och i storstäderna bor en stor del av befolkningen i Sverige. Ingen tar ansvar över nåt annat än sitt eget och knappt det.

Titta omkring er. Vad ser ni? Överallt påminnelser om vad som "behövs" för ett fulländat liv. Häftiga mobiltelefoner, flashiga kläder, höga betyg, moderna frisyrer, heminredningsprogram. På TV juckar halvnakna kändisar mot oss i TV-rutan, vi får information om allt vi behöver köpa, i filmer ser vi hur hjälten skakar av sig döden och våldet och leende går hem med en vacker kvinna. Vi vuxna har oftast skaffat oss en förmåga att "förhålla oss till" och kunna vara distanserade på ett vuxet sätt, men ungdomarna är inte där än. Reklam vänder sig hänsynslöst till ungdomar och berättar om vad som behövs för att uppnå än det ena än det andra. Skolan riktar sig till de högpresterande eleverna, de ska prestera mer för att skolan ska stå sig bättre i statistiken över lyckade skolor, medan de svagare eleverna pytsas runt och ignoreras, trots Skollagen och alla snygga värdegrunder som skrivs. Ändå har vi skolplikt, så som förälder är du alltså skyldig att skicka dina barn till institutioner som ibland är värre än fängelser med mobbing, misshandel, ignorans och frånvaro av vettiga vuxna. Som förälder blir man avpolleterad tidigt eftersom "samhället" och "marknaden" gör anspråk på barn och ungdomar så länge de sköter sig, när de sen inte pallar pressen så är det "föräldraansvaret" som brister. Sjukt! Hur ska jag som förälder kunna styra över vad ungdomarna kommer över i information och värdegrunds-bildning? För att försörja sig måste vi jobba och vi kan inte hänga över axeln på våra unga när de sitter på internet eller är ute och grillar med andra skötsamma ungdomar. Alla måste ta ansvar och sluta skicka över ansvarsfrågan på en den ena, en den andra. Egentligen borde ALLA gå en kurs i dressyr där klickträning ingår, bara för att förstå beteendevetenskapligt hur påverkade vi blir av allt som flimrar omkring oss!

Igår när jag gick för att besöka Therese minnesplats hamnade jag mitt i ett knatte-fotbollslag som var på väg ut på träning. Det är så ju precis så här vårt samhälle är uppbyggt. För att få hjulen att snurra måste vi lämna ifrån oss våra barn till olika barngrupper som dagis, dagmammor och liknande. Det fortsätter med skolan, olika fritidsaktiviteter som fotboll, gymnastik, simning. Absolut inget fel i det, men vi överlämnar ansvaret  av våra barn på andra vuxna och vi litar till att de kan ta det. Ju äldre barnen blir, desto mindre insyn har vi som föräldrar. Det som skrämt mig under mina barns uppväxt är hur jag gång på gång har blivit vittne till hur vuxna nedvärderar barn och barns föräldrar inför andra, ironiserar och kritiserar. Fotbollens värld är grym. Redan som 5-åringar börjar barnen pressas för att bli duktiga, föräldrar och tränare gör narr av ungars försök att förstå reglerna, ungars fysiska oförmåga att behandla bollen som Zlatan gör i VM. Skolan är inte bättre. Man skvallrar på ungarna som inte sköter sig, de jobbiga ungarna diskuteras ohämmat i lärarrum och ungar som skulle ha alla världens chanser med rätt behandling blir dömda på förhand och ignoreras i klassrummen: "det är hem-miljön", "föräldrarna bryr sig inte" ... men är det inte just dessa elever som verkligen skulle behöva extra omsorg av pedagogerna i skolan? Och de barn som har rätt förmågor att ta sig till topp-betyg, ära och berömmelse, de pressas hårdare än nån annan, både hemifrån och från skolan, det är inte ovanligt att det brister för dem, de super, festar och tar droger och detta är fullt möjligt utan insyn eftersom de är så skötsamma.

I vårt samhälle har vi missat några viktiga poäng. Vi är alla individer. Det är inget som säger att ena ungdomen är den andra lik. Vi behöver alla varandra som förebilder och spegelbilder av oss själva. Ungdomar är inte en homogen grupp, inte heller tanter, invandrare eller företagsledare. Jag kan ha mer gemensamt med en unge eller en invandrare än en annan tant. Och om jag gör reklam för en youghurt för barn, ska jag göra det på ett sätt som kränker den vuxne? Tjat lönar sig, reklam vänd till barn, till unga. Vi behöver alla ta ansvar för våra handlingar och inte slå ifrån oss. Mitt jobb är mitt jobb, men det är mitt ansvar hur mitt jobb sköts. Som förälder kan man inte cencurera TV-reklam och MTV, vi har ingen aning om vad som händer i skolans korridorer eller på fotbollsplanen. Istället för att klumpa ihop olika grupper så borde vi gå in och splittra upp dem lite istället, visa att vi finns och hur vi förhåller sig till saker. När shopping, reklam och säljsiffror går före människan i ett samhälle har nåt gått snett. Jag kan inte mätas i antalet klänningar eller väskor jag har, utan i mina värderingar. Sms-lån förstör ungdomars framtid år framöver, poker likaså, nätdejting är det senaste och vi konfronteras med det vare sig vi vill eller inte. I detta lever våra ungdomar, i en låtsasvärld bland skönhetsoperationer, prestationer, hjältar och lycka. Det inte är utan för utan man använder barnsoldater i krig, de har inte insett sin egen dödlighet än och våra ungdomar har samma mognad. När de riktar en spark mot någons huvud eller sticker en kniv i ryggen på nån så har de sällan den insikten att faktiskt nång kan komma till skada på riktigt! De lever mellan sagorna och det vuxna kallar verklighet.

Vi kan bara börja med oss själva, vad kan just jag göra? Jag kan hjälpa mamman med barnvagnen på bussen, nästa gång vågar nån annan göra det. Jag kan tilltala den äldre herrn som ser vilsen ut. Jag kan fråga den unga killen om smaken på läsken var god. På det sättet blir vi synliga för varandra. Idag lever ungdomarna i en värld med krav från alla håll, från skolan, från föräldrarna, från marknaden, från samhället. Kan vi inte se den verklighet vi skapat för dem att leva i innan de tagit ställning så blir det lätt fel. Men handen på hjärtat, har vi rätt att förfasa oss? Vi är ju med och bidrar till skapandet av denna verklighet!