:O(
Gran Canaria 2007 Egypten 2008
Jag har ju under många år struntat i att ta hand om mig själv, min kropp, lyssna på kroppens signaler. Belöningen har knappast blivit popularitet och första pris i självuppoffran. När man är i ekorrhjulet så tycker man att allt är nödvändigt och att man måste ställa upp, priset man tror sig få är krasst nån sorts beundran och att man är en schysst typ. Men ta vad som helst... tex fotbollen. 7 år som lagledare och materialansvarig, i snitt 10 gratistimmar i veckan under terminerna, skäll från föräldrar att laget inte var tillräckligt bra, gratis skjutsar runt hela Stockholms län med bilen full av tjejer som skulle spela match men inga föräldrar som orkade ställa upp en söndagmorgon eller ville ta ett glas vin på fredagskvällen, ingen bensinersättning, inga tack. När vi väl la ner laget för att det blev ohållbart så fick man snarare känslan av att man aldrig varit behövd än att man gjort en insats för Hagsätra-Rågsveds ungdomar... Min belöning var tjejernas uppskattning och glada "Hej Gunilla" när man sprang på dem i centrum.... och det räckte för mig då. Men nu i efterhand så känns det bittert. Listan på att ställa upp kan göras oändlig, men när man ser i backspegeln så har det bara kostat mig ensamhet... i längden. Inte ens en uppsats skriven på engelska efter en intervju-turné på Manilas gator i Filippinerna för att kartlägga hur NGO´s jobbade med sexueltt utnyttjade barn väckte nån form av uppmärksamhet där jag fick känna att jag dög nåt till, när jag skrivit min magisteruppsats i socialt arbete blev jag inte kallad som handledare för socionomernas uppsatsarbeten, vilket sas vara kutym på skolan. I efterhand har jag fått höra att man använt delar av min magisteruppsats i diakonutbildningen på Ersta (uppsatsen handlade om påverkansfaktorer i diakoners arbete), men jag blev aldrig tillfrågad eller kontaktad, dock glad när jag hörde att den användes till nåt. Dessa uppsatsarbeten ha gjot mig stolt, men jag har ingen att dela det med, inget firande, inga milstolpar, bara försvunna ut i det tomma intet. Ska inte förhäva mig eller skryta...
Rinkebys kvinnogrupp på besök i Vantör Bekki och jag experimenterar med mobilen
Jag har några trogna vänner, ett par gamla och några nya och dem är jag så otroligt glad över (ingen nämd, ingen glömd, alla gillar inte att bli fotograferade) ...men jag har ingen direkt vana av att umgås. De flesta har jag kontakt med via dator eller sms. Ersättningen för mänsklig kontakt har varit tröstätande och handarbete.... och prestation, att utmana sig ytterligare och att tänja på gränserna, känna att jag duger. Priset blev att jag fullständigt dukade under av diagnosen struma, efter det har allt gått åt pipsvängen, depressioner, yrsel, skakningar och som grädde på moset borrelia, förkylning och ryggskott.
Några av mina bästaste vänner
Jag är väl medveten om hur bra jag har det. En man som älskar mig, barn och vänner som bryr sig, god kontakt med Försäkringskassan oh min husläkare, buren och stöttad på jobbet. Besvikelsen ligger på andra plan. Jag vet vad jag kan, men jag skulle vilja fira med nån, uppleva sorger och framgångar med nån. Det låter kanske konstigt i sammanhanget, men vådan av att vara så förbannat "duktig" är känslan av att inte duga nåt till. Jag tror att många i min omgivning tror att jag kan försätta berg... och det kan jag oxå, men det är ytterst få som ser den lilla Gunilla som bara ber om att bli älskad för den hon är.
Monaco 2008 Rom 2009
Just nu är jag i en fas där jag är lycklig över ha gått på toa själv och att magen skött sig, att jag kan bära en kopp kaffe i ena handen och klara mig med en krycka. Ändå känner jag mig totalt oduglig. Smärtan hålls i schack med morfin, magen med laxerade gel. Mitt liv är mina prestationer. Mitt liv består i att nån ser mig... eller så har jag helt fel. Besvikelsen ligger kanske i dem som inte hörde av sig under min tuffa långa sjukdomstid eller de som inte lät mig vara liten och eländig. Eller är det så enkelt att jag inte är nöjd med mig själv och projicerar över det på andra?
Grasse 2008 Holmenkollen 2007
Nej, nu skriker magen och jag har gnällt färdigt. Inget blir bättre av att ligga här och tycka synd om sig själv. Jag får visa mig själv hur duktig jag är som kan ta mig ut i köket och bre en knäckemacka till. Gubben jobbar 16 timmar, sonen sover av sig sin magsjuka, dottern är i skolan. Alla djuren är hemma. Ragnar hade saknat sin mamma, han ville inte gå i buren vare sig igårkväll eller imorse när han fick hjälpa mig med frukostarna. Nu sitter han i voljären och testar med "Kom då" och "Atjoo", men jag bara svarar honom. Klarar inte riktigt av hans bustrick just nu...
Tänker på M som opereras idag.
har du ställt frågan vad du vill göra med ditt liv?
Sätta upp mål och inte mål som jag MÅSTE banta utan mer mål som får dig att känna dig fri? Roliga mål tex åka iväg och hjälpa barn i andra ländre osv.
peppa sig och ta sig fram gör man om man vågar lämna det gamla bakom sig.
//puzzzzzzz
Hej jag tycker om att läsa din blogg även om det känns tungt att läsa att du är nere .
Men känner igen mig i det du läser i en viss del och kan känna en viss med känsla. Jag vart inte opererad idag heller fick fasta fram til kl 16.30 med dropp och jag lovar jag var inte glad. Sen när jag väl skulle få maten så kom dom med fel mat och påstår att jag har beställt det men som jag vet att jag inte har gjort då jag beställer barn menyn. Jag vart sur och rulla ner och köpte mig en korv på pressbyrån. Läkararen hade sagt till mig att jag var tvungen att ligga i sängen hela dagen oxå och inte gå och röka men jag smet iväg,problemet vart att mitt dropp vart som en drink shaker det som var genom skinligt var blod. illa så jag fick skamset säga till att dom var tvungna att byta droppet.
Vår "trevliga" dam mitt över är lite snurrig idag när jag låg och prata med min mamma i telefonen så låg hon och svarade på allt jag sa. Fick säga till henne att jag pratar i telefon, hon svara okey men fortsatte att svara.
Din plats kom det in en dement snurrig dam 00.30 inatt som hela dagen dragit bort skynket mellan min säng och hennes och stirrat sönder mig samtigt jag har fått svara på vem jag e ca 50gånger. Men hon fick flytta ner en våning tydligen. Jag har träffat en homosexuell man i dagrummet som brutit benet som han hade gått med i 2v. innan han åkte in hit som e riktigt rolig han satt och spana in Let´s Dance killarnas "packet" jag sa det är ju inte det du ska kolla på utan dansen.. =)
Sen har vi en arab som sitter i dagrummet oxå som har ca 6vänner som kommer upp dom måste äga en kevab eller nått stinker kebab över hela avdelningen när dom har varit här.
Saknar min granne= du och ditt ro givande virkande samt samtal. Men jag hoppas du mår bättre och bättre jag vet inte när operationen blir av, antingen imorgon eller söndag senast måndag. Den kommer att ta 3tim och jag ska få 2st skruvar insatta i ryggen. Lite skrämande faktiskt men det kommer nog att gå bra.
Kramar från mig till dig.
usch vad trist detta är för dej :(
MEN ändå..tack o lov för söta ragnar som på sitt sätt försöker avleda dina tankar och locka till skratt !Djur är kloka och han känner nog matte inte mår så bra just nu.
kram
