guggelutt

Vet inte hur jag ska bete mig med saker och ting. Fick tvinga mig ur sängen imorse igen, med våld. Huvudet är grått, kroppen vill inte lyda. Dessutom började ögonen rinna och klia och då kände jag mest för att hoppa ut ur nåt fönster... men vad hjälper det när man bor på markplan? Det ser bara löjligt ut! Istället tog jag en allergitablett, satte Ragnar på axeln och med Valpen i hasorna gick jag ut till skogskanten och plockade gräs, kärs och maskrosor till marsvinen.



Ringde mamma och frågade om jag kunde komma upp på mors dag. De har fått en ny hund, en 6-årig shetland sheepdog som tagits ur avel. Hagge är hemma och han piggnade till ordentligt när han fick bada i havet, busa och äta köttfärs. Tack gode Gud för det! Han ska tillbaka till sjukhuset och ta prover imorgon.

                      

Nu funderar jag på att kontakta öppenpsyk för jag undrar om jag behöver öka dosen på antidepressiva...? Jag menar, jag äter ju redan eländet så varför inte lika gärna försöka må bra då? Jag har ju lägsta dosen och om "den oändliga tröttheten" nu beror på depression så... varför inte. Sen började jag prata med sköterskan som tog blodproverna igår, hon hade opererat bort livmodern pga myom. Nu har jag träffat flera som gjort det och jag skulle nog vilja fråga om det oxå. Jag måste ju äta järn varje månad pga blodförlust och en del av mina bekymmer kan säkert härröras till klimakteriet. Jag tycker jag mått dåligt länge nog nu, JAG VILL LEVA och inte vandra på jorden som en zoombie! Jag kan inte säga att jag blir gråhårig över Försäkringskassans utredning av "mitt ärende", men det ligger nånstans och pickar iallafall. Arbetsträningen är givande på ett sätt, men känns samtidigt meningslös eftersom jag inte vet om jag hamnar i Faros i sommar... så även om jag känner mig lugn, om än oändligt trött, så finns det saker som ligger i nåt omedvetet hörn och oroar. FK-utredningen, framtiden, hundallergin, mina ev. fruktlösa ansträngningar inom arbetstupptrappningen .......och så allt roligt som jag vill delta i som barnens och barnbarnens liv mm...

En liten söt historia:
Barnbarnet hjälpte sin farmor att påta i trädgården. Hon var väldigt ivrig på rosorna och tänkte att hon ville hjälpa dem att öppna sig... så hon försökte försiktigt peta upp kronbladen. Men hur hon än gjorde så gick de sönder ... så hon frågade sin farmor: Men hur gör Gud när han öppnar rosenknopparna, varför går de inte sönder då? Farmodern svarade henne: Mitt barn, du förstår: Gud verkar inifrån.

                  

Jag önskar att flera kunde tänka så... inte bara att Gud verkar inifrån utan kanske allt. I synnerhet läkning. Om FK nu ska slita i mina kronblad så ligger det kanske mer på mig att värja mig. Jag vet ATT jag tar mig ur detta, det är en tidsfråga, men att få yttre krav och tvång hjälper inte en själslig läkningsprocess. Inte många sa nåt när jag slet ut min kropp i försöken att vara en duktig medarbetare, en duktig mamma, en duktig... allting... men i efterhand, när kroppen strejkar både fysiskt och psykiskt, då ska man minsann få känna sig som en samhällsparasit!