Prestationer och motgångar
Deppen börjar ge sig. Det är härligt med all den vita snön. Jag tror inte jag tål mörkret så bra, jag behöver riktigt dagsljus och det får vi ju genom att den vita snön reflekterar ljuset i de korta dagsljustimmar vi har så här års.
Nu såg jag lite av Skavlan igår och jag gillade kvinnan från USA som var less på all positivism. Hon berättade att i USA kan man bli sparkad om man inte hurtfriskt går med på glädjekalkyler och hon skyller finanskrisen på bristande ansvar då vi hela tiden måste vara så positiva. Själv hade hon fått bröstcancer 2000 och så blivit översköljd av livsstilscoacher och positiva tänkare. Nåt för mig att tänka på. Jag fick lära mig under mitt år som bokningssekreterare att allt handlar om inställningen... och visst kan man försätta berg med rätt inställning, iaf gå över Anderna i sommarskor (en annan gäst var en av de två grabbar som gick över Anderna för att skaffa hjälp då deras plan kraschat på väg till Chile, 16 personer överlevde trots extrema omständigheter) men frågan är vad vi gör med oss själva. Visst är det trevligt med positiva människor. Jag hävdar att jag är en positiv människa, men får mellan varven höra att jag är det motsatta. Jag antar att det har att göra med vad denna kvinna försökte få fram, mitt i all glättighet med Robbie Wiliams och Take That. Grabb-gänget måste naturligtvis ha ett annat tänk för att nå framgång och jag tyckte inte de pratade om samma sak. Bröstcancerkvinnan pratade mer om ansvar och rätten att faktiskt må dåligt. Det handlar inte om att gräva ner sig eller ge upp, det handlar om att bekräfta att ibland är inte livet på topp.. OCH DET ÄR OKEJ!
Jag är på många sätt tacksam för det jag har gått igenom de senaste två åren och fortfarande inte hämtat mig från. Inte så att jag går runt och klämkäckt ler hela tiden och känner mig utvald. Tvärtom. Jag har upptäckt mig själv, mitt sätt att hantera motgångar som från början låg på gränsen mellan liv och död. Min stora krasch hände på jobbet och för min del har tiden efter verkligen utkristalliserat vilka som finns där för mig, men kanske mest har jag lärt mig hantera saker. Färdig blir man aldrig, jag kämpar ännu med mina prestationskrav, men idag ser jag dem mycket tydligare.
På terapin har jag ofta tagit upp ett supertydligt exempel ur mitt liv som inte ligger så långt borta, nämligen åren mellan 2000 och 2005. Det började med att det företag jag jobbade på, ett multinationellt läkemedelsföretag, fick tuffare konkurrens och vi började få erbjudanden att bli uppköpta. Jag hade jobbat där i fyra år så jag visste att skulle detta hända, så skulle jag med stor sannolikhet bli uppsagd och få avgångsvederlag. Nu pratar vi inga jättefallskärmar alls, men det skulle röra sig om en årslön ungefär. Då gjorde jag något jag drömt om i mer än 10 år, jag sökte in till socionom-utbildning... och lagom till att jag faktiskt blev uppsagd fick jag oxå besked om att jag kommit in på Ersta Sköndal Högskola, Uppsala och Stockholms universitet! Jag valde Ersta och första året hadejag alltså förmånen att plugga där med full betalning från jobbet jag blivit uppsagd från. Det gick bra att plugga, det var tufft förstås men jag fick oxå en kick av att klara tentor (nå, första körde jag på men klarade omtentan sen) samtdigt som jag gick nån extra utbildning på lördagar för att bli Vuxendialog-ledare, av våra fem barn bodde tre och plus en extra hemma, tillbringade ett stort antal timmar varje vecka i Rågsveds IF som lagledare och materialansvarig för flickor födda -92-93-94. Ledaransvaret innebar oxå att man fick gå olika kurser i skadehantering, organisation osv. Andra året var Vuxendialogutbildningen klar så jag hoppade jag på diakonala ramen, tredje året gick jag Svenska Kyrkans grundkurs parallellt med socionomutbildningen... fjärde året var det nog med att klara alla examina och framförallt C-uppsatsen då jag ensam, på stipendiepengar från SIDA, åkte till Filippinerna och gjorde en intervjuserie med frivilligogorganistaioner, sjukhus och jurister som jobbade med sexuellt utsatta barn... sen på hösten gjorde jag min diakonpraktik samtidigt som jag började med magisterstudierna i socialt arbete... fortfarande fullt engagerad i Rågsveds IF och med barn hemma, varav ett barn inte alls mådde bra och var utsatt för den värsta sortens vuxenmobbing en skola kan erbjuda! Till sist, våren 2005 vigdes jag till diakon samtidigt som jag var klar med magisterkurserna. Jag började jobba i Rinkeby och Spånga, 1-1,5 timmes resväg enkel varje dag, spännande arbetsfält för kyrkan. Jag avsa mig fotbollen, hade ändå alltid haft känslan av att inte duga, jag menar, vem var jag, kärring med massa ungar bland dessa karlakarlar.. man kan ju undra varför jag ställt upp från början? Jo, min yngsta dotter ville spela fotboll och i brist på andra ledare ställde jag upp som lagledare medan min nästäldsta dotter, som var mycket duktig fotbollstjej, ställde upp som tränare. Juni 2006 var magisteruppsatsen klar och 2007 bytte jag arbetsplats för resvägarna blev för långa.
Den lilla resumén visar mig en kvinna med lågt självförtroende som tror hon måste prestera på topp för att duga. Vad har jag för nytta av det idag? Det var det Janne och jag pratade om i bilen på vägen ner till Sanda igår. Jag berättade att min terapeut reagerat på att inga lärare känner igen mig i skolan, fast det är min fjärde utbildning i samma högskola och flera av lärarna är desamma. Snacka om att vara slätstruken när ingen kommer ihåg mig! Oxå fick jag veta under magisterutbildningen att de som examineras blir inkallade som handledare åt studenterna som skriver C-uppsats... vilket jag såg fram emot med en blandning av nervositet och kittlande spänning... men det har aldrig hänt att jag fått frågan.... och trots mitt, i mitt tycke, ganska omfattande C-uppsatsarbete och prat om föreläsningar mm blev jag aldrig tillfrågad om jag ville komma och berätta om C-uppsatsen vare sig i SIDAs "Minor Field Studie´s"-program eller på högskolan. Och från Rågsveds IF efter 7 år och säkert tusentals timmar som frivilligkraft? Knappt ett tack. Allt extra jobb och all energi jag lagt ner i skolan? Eftersom det handlar om mitt bekräftelsebehov så har jag kammat hem "de nada". Och alla fajter i den skola mitt vuxenmobbade barn gick i? Där blev jag bara hatad eftersom jag tog mig fräckheten att läsa skollagen och ställa krav på skolan! Personligen har allt detta gett mig mycket och det är det som räknas. Att tro att nån ska se och uppskatta det man gör är fåfängt, ingen bryr sig... och det behöver inte vara negativt att säga så, bara realistiskt och simpelt OCH en mycket bra lärdom. De som syns är de som kan göra reklam för sig själva och det behöver inte betyda att de är duktigare eller intelligentare än andra, de har munväder helt enkelt. Det säger inte längre mig att jag är sämre ä nån annan, bara att jag inte har gåvan att framhäva mig själv. Nej, att vara klämkäck och positiv har man inget för, att bejaka alla delar av sig själv och sitt liv har man mycket mera nytta av. Att ta ansvar för att man mår dåligt och söka lösningar ger mer än att släta över det. Att må dåligt är inte farligt. Att må bra är nyttigt. Om jag verkligen ville vara handledare för uppsats-skrivarna så kunde jag väl höra av mig. Om jag blev nobbad så är det deras förlust. Om jag vill föreläsa om Filippinerna så får jag väl erbjuda mina tjänster. Det är inte min förlust, det är min kunskap som andra missar. Och delad kunskap är dubbel kunskap! Alla kan inte göra allt.
Och vill jag verkligen synas? Behöver jag få all den bekräftelsen för att finnas? Att själv må bra och inte vara en finne i rumpan för andra kan väl vara gott nog.
Nu ska jag gå ut i snön med Bamse, han älskar snön. Jag med!
Nu såg jag lite av Skavlan igår och jag gillade kvinnan från USA som var less på all positivism. Hon berättade att i USA kan man bli sparkad om man inte hurtfriskt går med på glädjekalkyler och hon skyller finanskrisen på bristande ansvar då vi hela tiden måste vara så positiva. Själv hade hon fått bröstcancer 2000 och så blivit översköljd av livsstilscoacher och positiva tänkare. Nåt för mig att tänka på. Jag fick lära mig under mitt år som bokningssekreterare att allt handlar om inställningen... och visst kan man försätta berg med rätt inställning, iaf gå över Anderna i sommarskor (en annan gäst var en av de två grabbar som gick över Anderna för att skaffa hjälp då deras plan kraschat på väg till Chile, 16 personer överlevde trots extrema omständigheter) men frågan är vad vi gör med oss själva. Visst är det trevligt med positiva människor. Jag hävdar att jag är en positiv människa, men får mellan varven höra att jag är det motsatta. Jag antar att det har att göra med vad denna kvinna försökte få fram, mitt i all glättighet med Robbie Wiliams och Take That. Grabb-gänget måste naturligtvis ha ett annat tänk för att nå framgång och jag tyckte inte de pratade om samma sak. Bröstcancerkvinnan pratade mer om ansvar och rätten att faktiskt må dåligt. Det handlar inte om att gräva ner sig eller ge upp, det handlar om att bekräfta att ibland är inte livet på topp.. OCH DET ÄR OKEJ!
Jag är på många sätt tacksam för det jag har gått igenom de senaste två åren och fortfarande inte hämtat mig från. Inte så att jag går runt och klämkäckt ler hela tiden och känner mig utvald. Tvärtom. Jag har upptäckt mig själv, mitt sätt att hantera motgångar som från början låg på gränsen mellan liv och död. Min stora krasch hände på jobbet och för min del har tiden efter verkligen utkristalliserat vilka som finns där för mig, men kanske mest har jag lärt mig hantera saker. Färdig blir man aldrig, jag kämpar ännu med mina prestationskrav, men idag ser jag dem mycket tydligare.
På terapin har jag ofta tagit upp ett supertydligt exempel ur mitt liv som inte ligger så långt borta, nämligen åren mellan 2000 och 2005. Det började med att det företag jag jobbade på, ett multinationellt läkemedelsföretag, fick tuffare konkurrens och vi började få erbjudanden att bli uppköpta. Jag hade jobbat där i fyra år så jag visste att skulle detta hända, så skulle jag med stor sannolikhet bli uppsagd och få avgångsvederlag. Nu pratar vi inga jättefallskärmar alls, men det skulle röra sig om en årslön ungefär. Då gjorde jag något jag drömt om i mer än 10 år, jag sökte in till socionom-utbildning... och lagom till att jag faktiskt blev uppsagd fick jag oxå besked om att jag kommit in på Ersta Sköndal Högskola, Uppsala och Stockholms universitet! Jag valde Ersta och första året hadejag alltså förmånen att plugga där med full betalning från jobbet jag blivit uppsagd från. Det gick bra att plugga, det var tufft förstås men jag fick oxå en kick av att klara tentor (nå, första körde jag på men klarade omtentan sen) samtdigt som jag gick nån extra utbildning på lördagar för att bli Vuxendialog-ledare, av våra fem barn bodde tre och plus en extra hemma, tillbringade ett stort antal timmar varje vecka i Rågsveds IF som lagledare och materialansvarig för flickor födda -92-93-94. Ledaransvaret innebar oxå att man fick gå olika kurser i skadehantering, organisation osv. Andra året var Vuxendialogutbildningen klar så jag hoppade jag på diakonala ramen, tredje året gick jag Svenska Kyrkans grundkurs parallellt med socionomutbildningen... fjärde året var det nog med att klara alla examina och framförallt C-uppsatsen då jag ensam, på stipendiepengar från SIDA, åkte till Filippinerna och gjorde en intervjuserie med frivilligogorganistaioner, sjukhus och jurister som jobbade med sexuellt utsatta barn... sen på hösten gjorde jag min diakonpraktik samtidigt som jag började med magisterstudierna i socialt arbete... fortfarande fullt engagerad i Rågsveds IF och med barn hemma, varav ett barn inte alls mådde bra och var utsatt för den värsta sortens vuxenmobbing en skola kan erbjuda! Till sist, våren 2005 vigdes jag till diakon samtidigt som jag var klar med magisterkurserna. Jag började jobba i Rinkeby och Spånga, 1-1,5 timmes resväg enkel varje dag, spännande arbetsfält för kyrkan. Jag avsa mig fotbollen, hade ändå alltid haft känslan av att inte duga, jag menar, vem var jag, kärring med massa ungar bland dessa karlakarlar.. man kan ju undra varför jag ställt upp från början? Jo, min yngsta dotter ville spela fotboll och i brist på andra ledare ställde jag upp som lagledare medan min nästäldsta dotter, som var mycket duktig fotbollstjej, ställde upp som tränare. Juni 2006 var magisteruppsatsen klar och 2007 bytte jag arbetsplats för resvägarna blev för långa.
Den lilla resumén visar mig en kvinna med lågt självförtroende som tror hon måste prestera på topp för att duga. Vad har jag för nytta av det idag? Det var det Janne och jag pratade om i bilen på vägen ner till Sanda igår. Jag berättade att min terapeut reagerat på att inga lärare känner igen mig i skolan, fast det är min fjärde utbildning i samma högskola och flera av lärarna är desamma. Snacka om att vara slätstruken när ingen kommer ihåg mig! Oxå fick jag veta under magisterutbildningen att de som examineras blir inkallade som handledare åt studenterna som skriver C-uppsats... vilket jag såg fram emot med en blandning av nervositet och kittlande spänning... men det har aldrig hänt att jag fått frågan.... och trots mitt, i mitt tycke, ganska omfattande C-uppsatsarbete och prat om föreläsningar mm blev jag aldrig tillfrågad om jag ville komma och berätta om C-uppsatsen vare sig i SIDAs "Minor Field Studie´s"-program eller på högskolan. Och från Rågsveds IF efter 7 år och säkert tusentals timmar som frivilligkraft? Knappt ett tack. Allt extra jobb och all energi jag lagt ner i skolan? Eftersom det handlar om mitt bekräftelsebehov så har jag kammat hem "de nada". Och alla fajter i den skola mitt vuxenmobbade barn gick i? Där blev jag bara hatad eftersom jag tog mig fräckheten att läsa skollagen och ställa krav på skolan! Personligen har allt detta gett mig mycket och det är det som räknas. Att tro att nån ska se och uppskatta det man gör är fåfängt, ingen bryr sig... och det behöver inte vara negativt att säga så, bara realistiskt och simpelt OCH en mycket bra lärdom. De som syns är de som kan göra reklam för sig själva och det behöver inte betyda att de är duktigare eller intelligentare än andra, de har munväder helt enkelt. Det säger inte längre mig att jag är sämre ä nån annan, bara att jag inte har gåvan att framhäva mig själv. Nej, att vara klämkäck och positiv har man inget för, att bejaka alla delar av sig själv och sitt liv har man mycket mera nytta av. Att ta ansvar för att man mår dåligt och söka lösningar ger mer än att släta över det. Att må dåligt är inte farligt. Att må bra är nyttigt. Om jag verkligen ville vara handledare för uppsats-skrivarna så kunde jag väl höra av mig. Om jag blev nobbad så är det deras förlust. Om jag vill föreläsa om Filippinerna så får jag väl erbjuda mina tjänster. Det är inte min förlust, det är min kunskap som andra missar. Och delad kunskap är dubbel kunskap! Alla kan inte göra allt.
Och vill jag verkligen synas? Behöver jag få all den bekräftelsen för att finnas? Att själv må bra och inte vara en finne i rumpan för andra kan väl vara gott nog.
Nu ska jag gå ut i snön med Bamse, han älskar snön. Jag med!
Kommentarer
Postat av: Marianne
Mycket tänkvärda ord Gunilla!
Trackback
