guggelutt

Idag är jag verkligen jättelåg! Och då ska man inte skriva blogg egentligen. Men jag gör det ändå. Måste försöka bena ut saker och ting, annars är det inte nån mening med att krisa. Kriser ska genomgås för att stärka en, annars blir man gnällig och bitter... och det vill inte jag! Jag har trivts bra med livet och jag vill göra det igen, leva fullt ut. Kriser är en del av livet och de ser olika ut för oss alla.

Jag har varit bortskämd med en god hälsa och ett spännande liv. Jag är äldst av många syskon, började skolan för tidigt, förlorade en syster i tonåren, fick barn tidigt, blev ensamstående tidigt, träffat en ny underbar man och fått flera barn. Jag har haft flera spännande jobb som receptionist - i offentlig sektor, i frivilligsektorn och på ett amerikanskt läkemedelsföretag. Jag har flugit ballong och styrt en Cessna, ridit, rest, pluggat som vuxen ... och varit långtids-mulitisjuk.



Jag är oerhört tacksam för mitt liv. Det har inte varit en dans på rosor hela tiden, absolut inte, men det är ju kriserna och hårt arbete som får en att uppskatta det goda desto mer! Slitet uttryck, men sant.

Nu är jag inne i en sån där krisperiod och den har varat länge, flera år faktiskt, längre än nån annan kris jag varit inne i. Den har kommit smygande, fick mig på totalfall, men nu har jag lämnat botten och är på väg upp, men så tappar jag fästet ibland och hänger där och dinglar lite, som jag gör just nu. Vårdepp kanske?

Det började med en petitess igår. Jag var ute med Bamse och träffade några människor med sina hundar - en Leonberger, en schäfertik och en schäfervalp. De vuxna hundarna hälsade så fint men sen kom valpen och gjorde ett lekutfall mot Bamse ... och Bamse som är en fjärdedel av valpen morrade och sa ifrån. Matten fångade in sin valp och säger "....han tycker inte om dig". Hade detta hänt i förrgår eller förra veckan hade jag inte reagerat. Jag tror inte för ett ögonblick att hon menade nåt illa, hon bara fångde in sin valp. Men nu kände jag mig bara misslyckad. Jag borde ringt hundpsykologen, jag borde läst mer i hundböckerna, jag borde fostrat honom hårdare, jag borde kastrerat honom för länge sen...

Sen kom nästa petitess. Jag tittade i kastrullerna när vi ätit middag för att se om det kunde räcka till en matlåda åt Monica. Då ställer Janne fram kastrullerna framför mig och säger att jag kan väl äta upp allting då. Hade detta hänt i förrgår eller förra veckan hade jag inte reagerat. Jag tror inte för ett ögonblick att han menade nåt illa, han drog ett av sina lite klumpigare skämt. Men nu kände jag mig bara misslyckad. Jag borde hoppat över middagen och tagit en påse Nutrilett, jag är för fet, jag borde inte äta så mycket, jag misslyckas gång på gång med mina försök att minska i vikt och leva sundare...

BH-visningen muntrade upp mig, men det är inte kul att stå i spegeln och se fläsket välla ut precis överallt. Ännu deppigare blir det när några pratar om sina skidresor, en har varit i Romme och en ska till Sälen... och jag som älskar att åka skidor! Men jag kan inte nu. Jag är för fet och för värkbruten. Sist jag åkte skidor var jag i så dålig kondis att låren höll på att sprängas i liften och yrseln gjorde att jag ramlade i barnbacken! Året var 2005 i Åre/Duved, fem år tidigare hade jag utan problem kunnat öva på snowboard i Hassela.

              

Jag visste ju inte då att det var struman så påverkade min hälsa så hårt utan jag kände bara att mitt liv håller på att rinna ifrån mig i förtid. Trots att jag hyrt pjäxor för resten av veckan satte jag mig i stugan och broderade, gick promenader, tog kabinliften upp och ner för Åreskutan, vi åkte en sväng med bilen över till Norge ... och sista dagen tog jag mig uppför liftarna och ner på skidorna i Duved, fikade och tog samma väg tillbaka. Jag som farit som en jojo i backarna där förr om åren. Sen dess har jag inte stått på ett par skidor!

Sen började sjukskrivningarna. Först några veckor i stöten, kom inte ur sängen, bly i benen, energilös... och till sist den stora smällen i oktober 2008 när jag fick åka ambulans från jobbet... och enda förklaringen jag fått har varit stress och obehandlad struma. Sen blev det ny ambulanstransport ett drygt år senare när ryggen small... och det har flera påpekat för mig att det snarare var pga borrelian än diskbråcket som orsakade det. Ja, kom inte och säg att livet inte är spännande! Men jag måste säga att jag föredrar skidor och barnafödande framför borrelia och ambulanstransporter!

Och sen värdelösheten på det. Förr klarade jag av det jag föresatte mig. Ett "lustigare" exempel kan få vara när jag bestämde mig för att strecha så jag kunde gå ner i spagat! Jag gav mig själv 6 månader för jag var stel som ett kassa skåp. Efter tre månader satt jag i spagat på vardagsrumsgolvet! Jag var ff ung då, 23 kanske... men ändå!


Guggelutt i spagat på Borgholmsruinen. Året var 1987

Idag klarar jag inte ens av att gå ner i vikt eller jobba på mina examensuppgifter. Jag har liksom tappat fokus... vad är det jag ska göra egentligen? Jag längtar tillbaka till livet med hälsa. Jag förstod nog inte att uppskatta det fullt ut? Eller var det just det jag gjorde? Struman är ju inte ett straff för man har levt ohälsosamt, inte borrelian heller, diskbråcket har snarare sin orsak i att jag varit väldigt stark fysiskt ... och är det då så konstigt att jag sörjer och bearbetar.

Nu ska jag åka till terapin och fortsätta bearbeta... skam den som ger sig...