Fortfarande rutten...

... men inte lika ilsken. Försökte lägga mig i hyfsad tid. Låg vaken, somnade vid 1.00, vaknade vid 2.00 och spydde som en gris. Vankade av och an, ångestens svarta mantel... Somnade om efter 4 nångång, vaknade av Monicas väckarklocka... låg kvar tills Bamse voffade vid halv 9. Ut i skogen, ångesten som en järnring runt bröstet, tårarna rinnande. Försökte ringa Janne och mamma men ingen svarade, messade Lotta. När jag kom hem med Bamse ringde jag Lotta och efter en timme med en mänsklig röst i telefonen hade ångesten gett sig. Tack gode Gud för vänner. Tack gode Gud för Lotta!

Jag vet inte varför maran har ridit mig så illa inatt. Nån sorts dödsångest är det väl. Vad som utlöste den? Antagligen spirometrin fast jag inte förstått om resultatet var dåligt eller ok. De där kurvorna kan ju inte jag tyda, min tolkning kan vara helt fel. Men jag är så in i själen trött på värk, på diagnoser, på skit.

Nu har jag duschat varmt och länge, smörgås och kaffe. Nu tänkar jag ta ut Bamse en kort sväng och åka till terapin. Skolan hoppar jag över ikväll oxå. Orkar inte sitta där och hosta. Orkar inte gå hela Folkungagatan och sen finalen i den jämrans Mamsell Josabets trappor upp till skolan på Stigberget. Astmasprayen funkar inte mot hostan när det är så kallt som nu.

Bjuder på en fin bild sonen messade imorse... hoppas verkligen att han har säkerhetslina!

              

Han skottar tak... nånstans på Söder, tror jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0