En rätt så vanlig tisdag

                          

Morgonmässa och personalmöte. Dagen knallade på - statistik, snack, samtal, lunch och möten. Stack precis fyra från jobbet för att hämta Bamse, kort sväng med honom och sen upp till centrum och frissan. Jag har ju varit några gången hos en tjej i Strängnäs som jag gillar skarpt men nu har det varit omöjligt att få till det så jag återgick till min "gamla" frissa. Jag nästan skämdes att hon var så glad att se mig. Visst, det kan vara ett "försäljningsknep" men jag faller för sånt... Det blev en hel del snack. När jag gick fick jag största kramen och önskan om en bra resa. Jag nämnde ju "färgerna" igår. Nån gång för länge sen sa hon att "svenska kvinnor ska vara blonda" och antingen gillar man det... eller inte. Jag gillar det! Strängnäs-frissan, som inte heller är svensk men klart försvenskad, tonar ner blondheten och det gillar jag oxå, men i "mitt" centrum idag blev det färg på tant Guggelutt!


Här blir det Ö G O N B R Y N!


Mössa på! Sexig som få!       Efter slingdragning - folie och vänta...   sen NY färgglad KÄRRING!

Jo, jag är nöjd men jag hajar till varje gång jag går förbi spegeln.

Jag hann bara sätta mig i bilen så ringde mamsen. Pappa - Dagens Hjälte - hade varit ute på eftermiddagssväng med hundarna och Hagge hade rusat ut på isen. Isen är ju ingen riktig is så Hagge hade ju gått igenom och inte kommit loss, utan han satt fast i ett hål i den tunna tunna isen. Vad gör man inte för sin älskling? Pappa hade gått i vattnet och vadat ut till armhålorna för att ta loss hunden, sen hade han ju ett par hundra meter att gå hem. Han var ju förstås nedkyld när han kom in. Hagge har lämnat äventyret utan större men, men pappa var andfådd och hostig förstås. Hagge är nog världens mest fantastiska hund. Förra midsommar blev han ormbiten och fick kämpa för sitt liv på intensiven i ett par dagar, ändå räddade han mamma från två aggresiva svanar som gick till attack när hon var ute och simmade ett par veckor senare. Pappa halkade i vintras och blev liggande - Hagge vek inte från hans sida utan följde honom tätt tills han kom hem... han är helt otrolig. Det är ett team-work som är otroligt... men som dotter 10 mil bort har man förstås samma bekymmer för sina föräldrar som för sina barn. Man vet att de klarar sig själva men man har ju inte kontrollen.

Nå, kvällen har gått den oxå. Jag har lagat sen middag till mig och Bekki, surfat lite på datorn och ska gå ut med Bamse nu. Janne jobbar kväll och åker till Sanda efter det... så gonatt då <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0