Så kan det vara ibland...

Nu är det ett par dagar sen jag skrev senast. Det blir så ibland. Ibland har jag stor lust att skriva, då skriver jag. Ibland har jag ingen lust alls att skriva, då skriver jag inte. Ibland har jag massa annat att göra, då skriver jag inte heller. Ibland har jag massor att berätta och då skriver jag oavsett om jag egentligen har tid eller inte. Den här gången har jag haft massor att göra och massor i huvudet som inte riktigt velat komma ut som ord, då blev det inte heller något skrivet.
 
                                                           
 
Det är ju så där med att skriva blogg, att oavsett om den är privat (som min blogg) eller om det är en offentlig blogg med politiska åsikter eller som handlar om karriären, så får man möta kritik. Jag är inget undantag och jag välkomnar kritiken för den utvecklar mig och mitt skrivande. Tidigare i mitt bloggande har jag fått svidande kritik för att jag varit för privat, nu har jag både fått beröm för jag skriver så personligt men också fått frågan om jag inte jobbar och de kan jag tolka på minst två sätt. Jag har ju varit "ledig" ett bra tag men sen i september jobbar jag 75% vilket var min egen önskan eftersom jag behöver köra bil 20 mil varje dag jag jobbar. Mitt jobb är väldigt varierande och en hel del kan jag helt enkelt inte skriva om. Det skulle aldrig falla mig in att skriva om enskilda människors ekonomiska utsatthet, om ångest och psykisk sjukdom, om relationsproblem på olika nivåer, det gör man helt enkelt inte, det är till och med straffbart. Häromdagen skrev jag en blogg som verkligen (med hänsyn till sekretessen) var på gränsen till vad jag tycker man kan skriva när man har det yrke jag har. Men efter noggrant övervägande så bestämde jag mig för att publicera den ändå. Vissa historier tycker jag att de behöver komma ut, många "människoarbetare" sitter inne med berättelser som skulle behöva komma upp i ljuset för att förändring ska kunna komma till stånd. Det ska mycket till för att någon ska kunna identifiera dessa personer jag berättade om eftersom att även om allt jag skrev är sant så är berättelserna sammanrörda på ett sätt som gör personerna helt avidentifierade. En kvinna jag skriver om kanske är en man i verkligheten och en berättelse kan bli tre medan fyra andra historier blir en. Jag skrev den bloggen bland annat för jag behövde lätta på trycket, men också förklara varför jag inte skriver så mycket om jobbet. Det florerar så otroligt många rykten där dom som vet hur allt i samhället fungerar ondgör sig över ditt och datt, då gör det mig ont att inte kunna berätta historier som visar hur fel vissa har. Att skriva --> om olika <-- --> evenemang <-- ser jag som lite god reklam för min arbetsplats, men att skriva om personer som besöker mig kommer inte att ske, mer än att nån enstaka gång beskriva fall i klump som i fallet häromtorsdagen.
 
Nå, denna vecka har jag sovit i svärmors tomma lägenhet tre nätter. Måndagen skrev jag om, men när jag skulle skriva om tisdagen låg svärmors internet nere och efter det har jag inte riktigt varit på humör. Men nu är jag det!
 
Mariakyrkan i Skogås
 
I tisdags hade vi miljödag i pastoratet. Pastoratet består av fyra församlingar som gränsar geografiskt till varandra och församlingarna har olika samarbeten med varandra. Vägen till Miljöcertifiering är ett stort samarbetsprojekt och det ägnade vi hela tisdagen åt i Mariakyrkan i Skogås.
 
Mariakyrkans vackra altarmosaik
 
Futuristiska idéer kring uppvärmning av kyrkans fastigheter
 
På kvällen lämnade jag Bamse ensam och åkte och knypplade.
 
Onsdagen bestod i samtal och intervjuer samt sorgegrupp no2. På kvällen stannade jag inne med Bamse, först låg vi i sängen i över en timme och gosade (han hade ju varit ensam i två kvällar i svärmors tomma lägenhet så vi behövde gosa extra mycket), men när jag kände att jag höll på att somna och klockan inte ens var sju så gick jag upp och satte mig vid knyppeldynan i köket!
 
Fler knypplade spindlar in vardande
 
Sov riktigt gott efter det och efter en halv arbetsdag på torsdagen (bara två samtal) åkte jag förbi biblioteket i Sköndal och sen till bästisen för lunch och zonterapi. När jag hämtat Bamse åkte jag till Hagsätra för att handla djurfoder på zoo. Jag föredrar fortfarande att åka dit när jag har möjlighet. Jag blev ståendes på torget i 20 minuter och pratade med en f.d kollega som kom ut från kapellet. Sen blev det ytterligare en halvtimme inne på zoo. Hon känns som en gammal vän, vi pratar resor och djur vilket är gemensamma intressen och så fick jag hälsa på hennes nytillskott - en Shar Pei vid namn Ninja.
 
Kom hem närmare sju på kvällen och då hade Janne tänt ljus långt ut på grusgången och köpt rosor.
 
Idag är det ledig fredag för oss bägge. Janne har jobbat natt, men vi sov allihopa till mitt på dagen... och det har varit grått grått grått. Jag hade tänkt åka och träna, plugga lite och knyppla... och har så här långt bara skrivit blogg...  Så kan det också bli...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0