nine-eleven

Ja. vad skriver man om en sån här dag? Jag har iallafall ett väldigt gott minne ... och det är min egen diakonvigning!
 
Storkyrkan, Stockholm 11/9 2005             Turkiet, februari 2014
 
Känslorna denna dag för nio år sen var mycket starka och jag minns tydligt såna där löjliga detaljer, som var groparna i golvet i Storkyrkan fanns (grav-vårdar) och att jag inte fick snubbla på dem, känslan av mina nya ecco-skor som jag trodde jag skulle få sån nytta av... applåderna när vi välkomnades till nya diakoner, min mosters (tillika mentor och medföljare till altaret) ord när vi stod på gården innan och väntade på att få tåga in i Storkyrkan... och hur jag på morgonen åkte in finklädd men med den vita kragen bakskjuten i nacken för att på kvällen sparka av mig skorna och framför tv-n uppkrupen i soffan behålla hela munderingen - krage till nylonstrumpor - på, bara för att känna.... målet är nått, drömmen sen så många år....
 
I dagsläget har jag sagt upp mig från två fasta tjänster i kyrkan. Den ena för att komma närmare hem, den andra för att ge mig själv en ny livssituation då barnen växt upp och blivit vuxna... ingenting har blivit riktigt som jag tänkt mig, men det har å andra sidan öppnat helt nya dörrar, dörrar som jag inte visste fanns!
 
Kort om dagarna som gått. Igår utförde jag en syssla som ligger mig mycket varmt om hjärtat - jag hade två andakter på äldreboende (demensavdelningar). Att få sjunga gamla psalmer med människor som drabbats av minneshandikapp är otroligt berikande. En dam som satt inlindad i en filt och blundade hela tiden, men då se hur hennes händer började röra sig och läpparna röra sig till "o, store Gud"... ja mer fantastiskt gensvar kan man inte få. Det känns som om jag levererar det jag är kallad till. På den första avdelningen var de någorlunda klara, men på den andra var de mycket sämre... men vartefter vi sjöng de gamla välkända psalmerna så kom fler och fler inrullandes... och till slut var sångbladen slut... jag hade tryckt upp 15 stycken ... och ända till sista psalmen fortsatte det strömma till rullstolar och rollatorer... ja då känner jag mig hemma! Här ska jag vara!
 
Idag var jag med på Torsdagsträff med jubilarer. Att ha Torsdagsträff är inget nytt för mig heller, på förra jobbet hade jag själv hand om träffar med 70-80 pensionärer. Idag var vi två om ca 65 "vanliga" deltagare och 35 jubilarer med medföljare. Jubilarerna hade fyllt 80, 85, 90, 95 och 100 år under sommaren och jag höll andakten som fick handla om Gyllene Regeln - "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" - och jag tror det landade väl. Underhållningen bestod av en pastor från f.d  Missionskyrkan som i musik berättade om sin andliga resa och det var otroligt bra och mycket uppskattat!
 
 
Jag har också fått chans att prata en timme med den diakon jag vikarierar för samt med flera olika medarbetare... Jag känner mig så hemma, som fisken i vattnet!
 
 
Nu ska jag vara ledig i fyra dagar. Ledig från jobbet vill säga. En hel del förutsätter jag kommer att ske under de fyra dagar som kommer passera innan det är dags för jobb igen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0