guggelutt

 

Det var mamma som berättade att det jag f.n pysslar med kallade mormor att dödstäda. Det är ett rätt bra ord, tycker jag, för har man problem med vad man ska göra sig av med och vad man ska spara så är det lättare om man tänker vad man vill att ens barn ska rådda i när man själv gått bort. Att dödstäda vi 50+? Varför inte. Det handlar ju inte om att jag tänker dö imorgon, men att dödstäda vid 50+ tror jag är superbra, för då får man själv njuta av lite ordning.

 

Det går långsamt och det gör inget. Det viktiga är att det händer och att jag ändå känner att jag har helg. Att dödstäda passar också in i min sinnestämning just nu. Allt började med att vi valde att göra ett uppbrott för 3 år sedan. Vi sålde radhuset, jag sa upp mig och vi flyttade till landet. Det har varit bra. Det som varit mindre bra var att vi fick på tok för mycket med oss, men att röja 20 års sparande på fyra månader från beslutet till flytten räckte inte. Radhuset hade, i takt med att barnen flyttade, blivit en förvaring för allsköns bråte. När våra syskon löste ut oss från lantställena 2008 fick vi hem en massa grejer. När vi köpte huset i Sanda 2009 var det fullt möblerat eftersom det var ett dödsbo. När vi flyttade hit 2014 hade vi visserligen renoverat och bytt ut en del möblemang, men vi hade ju massor med oss. Sakta med säkert har vi kunnat tömma flyttkartonger, gett bort och kastat innehåll... men vi har fortfarande kvar.

 

Ugglebo börjar ta form. Mitt känsloliv också. I takt med att jag slänger och ger bort händer det saker i mig själv också. Att ta farväl av sentimentaliteten och leva i nuet är fantastiskt.

 

Och som en påminnselse om livet som pågår utanför min egen bubbla fick vi kärt besök idag. Linnéa med familj tittade in på en fika på väg hem från semestern. Life is good!