Blessed are those days...
... när allt bara flyyyyter på. Vilodagen till trots jobbade jag metodiskt med uppsatsarbetet hela dagen, och när jag slog igen datorn för kvällen kändes det så galet skönt. Äntligen lossnade det! Det har känts som jag suttit fast i kvicksand hela hösten. Nu började jag morgonen med att kopiera in feedback från båda mina handledare i ett dokument, komprimerade deras information och började bearbeta uppsatsen från början, med mina handledares input framför mig. Text flyttades och kompletterades och jag fick en god ordning på de första kapitlen. Det är mycket kvar men nu är jag igång och har en handlingsplan som känns rimlig. Nu gäller det att bevaka mina kvarvarande lediga dagar så kan jag skicka in uppsatsen för ett nytt handledningstillfälle i december. Jag har gett mig 17 på att den ska bli klar. Jag har varit så nära att ge upp.
Janne höll sig borta hela dagen för att jag skulle få jobba ifred. När han kom hem på kvällen upptäckte även han att det är kallt härhemma. Jag har inte velat gnälla för han har mycket att göra ändå. Han provade först att frosta av luftvärmepumpen på utsidan men det hjälpte inte, men sen gjorde han ren delen på insidan också. Strax strömmade varm skön luft igenom huset igen, av åkte mina dubbla tröjor och jag kunde sitta och sticka på Edwins tröja utan att dra ner mina egna tröjärmar över knogarna.
Idag har jag jobbat hemifrån. Det har också flutit på superbra. Jag har kunnat förbereda det jag ska ta upp på konventet på onsdag, pratat med kollegor, klienter och kuratorer samt bokat in en pratglad föreläsare på temat sorg plus lite annat smått och gott. Det känns som jag ligger i fas!
Nu ska jag göra middag, promenera hundar och åka till min lilla knyppelkurs. Jag ska peppa oss lite för att våga fråga om vi får ställa ut på Multeum så småningom! Vi vill ha fler kursdeltagare!
Kommentarer
Trackback
