Sorgen och glädjen

"Sorgen och glädjen de vandra tillsamman, medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull stoft är och mull. Himlen allen är av salighet full"
 
Denna har jag gått och nynnat på under morgonen. Psalmen skrevs av en dansk biskop i slutet av 1600-talet, Thomas Kingo, lika aktuell idag som då.
 
Jag sörjer, och det är skönt att få säga det. Jag sörjer. Det är djupt mänskligt att känna sorg, men det är inte alls självklart att tillåta sig att sörja, varken hos en själv eller hos andra, och det är inte alls självklart att få dela den. Jag pratar en del med mamma och det är en välsignelse att få göra det. Om och om igen ställer jag frågan varför, varför tar jag det så hårt? Jo, men morbror var en viktig person genom mitt liv, vad är det som är så konstigt med att jag sörjer då? Och då någon rycks bort så kommer de gamla sorgerna upp till ytan igen. Morbror kommer att ligga i samma familjegrav som sin fru, och där ligger också min syster, min mormor och morfar. En grav full av kärlek. Det går över med tiden, men det är viktigt att ge sig tid att sörja. Det jag känner är tomhet och kärlek. Simul, samtidigt. Det är okej!
 
Allhelgonakyrkan
 
 
Begravningen var i tisdags och den var vacker. Solen sken. Morbror längtade efter våren, det var ett stående tema i vår sms-konversation de sista veckorna, denna dag visade sig den tidiga våren från sin vackraste sida. Han har vid ett par tillfällen sagt att han ville att jag skulle sjunga på hans begravning. Vi gjorde en deal att den av oss som blir kvar ska sjunga på den andras begravning. Han gick först. Mina kusiner ville att jag skulle sjunga psalmerna "du vet väl om att du är värdefull" och "tryggare kan ingen vara". "Du vet väl om att du är värdefull" var liksom morbrors psalm. Han sjöng de första stroferna lite nu och då, senaste gången för mig på min födelsedag. Min syster var förrättare så det blev verkligen en begravning i familjens hägn i hans barn- och ungdomstrakter på Södermalm.
 
 
Igår fick jag ett samtal från samma syrra. Hon frågade: "Vet du var dina barn är?". Samtalet blev kort och jag lyckades snabbt ringa in mina barn med respektive samt barnbarn, slog på TVn och kollade Facebook med jämna mellanrum där jag såg att en efter en av vänner och bekanta knappade in sig som i säkerhet i appen om attacken i Stockholm. Jag satt vid TVn med en knyppeldyna framför mig ända fram till midnatt. Det är ju inte första gången vi råkar ut för vansinnesdåd... Jag är imponerad av alla insatser, från sjukvårdspersonal, polis och enskilda personer, det är helt otroligt fantastiskt vilken handlingskraft! Men jag blev lite förbryllad ändå. Innan det fanns belägg för att det var en terrorattack så kablades detta ut. Jag satt och tänkte att "snälla, håll er till fakta, håll er till det ni vet", det skulle bli så pinsamt om det visar sig vara någon som fått en psykos eller annat! Likafullt hemskt, men det blir liksom lite olika saker... Fortsättning lär följa...
 
Till sist vill jag dela med mig av att av mina största glädjeämnen om våren: Grodleken i Ormkärret. Under alla år som boende i Hagsätra/Ormkärr gick jag, med eller utan barn, ner till kärret och njöt av detta skådespel. Med åren blev grodorna färre och färre, men 2012 (tror jag) kom en fråga om groddjurshabitat i SHF-gruppen på Facebook (Stockholms Herpetologiska förening). Jag skrev och berättade om bäcken i skogen där populationen minskade från år till år. Ett par dagar senare fick jag besök och innan snön försvann i mars året efter grävdes en damm vid bäcken och sen dess har grodorna ökat i antal. I år är det hundratals grodor som friar högljutt och det är en fröjd. Något år såg jag bara 5-6 grodor, men nu tror jag att det tar fart på riktigt och jag hoppas verkligen att populationen är räddad.
 
 
Ta hand om varandra därute! Var inte rädda!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0