guggelutt

Om bara några dagar blir mitt äldsta barnbarn 11 år. Galet! Även om jag inte på nåt sätt är missnöjd med mitt liv så saknar jag att inte vara en större del av barnens och barnbarnens liv. Men nu lever vi ju i en kultur där vi jobbar till vi är 65 år minst och det får konsekvenser i familjelivet. Visst har man alltid ett val, men om jag jämför Jannes och mitt pensionsbesked inser jag att jag är född med fel kön. Alla mina högskolepoäng som jag införskaffat i mitten av livet ersätter inte det faktum att jag är född utan penis. Visst har det ökat mitt värde rent lönemässigt men i praktiken vinner makens två gymnasieår över mina tre samt nio högskoleår. Visst är det så att han jobbat hela tiden och det ska givetvis premieras, men hur premieras barn”ledighet” och fostran av fem barn samt åratal av frivilligt arbete i idrottsklubb samt klassmamma och Hem&Skola. Ja, inte är det i pensionsbeskedet iallafall, efter pension är det dax för ättestupa. 

 

Men dagar som denna, när hjärtat flödar över av kärlek och stolthet när jag träffar mina fantastiska barn, min fantastiska dotter och hennes fyra fina barn, ser min familj interagera ... ja då kan jag bara ”count my blessings”. Allt har en mening, precis allt!