guggelutt

 

 

I en öppen blogg får man välja vad man skriver. Vilken information vill jag att vänner, ovänner, chefer, arbetskamrater, klienter, kända och okända ska ha om mig? Ibland väljer man fel och ibland missförstås det skrivna ordet. A big no-no är att skriva om andras liv, för om jag gör det har ju den andre inte kunnat välja. Ibland är gränserna hårfina. Jag vill ju berätta om allt från nyfödda barnbarn till oron att ha föräldrar som påverkades så starkt av stormen Alfridas framfart, det är ju rätt allmänna saker och håller man bara tungan i rätt mun och inte bli för privat är det ok. Men sen finns det människor i min närhet som mår väldigt dåligt, far illa och hamnar i trubbel, så är det för oss alla ibland, då vill man ju finnas där så långt det är möjligt. DET hamnar inte i bloggen och det är oftast det som påverkar en mest. 

 

 

Men hursomhelst... nu har jag legat i min ställbara fåtölj i tre dagar och haft lika mycket tid att fundera. Först har jag förbannat allt man kan förbanna för att ”olyckan” varit framme. Sen kom tankarna att ”jag vill leva tills jag dör”, buhu buhu, för vad är livet om det bara är ett långsamt döende, buhu? 

 

😫😭😩😭😩

 

Sen kommer förnuftet ifatt. DETTA är livet. Eller detta ÄR livet. Men hur älskar du dig själv Guggelutt? Älskar du dig själv som du älskar andra? Handen på hjärtat? 

 

💟

 

Jag inser att jag lider av självförakt. Jag har aldrig fullt ut processat mina fysiska funktionshinder och tagit dem på allvar. Jag tjatar om diskbråck och hypothyreos samt hur det är att manglas genom vården som en sveda/värk- och brännkärring. Buhu buhu. Jag vill inte framstå som sämre än mina arbetskamrater så jag gör narr av mig själv, bär stolar och lådor, jobbar övertid ”för klienternas skull” och ställer upp för arbetskamrater. Jag vill finnas för för mina barn, barnbarn och föräldrar, för mina vänner. Självklart ska man hjälpas åt och ställa upp, men när man klämt ut det sista ut kaviartuben så är den tom! So don’t go there!