Leva långsamt...

Efter att ha svurit eder och långa ramsor samt låtit tårarna forsa har jag bestämt mig för att vara tacksam. Åtminstone så här långt, jag vet inte vad som händer om en vecka, eller imorgon, eller nästa timme, minut eller sekund heller för den delen. Igår högg ryggen när jag duschade snöbollar av Bamse, men inte alls så farligt, en liten varning dock. Ta det lugnt och var försiktig, typ.
 
Gammal bild, så här illa var det inte igår.
 
Idag började jag jobba hemifrån. Så kom stjärtmesarna och jag tog storkameran för att få lite fina bilder, men Bamse började skälla så hela meståget försvann.
 
 
Sen gör jag inget annat än går in och ställer kameran på köksbordet så krampar ryggen. Orkar inte ens tänka på vad jag gjort för fel. Har jag burit fel? Gått forcerat i snömodden? Hått för tunt klädd? Buhu, buhu...!
 
Nu lever jag extremt långsamt. Jag har dragit nåt gammalt över mig och ligger med värmekudde i sängen, avbokat mina knyppelelever ikväll, fått ersättare på jobbet imorgon och avbokat handledning på onsdag. Sen får vi se. Maken är ledig och kan ta hundarna och jag har inte så här långt behövt åka in för smärtlindring. Må det stanna härvid. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0