Ja visst gör det ont när knoppar brister 🌹

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen. (Karin Boye)
 
Jag har inga egna ord. Bara känslor. Jag läser andras ord. Lånar andras ord. Tar andras ord för att sätta ord på mina känslor. Chocken spelar på hela känsloregistret. Smärta. Skuld. Ilska. Sorg. Skam. Förvirring. Glömska. Tårar. Skratt. Försonad. Försakad. Otillräcklig. Tillkortakommen. Avpolletterad. Saknad. Glömd. Gömd. Oförsonad. Varför. Därför. Orättvist. Skit!
 
I detta tillstånd blir det åter tydligt var man har sina vänner, var man inte har sina vänner, och om man har några vänner... och vilka som är kompletta idioter. Min syster har fått frågor i stil med om de hade en fnurra på tråden. Hur tänker man sig ett svar då? Typ: "Javisst, det är mitt fel". Nej, det fanns ingen fnurra på tråden! Hon bar på en sjukdom! Jag har fått frågan om jag är homofob. Ja, men tack! Ska du fråga om jag misshandlar min fru oxå? Eller om jag slår mina barn? Nej, jag kände inte min svägerska lika väl som mina syskon, men det berodde definitivt inte på hennes sexuella läggning. Varför dyker ens dylika kommentarer upp i ett läge som detta? Jag fattar att folk söker förklaring, men snälla nån, att ens komma på tanken att gå på anhöriga som om det skulle handla om kön, sexuell läggning, etnicitet eller andra fysiska faktorer! Eller fnurror. Det handlar inte om att söka en syndabock för syndabocken känner vi, den heter psykisk ohälsa! Varför ska vi ens behöva försvara oss i en stund som denna? Bry dig eller bry dig inte, men lämna plumpa kommentarer på rätt sida om elaka sladdriga läppar. Om du inte känner mig så väl att du måste fråga om jag är homofob så behöver du inte höra av dig nu heller! Fy skäms! Illa valt tillfälle! Det som hänt gör så jävla ont ändå!
 
Foto: Lotta Lindström
 
Min bror skrev så bra på Facebook häromdagen om hur läget fortskrider. Jag tycker hans text visar att hon var omgiven av en kärleksfull familj. Den beskriver också en bild av fasa och ömhet som vi delar och processar tillsammans, oavsett om vi var där eller inte. Min syster tyckte det var fint skrivet och det tar jag som ett godkännande av henne att publicera texten även här. Min bror har givetvis godkänt det.
 
Idag åkte jag ut till Lågarö igen. Det fanns flera skäl till det. Det stora skälet var att finna ny ro. Lågarö är min kyrka. Jag vet nu att det var Annas också. Där finner vi frid. Anna valde det av ett skäl som för henne var självklart. För mig var det först besudlande. Chocken, synen när vi fann vår Anna. Allas Anna. Muraranna, var fruktansvärd. Blond, likblek, i mörker, hängd i ett träd, kyla, en katastrof, illamående, panik. VARFÖR?? Varför här?  I min kyrka? I min fristad. Några dagar har gått. Varför? Undrar jag för hundrade gången. Nu vet jag lite mer. Annas sjukdom bestämde, hjälpte henne. Anna ville inte. Hon bestämde inte. Jag vet att Anna ville leva. Anna var stark. Men hennes sjukdom kom ikapp. Är jag lika ledsen och förtvivlad nu? Nej. Det är jag inte. Lågarö var hennes kyrka också.. Hon vann inte kampen över hennes sjukdom. Men hon vann kampen över VAR sjukdomen skulle komma ikapp. Anna gav sällan eller aldrig upp. När det skulle ske, var det Anna som skulle bestämma var, så klart. Och det var Lågarö. Där skulle hennes sjukdom försvinna. Jag kommer komma ihåg Anna för alltid. Men hennes sjukdom är glömd. Anna!.Du spelade mig ett spratt som vanligt. Det tog några dagar för mig att förstå. Det inkluderade några av mina familjemedlemmar att åtgärda. Men nu vänder det. Nu kan jag återigen skratta åt ditt sätt och din humor. Lågarö är återtaget och jag finner ro igen.P.S. Anita sa att du gillade att lyssna på gamla gubbar.  Så vi ställde ljuset vid Sigge och Monica. Första bilden är där vi hämtade dig. Den känner du säkert igen. Sitt nu i lugn och ro bredvid vår syrra och skratta åt Sigges historier. Mormor Lisa har säkert något gott att bjuda på där ni är. Återigen vi syns igen. Men det dröjer. Svågern Robban.
 
 
Fotnot: Robert ställde Annas ljus vid familjegraven. Där ligger vår syrra Monica, mormor Lisa och morfar Bror samt morbror Sigge och moster Margit.

Full vecka...

...precis som jag vill ha det. Efter att ha jobbat hemifrån i måndags avslutade jag dagen med knyppelkursen i Strängnäs. Sen har veckan rullat på med flera olika möten, mottagningen, besök, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, planering, administration och ett besök hos pass-polisen. Dessutom försökte jag berätta om min resa till UAE på Torsdagsträffen med en krånglande projektor. Det gick sådär får jag väl säga, men baklava och ballorie var jättegoda! Jag hade beställt från Simons café och fick en liten lektion av Simon själv om skillnaderna.
 
 
Baklava är ett samlingsnamn för olika sorters kakor. Simon hade bakat en traditionell baklava med filodeg och pistagenötter, men oxå en ballorie där grunden är glasnudlar. Ballor betyder glas.
 
Inatt sov maken över hos mig i Ormkärr. Imorse tog han hundarna till dagis medan jag knallade upp till tunnelbanan. Idag är jag kompledig och sitter på tåget till Danmark!
 

Veckan som var...

En innehållsrik vecka har förflutit. Arbetsmässigt har den bjudit på flera olika möten, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, lunch och föreläsningar med Väntjänsten, besök, hembesök och arbetslunch med kontraktets alla diakoner. Och så kyrkgruppen! I måndags åkte vi till Stora Sköndal för en guidning i kyrkan där.
 
 
Om Ersta var diakonissornas hemvist under förra århundradet kan Stora Sköndal sägas vara diakonernas. Under 80-talet öppnades båda anstalterna för båda könen. Jag gick socionomutbildningen på Sköndal  2000-2004 och diakonutbildningen på Ersta 2004-2005.
 
I tisdags kväll sov maken över hos mig i Ormkärr. Vi fick en del gjort. Bland annat flyttade vi ett par bokhyllor fulla med böcker så nu har Ragnar och hans bur en bättre plats i lägenheten.
 
I onsdags skulle min syster fyllt 52 år, så efter jobbet åkte jag ut till graven och gjorde lite fint.
 
 
I torsdags började orken tryta och jag sov tio timmar innan fredagens arbete, och natten mellan fredag och lördag sov jag 12 timmar. Det var skönt.
 
Dagen har jag tagit som dem kommit. Jag skrev lite blogg på temat #metoo på morgonen, gick en lång skogspromenad med hundarna, knypplade en stund, var ute en timme och plockade 2 kg svamp med maken och rensade den sen. Det tog sin lilla tid...
 

Nu är det bara en välbehövlig dusch som saknas... nya äventyr imorgon!

Helgen

Föredraget om UAE - check
Tvättberget - check
 
 
Blomvård - check
Helglånga hundpromenader - check
Svampplockning - sket sig pga regn och älgjakt
Slappa - check
 
 
Montera knyppling - check
Knyppla lite - check
 

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

Fredagen den 13:e

... alltså igår, fyllde min lilla mamma 80 år and still going strong! Engagerad i både kyrkan, kören, översättningsarbete och en hel del annat. En förebild!
 
Jag gick upp i ottan och bakade smulpajer på löpande band. Det blev ca 60 portioner. Långt ifrån det som gick åt under Öppet Hus, så en hel del gick i frysen till mammas stora förljusning. Den som spar, hon har!
 
 
Det blev en lång och trevlig dag. Efter flera timmars pajbakning på morgonen, smulpajer med konserverade mandariner samt äpplen och kanel,  tillbringade jag två timmar i bilen med dessa väldoftande lådor, så det var gott att komma in och få avnjuta dessa och den buffé mina systrar hade ordnat. Efter fyra timmars samvaro i Öppet Hus samt lite eftersnack blev det två timmars bilfärd hem igen. Stupade i säng före kl 22.00.
 
Vaknade strax efter 9.00 imorse. Idag jobbar jag med föredraget  om resan till UAE som jag skulle gjort i måndags när jag blev så störd. Det är kul att återuppliva resan och vädret har ju inte precis inbjudit till svampplockning....

Godmorgon världen

Det som är bäst med att komma tillbaka till Ormkärr är kramarna! Den senaste veckan har jag sprungit på tre gamla vänner och fått krama på dem. Igår träffade Bamse sin bästis Zinja, och trots att det gått 3,5 år sen de sågs senast så kände de igen varandra och var så söta ihop.
 
Soluppgång från mitt köksfönster
 
Men det kommer att ta tid att komma iordning och det får det göra. Igår fick Ragnar en ny bur som jag kommer flytta runt tills vi hittat den ideala platsen. Jag unnade mig en god knyppelstund på kvällen, ett nyinköpt mönster jag längtat efter. Tankarna går till dem jag känner som överlevt eller förlorat kampen mot cancer, oavsett sort. Den senaste i raden är en av mina knyppelelever. Vi hade ett tänt ljus för henne under kurstillfället i måndags, hon begravs nästa vecka. FUCK CANCER!
 
 
Nej vet ni vad! Jalla jalla! Morgonprommis och arbetet väntar!

Bättre! (inkluderar Höstresan)

Det känns som om det vore evigheter sen senast, men det har bara gått några dagar. Jag kan berätta att Bamse är hemma sen i lördags och han mår bättre. Han är trött och orkar inte gå särskilt långt, är lös i magen och har ingen vidare aptit, men systemet verkar komma igång så sakteliga. Jag förstod först inte vad sjukhuset höll på med när de skulle röntga honom stup i kvarten, men de hade satt in kontrastvätska i tarmen för att kunna följa "föremålet" som börjat röra sig i tarmen, men vad jag förstod så hade "föremålet" rört sig nedåt i tarmkanalen för att sedan upplösas??? Inget har kommit ut och inget är kvar i hans kropp. Det enda jag kan tänka mig då är att han åt så mycket gräs när vi var hos mina föräldrar förra helgen att det var en gräsklump de såg på röntgen och som sen tarmarna så småningom orkat ta hand om? Nå, skonkosten rör han inte men jag har börjat ge honom små portioner av sånt han tycker om efter samtal med djursjukhuset idag. Han måste börja äta för att få ordning på tarmarna igen. Jag hoppas han är helt återställd om några dagar.
 
 
I fredags, efter att ha pratat med djursjukhuset och fått lämna Rambo hos Monica på torsdagen, följde jag med på Höstresan för daglediga. Jag kände att jag skulle klättra på väggarna i galen väntan på att få veta hur operationen, som sen aldrig blev av, hade avlöpt. Det var bra för veterinären ringde först vid 2-tiden och sa att han kunde skrivas ut på lördagen. Det hade blivit långa timmar hemma...
 
Men det var inte bara veterinären jag väntade på. Jag hade gett mäklaren fullmakt att avsluta köpet av en lägenhet i Ormkärr också, beskedet att allt var klart kom vid halv ett, så nu är jag lägenhetsinnehavare, back in my old hoods.
 
 
Det var otroligt skönt att vara med på resan och skingra tankarna. Vi åkte till Borlänge och gick på Jussi Björling-muséet. Där fick vi ett otroligt bra föredrag om Jussi. Jag visste t.ex inte att han sjungit sen 3-årsåldern med sina bröder, blev föräldralös som 15-åring, aldrig fick någon riktig skolgång, var suverän i armbrytning, att han hade utomäktenskapliga barn, älskade att fiska och att han dog innan han fyllt 50 år. Vilket makalöst liv, om än så kort! Jag visste bara att han var en suverän tenor, kanske den främste!
 
 
Efter en lunch fortsatte vi till Stora Tuna kyrka där vi hade andakt och gick en kyrkogårdsvandring. Vi såg JO Wallins minnesmärke, Jussis grav, Jussis bröders grav samt mammans och en sons grav.
 
Jussis grav
 
JO Wallins minnesmärke
 
Sista anhalten var Sahlins strutsfarm. Där fick vi veta lite om strutsprodukter och fika på strutsäggskaka. Av struts kan man göra tvål, välgörande oljor, olika köttprodukter, dammvippor mm. Jag köpte en olja, en tvål, ett gosedjur (förstås) och ett äggskal... Ja, ett äggskal. Jag ska ha det till att sätta värmeljus i. Strutsägget är rätt stort och knäcker man ett sådant till sockerkakan motsvarar det 25 hönsägg! Så det blir mycket kaka av ett enda ägg... och jag tror det kommer bli häftigt med värmeljuset äggskalet med tanke på storleken. Det känns lite dinosaurieaktigt!
 
 
Idag har jag jobbat hemifrån. Ett program om UAE (Abu Dhabi, Dubai och Fujairah samt Oman) i maj håller på att ta form, men jag har blivit otroligt störd av telefonen idag. Jag får ta igen det i helgen... Nu ska jag åka på terminens fjärde knyppling i Strängnäs! En blå fisk har börjat ta form.

Skit!

Alltså, det känns inte alls bra! Det är inte länge sen jag var med Bamse till veterinären för att kolla upp hans klåda och så tyckte jag att han var lite slö, men inga fel hittades. Kort efteråt utvecklades klådan till fukteksem och han fick medicin för det. Han har fått en klåda-atack till efter det och då behandlade jag honom med samma medicin ett par dagar och det gick över.
 
I tisdags ringde dagis om att han kräkts 2 gånger, men han åt på kvällen (om än inte lika mycket och med samma aptit som vanligt) och gjorde det han skulle på kvällsrundan. Sen sov han gott hela natten så jag tänkte inte mer på det. Igår när jag hämtade honom hade han kräkts fyra gånger och inte ätit alls. Han gömde sig när jag försökte locka honom med kycklingfärs, men han hängde med på kvällsrundan som vanligt. Under sena kvällen kräktes han rosa och även inatt kräktes han plus att han hängde med mig på dass och la sig över mina fötter där tidigt på morgonkulan. DET är inte min Bamse, han sover med alla fyra tassarna i vädret vid den tiden. Jag började googla på djursjukhus och ringde ett, men de hade bara en betaltelefon. När dagis öppnade ringde jag föreståndaren och bad om råd, vilka jag lydde.
 
 
Jag lämnade Rambo på dagis och åkte till Södra djursjukhuset och där blev Bamse inlagd efter röntgen. Han har något avlångt i över tarmpaketet... och det är så INTE Bamse. Han äter aldrig nåt ute, därför har jag inte ens tänkt i de banorna.
 
 
Att gå ut från ett djursjukhus med ett tomt koppel är inte roligt! Tårarna forsade innan jag hann låsa upp bilen och där blev jag sittande en stund för att lugna ner mig ordentligt. Köpte lunch på vägen till jobbet och fick lite gjort vilket var skönt för att skingra tankarna.
 
När jag hämtade Rambo sa personalen att han varit orolig och fått extra gos ute hos personalen. Jag märkte det också hans oro när jag parkerat bilen, för han var inte så intresserad av att promenera, han ville hem! Men det fanns ju ingen Bamse hemma heller. Han har legat i korgen som Bamse legat i de senaste nätterna, och han vill inte lämna den.
 
 
Nu på eftermiddagen och kvällen har jag ringt två gånger till djursjukhuset. Bamse är undersökt och väntar nu på sista steget i en röntgen med kontrastvätska. Den ska klarlägga föremålet han har i tarmen på ett bättre sätt, om jag förstod det rätt. Sen beslutas om han ska akutopereras ikväll/natt, eller om man ska vänta eller göra någon annan åtgärd... Så det är bara att tålmodigt vänta...

Änglakalas mm

Det blev en bra helg! Det kändes som vi gjorde goda dagsverken hos mina föräldrar, garage och altan blev städade och så vi hann umgås också.
 
På söndagen efter lunch åkte vi till Ängla som fyllde 10 år igår, på måndagen. Hon hade bakat tårtan själv, en chokladmoussetårta! Så god! Det blev några trevliga timmar med gott sällskap, gott fika och spännande paketöppning.
 
 
Därefter har det blivit två dagars arbete innehållande möten, en kanonbra nätverkslunch med sociala aktörer i Huddinge kommun samt mottagning och allt det där övriga som arbetsdagarna innehåller.
 
 
Igårkväll hade jag terminens fjärde knyppelkurs på ABF i Strängnäs... och när jag kom hem fick jag beskedet att en av mina elever gått bort. Hon blev sjuk i somras och dog för två veckor sen. Fruktansvärt sorgligt! Ibland är livet så starkt, och ibland så skört....
 
 
Ikväll har jag haft myskväll med äldsta dottern. Vi har ätit pizza och suttit och pratat massor. Härligt.
 
 
Och sånt är livet - sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Ta vara på varandra och tiden vi har tillsammans!

I Roslagens famn

 
God morgon världen! Ännu två roliga och intensiva arbetsdagar samt en ledig fredag har förflutit sen senast. Slutspurten i fondarbetet vad gällde en fond som skulle vara inlämnad senast idag och inför såna inlämningar blir det alltid lite spurtigt. I onsdags passade jag på att träffa en kompis på lunchen, hon är f.n lärare på Sjödalsgymnasiet. Alltid roligt med externt lunchsällskap! Och sent på em var jag på Vianor och fick service på bilen.
 
 
Torsdagsträffen bjöd på en föreläsning om att pilgrimsvandra och vackra bilder från svenska fjällen på det. Jag gjorde en vandring i Sinai för några år sen och har längtat tillbaka dit sen dess. Att vandra är fantastiskt!
 
 
Som en liten arbetsbonus brukar Nova komma till vår Öppna Förskola på torsdagar, eller lekis som Nova säger, och då brukar jag försöka att kvista ner dit en stund.
 
 
När jag kom hem i torsdagskväll hade Janne fixat husbilen, så efter att ha ätit middag och rastat hundarna tog vi oss upp till Roslagen i två bilar. Janne körde husbilen och jag stor-Volvon med släpet. Vi kom upp vid 22-tiden och såg till att krypa i koj rätt snabbt.
 
Igår jobbade Janne i mina föräldrars garage hela dagen. Det ska han fortsätta med idag. Jag har rensat rabatt, släpat kvistar och tagit hundpromenaderna. På en av hundpromenaderna sprang jag på ett gäng trattisar.. och inte hade jag nån påse så jag bar hem nästan ett kilo trattisar i sjalen. Det blev ett gott komplement till kycklingen mina föräldrar bjöd på.
 
 
Nej, nu har jag inte tid att sitta här vid datorn! Janne är i full gång, men hundarna har somnat om efter morgonpromenad och frukost. De är trötta efter alla äventyr. Ragnar också faktiskt, men det hjälps inte. Vi har en del kvar att göra! Mamma och jag ska fixa altanen så den är snygg till hennes 80-årsdag!
 
Frukostdax! (och ja, det är en fästing som kryper i huvet på Bamse, den är borta nu!)

...seize the day

Är så tacksam över att kroppen mår så bra just nu. Livet leker liksom! ... och det gäller att fånga dagen! 
 
 
Dagen blev full minst sagt. På väg till jobbet ringde telefonen och det blev en halvtimmes  samtal innan jag kommit fram till hunddagis. Där berättade jag om Bamses tuffa natt med klåda, hur han väckt mig för att be om hjälp och jag både låg och kliade honom samt duschade honom i klorhexidin mitt i natten. Kort tisdagsfrukost på jobbet innan mottagning. Förra gången jag hade mottagningen kom 10 pers, idag en och hen dök upp tjugo i tolv. Men istället jag hann nästan hälften av pappershögen som har en otrolig benägenhet att växa så fort jag lämnar rummet! Vem göder den???
 
En kvarts lunch före medarbetarsamling och arbetslagsmöte, besök, lite mer administration och hundhämtning 17.45.  Promenad och till middag blev det resten av lunchen som jag inte hann äta upp. Samtal med mamma i telefonen och sen etikettering av utskicket till Herrklubben.
 
 
Nej, det är verkligen dax att gå upp på heltid! Men fördelen med alla extra timmar jag nu dragit på mig är att jag kan vara ledig med gott samvete när mamma fyller 80!
 
Nu ska jag se på Tv och kuverteta utskicket... Tro, hopp och kärlek, kanske? Den har jag aldrig sett faktiskt!

En ledig måndag

Alldeles snart ska jag gå upp och jobba heltid igen, men jag måste säga att det har varit väldigt skönt att jobba 80% ett tag. Jag gick ner 20% i arbetstid i april för att hinna klart uppsatsen, men har valt att fortsätta jobba 80% i 6 månader. Det har, som sagt, varit väldigt skönt men nu börjar det svårt att inte göra 100% arbete på 80% tid, så nu är det dags att gå upp på heltid igen! Idag har jag njutit en av mina sista lediga vardagar. Den började jag med att gå långpromenad med grabbarna, dvs Bamse, Rambo och Ragnar. Janne fick sova länge för han går på ett fyra-nätters skift, men sen lurade jag ut honom på svampplockning. Jag har sett folk gå med kassar fulla i ett par veckor nu, men inte kommit ut själv med mina onda leder. Visst känner jag av högerknät fortfarande, men det är verkligen en fis i rymden mot vad det har varit. Idag sken solen och det var 14-15 grader varmt ute. Janne, jag och hundarna trampade iväg ut i svampskogen... och det finns ju galet mycket svamp just nu!
 
Dessa raringar plockade vi inte
 
Men dessa åkte i påsen!
 
Dessa fick stanna kvar i skogen
 
Efter en dryg timme kom vi hem med ett kilo höstkantareller, ändå känns det inte riktigt som de tagit fart än. Hösten är inte slut på långa vägar så vi har all anledning att gå tillbaka till våra svampställen.
 
 
Det tog en timme att rensa dem också, sen åkte vi in till Strängnäs och gjorde lite bankärenden. Hemmavid värmde jag pannbiffar och stekte trattkantareller i smör och salt. Finmiddag med lingon till! Resten av kantarellerna ligger på tork. För tre år sen, när vi plockade över sju kilo kantareller på ett par timmar, fick jag lära mig hur man torkar svamp. Jag tyckte det blev mycket bättre än att förvälla och frysa dem.
 
Ikväll har vi haft knyppelkurs i Strängnäs och jag hann knyppla lite på min blå plattfisk. Janne har åkt till sitt nattpass och nu ska hundarna få gå ut sin kvällsprommis

Från en spik i foten till lite grus i dojan

Veckan började lite i moll men så här långt kan jag säga att den slutar i dur, det är ju en dag kvar och vi ska inte jinxa söndagen.
 
Som ni vet har jag varit rätt så besvärad av värk i sommar. Det har varit allmän värk i muskler och leder men framförallt i höger knä. Senast jag var hos läkaren, för bara några veckor sen, frågade han helt random om jag ville operera in en ny knäkula och jag sa givetvis nej. Jag menar, knäet är ju inte ens röntgat, inte någongång i hela mitt liv! Även om jag summa summarum tyckte vi hade ett bra samtal, han är väldigt go´ och inkännande, så slutade det med att vi inte ska undersöka värken vidare utan den är nog psykisk, vidare förklaringar fick jag inte. Sen skulle jag ju må bra av att "tappa" lite i vikt. Han föreslog att jag skulle gå ut och gå, börja med 100 meter åt gången och sen öka på. Men daaaah, jag orkar inte! Tror han på allvar att jag inte går alls? Jag går väl betydligt mer än 100 meter åt gången med hundarna! ..... Efter det har jag jobbat på drygt två veckor till med samma elända värk....
 
I måndags besökte kyrkgruppen Ersta. Vi  besökte kyrkan, muséet och Estoniakorset och fick veta lite om kyrkan och om diakonins historia. Jättespännande besök, som vanligt! Visste ni att förebilden till oblaterna (nattvarden) hänger i Ersta kyrka? Det har jag aldrig tänkt på trots att jag varit där en hel del under min studietid.
 
Oblatjärn i vilken obladerna gräddas     Här ses en kaka innan oblaterna är utstansade
 
Gammal skolbänk från muséet... Den var jag fram och pillade på. Exakt en sådan satt jag i när jag gick i första klass! Nostalgi!
 
Efteråt fikade vi på Fjällgatans kaffestuga vilket var jättetrevligt, men när jag skulle resa mig var det inte lika kul längre. Knät högg både i pendeltåget och på bussen när det krängde på ditvägen, nu gick det knappt att ta sig upp från stolen. Men det gick, och sen värmde det upp sig på promenaden mot buss och pendeltåg.
 
På tisdagen stannade jag hemma, ringde VC och fick en telefontid hos läkaren dagen efter. Jag bara kunde inte sitta och köra 20 mil med denna värk, i synnerhet inte när värken håller mig vaken om nätterna. När han ringde var jag laddad upp över tänderna. NU FÅR DET VARA NOG! Jag kan inte arbeta med denna värk, det går inte! Min kollega och jag pratade dagen innan om inflammatorisk värk och nu mer eller mindre krävde jag antiinflammatorisk medicinering, alternativt medicin mot gikt (jag har något förhöjda urat-värden och gikt ligger i släkten). Sluta snacka om att värken är psykisk, vadå psykisk??? Hur kan värk vara psykisk? Den känns ju rent fysiskt i kroppen och inte i själen! Gör något åt smärtan bara! Jag fick en 2-3 veckor lång kur på Alpoxen.
 
Två tabletter senare, onsdag kväll och torsdag morgon, gick jag till jobbet igen. En ny värld låg öppen kändes det som... men det kanske också bara är psykiskt? Tant fick en tablett och tant blev glad? Jag sov hela natten på tabletten och värken blev betydligt mer hanterlig! Ungefär som att gå från en spik i foten till lite grus i dojan! De fondärenden jag varit tvungen att avboka tisdag och onsdag lyckades jag klämma in på torsdagen, en torsdag som blev f a n t a s t i s k ! Mötena med dessa människor gav så otroligt mycket! Inga happy-happy-samtal, utan djupa och berikande. När jag åkte hem på kvällen kände jag mig så rik, så glad.
 
Fredagen blev också helt fantastisk. Jag upptäckte att jag var på riktigt gott humör och tänkte att jisses, har jag gått runt och varit sur hela sommaren? Stackars min omgivning!  Jag tillbringade större delen av arbetsdagen i Skogås och det blev också så himla fantastiskt. Dels hade jag fina samtal men framförallt ett otroligt fint samtal med en kusin och dels träffade jag en gammal bekant. Jag åt lunch med en kollega i Skogås centrum och hon ville att jag skulle följa med till en affär som sålde örhängen gjorda av silverskedar. Jag hade visat henne min ring gjord av en silversked som jag köpte på resan till Hälsingland. Och där sitter en kvinna som jag så väl känner igen... efter ett kort samtal hittar vi beröringspunkten som ligger 30 år tillbaka i tiden. Bland annat gjorde hon en ljuslykta åt mig och den har jag kvar, den står f.n i glaspaviljongen.
 
 
Vi bytte telefonnummer och lovade höras för en lunch snart, sen var jag tvungen att springa vidare för nästa samtal.
 
Idag är det lördag och jag har pysslat med småsaker, lyckan att kunna göra detta utan värk. Visst känner jag av framförallt knät, men det är milsvid skillnad mot början av veckan. Varit och handlat nya fleecefiltar för att klä in soffsitsarna med eftersom Rambo försöker gräva ner sina ben i dem... Bamse, Rambo, Ragnar och jag har varit på långpromenad. Jag har sällan med Ragnar på promenad på somrarna för det är så många sommarboende här då, och vissa är ibland inte riktigt kloka. Åh, en papegoja, kan inte min hund få hälsa på den för han har aldrig träffat en papegoja förut... Eh, hur tänkte du nu? Om hunden inte träffat en papegoja, hur vet du att hunden inte tror att det är nåt man ska smaka på? Eller Nej, min hund är så snäll så, den lyder alltid ... fast vet du, det litar inte jag på. Ragnar väger ett halvkilo och jag riskerar inte det specifika halvkilot i mötet med en 35 kilos fågelhund, nope! Nu är det mest grannar man känner och t.ex i mötet med två hästtjejer idag så fick jag glada tillrop att: "Åh, vad häftigt, har du Ragnar med dig" eller får jag hälsa på dina hundar, jag vill så gärna titta lite närmre på fågeln. Välkommen sa jag till den senare, jag höll hundarna i kort koppel och lät dem inspektera kvinnan som går förbi vårt hus varje dag, men idag skrämde upp dem när hon prasslade runt i skogen då hon plockade svamp, och vi hade ett otroligt givande samtal.
 
Nu räcker det med blogg för idag. Jag satsar på en ny långpromenad innan mörkret faller...

Raggsocksmani!

Under helgen har fokus legat på att göra så lite som möjligt. Stickat raggsockor har jag gjort, det har jag gjort nästan maniskt i två veckor nu. Vi svängde ju av vid Röda Ladan på väg upp mot Grisslehamn när vi var på väg till Åland i förra veckan. Där köpte jag bland annat garn till tre par raggsockor. Blev väldigt förtjust i Raggi´s raggsocksgarner vilka de hade i mängd! Jätteroliga färger och härliga effekter! Men inte trodde jag att jag skulle bli näst intill manisk i att sticka raggsockor!
 
 
Nu hänger väl den s.k manin ihop med att detta går så fort i jämförelse med vad jag annars gör - broderar och knypplar. I stickning blir resultatet klart så oändligt mycket fortare. Det finns inte på världskartan att man ska hinna med så mycket inom de andra båda hantverken, men stickar man raggsockor så hinner man massor! I Röda Ladan köpte jag garn till tre par sockor, de är klara och nu är jag nästan klar med ännu ett par och ska börja med par nr 5. Samtliga har en adressat givetvis.
 
I övrigt har två intensiva arbetsdagar, förutom denna sköna helg, förflutit sen senast. Besök, hembesök, möten, planering... ja det vanliga och lite till. Har redan tjänat in 8 timmar denna vecka vilka jag tänker använda inom kort. Igår hade vi middagsgäster och Janne fick lite hjälp med bilen. Supertrevligt!
 
Ja, det kan räcka så för idag. Nästa blogg borde tangera äventyr igen. Ingen vits att vila på lagrarna!
 

Åter i vardagen

Men vardagen kan ju vara hur omväxlande som helst. 
 
 
Vi kom hem i lördags. Åkte direkt från Mångstekta till Eckerö, färja till Grisslehamn, Grisslehamn - Tullinge nonstop, hämta hundar och så hem.
 
Söndagen tog vi det bara lugnt, plockade och tvättade. Kvällen blev extraordinär... sonens hund blev påkörd av en taxi som smet! Mer om det vid ett senare tillfälle. I nuläget mår hon så bra som det går under omständigheterna.
 
 
Måndagen var jag hos gyn på samtal om icke existerande klimakteriebesvär vilket gör att jag inte är aktuell för östrogen. Detta berättar jag med anledning av följetongen om att leva med kronisk odiagnostiserad värk.
 
Bamse hade tid hos veterinär för jag ville kolla upp klåda och slöhet, röntgen och blodvärden var bra. Efter veterinärbesöket tog vi en långpromenad i området. Kul att se en annan del av Strängnäs. Det får bli ett led i ambitionen att stanna innan jag kommer hem och ta eftermiddagspeomenaden på andra ställen än i vår egen skog.
 
 
Efter ännu ett besök på VC följde en natt där Bamse kliade sig vansinnigt. Jag gick upp vid tre och duschade honom i klorhexidin. Det verkade bli bra, men dagis ringde på tisdagen och sa att han blödde ur exemliknande utslag så jag ringde till veterinären och fick kortison till honom.
 
Annars då? Två arbetsdagar, 22 arbetstimmar, det bör plana ut inom kort... Bra med lite komptid att plocka ut senare... På medarbetarsamlingen i tisdags blev jag firad med anledning av min masterexamen. Vilken överraskning! Tårta och en ljushållare i form av en uggla (förstås). Jag blev så gränslöst glad! På nåt sätt har jag förträngt studietiden...
 
 
Nej, säng kanske?

Bilstopp 3 - Sund

Det perfekta ägget! Och det lyckades Janne servera mig imorse!
 
Sista två nättens i husbilen tillbringar vi i Mångstekta hos Jannes kusin och hans fru. En trevlig grillkväll igår och idag sightseeing. Jag blev djupt förälskad i en älg...
 
 
...men den lär jag nog få lämna efter mig. Jag lät mig imponeras av Sunds kyrka och de enorma stenblock som den är byggt av.
 
 
En sväng runt Kastellholm och Jan Karlagården blev det oxå...
 
 
... till sist middag vid golfbanan. Det har varit superhärliga dagar på Åland. På återseende!
 
Imorgon är vi hemma igen och strax börjar höstterminen... 

Bilstopp 2 - Föglö

Frukosterar andra morgonen i husbilen på Föglö. I tisdagsmorse tog vi 10-båten från Grisslehamnn över till Åland. Vi gick runt i Mariehamn några timmar, besökte Lilla Holmen, åt Ålandspannkaka på Bagarstugan och köpte lite glas på Jussis keramik - en ros, en vas och en ängel.
 
 
När den unga finska glasblåserskan packade mina fynd berättade hon att ängeln hade hon gjort, rosen hade hennes mamma gjort och hennes styvfar hade gjort vasen. Flck hem hela familjen, liksom 😃
 
 
Sen åkte vi till fiskehamnen, kokade nakki och stekte kantareller vi köpte på vägen upp till Grisslehamn. När Rosella åkt förbi oss körde vi ner till hamnen och hämtade upp vår vän och åkte ut till Föglö. Här har vi snart spenderat två härliga dygn i sol och regn, god mat och dryck, sena kvällar och uppdateringar av livet som pågår för fullt. 
 
Snyggt va! Lika gott som det ser ut (ena sonen är kock!)
 
Snart ska vi tacka för oss och fortsätta...

Var dag är en sällsam gåva 🎵

... en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dig given, från himlen, besinna det (psalm 180).
 
Psalmen kom till mig innan jag hunnit vakna på
riktigt och jag tog emot den som en hälsning från dig.
 
 
Varje år så här långt i mitt liv har det blivit den 9 augusti. Varje år den 9 augusti tänker jag på min syster som aldrig fyllde 17 år. Fuck cancer!  Denna morgon sitter jag i båten ute på Aspö, hör måsarna och lyssnar förstrött till svärmor och Janne som pratar på sjöängen. Men jag sitter med ryggen vänd mot land och tittar ut över det blå vattnet, den blå himlen, en havsörn bärs uppåt i cirklar av vindarna... Idag är det 35 år sen du dog, syster. 35 år!
 
 
Nej, sorg är inget som nånsin går över. Sorg är något som blir en del av en själv och som man bär med sig genom hela livet. Men vad som är viktigt att veta är att Sorgen ändrar karaktär med åren och blir något man inte vill vara utan, för då skulle det ju bli som om du aldrig funnits. Människor man saknar i sorgen blir som klart lysande daggdroppar i själen. De fina minnena dominerar. Det är så det ska vara.
 
 
Var dag är en sällsam gåva! En skimrande möjlighet! Var dag är en nåd dig given från himlen, besinna det!
 
 
PS. Och precis när jag publicerade bloggen ropar Janne att jag ska skynda mig och ta med kameran. Apollofjärilen är tillbaka på Aspö efter många års frånvaro. Tack! Jag vinkar tillbaka 💕

Nu hände det nåt!

Underbara lata dagar har passerat. Men igår hände stora saker! Först kom min kollega med make tillbaka med husbilen! Fika på jordgubbspaj och trevligt snack. 
 
 
Sen kom Linnea och hela gänget. Flickorna hann gosa med mysiga labben Fia innan kollegan åkte. Sen var det Minou- och hamstergos för hela slanten. Familjen stannade till idag så det kändes som man fick rå om barnbarna ordentligt innan jag åkte upp till stan i några ärenden, bla ett hembesök jag inte hann på arbetstid men kände mig mer stressad över att det inte blev av, så det blev en bra kombo. Hen skrattade gott åt fikabrödet jag köpt med mig.
 
 
I övrigt har jag knypplat lite. En blomsterprydnad i metall och så har jag börjat på en ny knölsvan 😁
 
 
Snart nya äventyr. Hepp!

Nästan repris

Dagen har inte varit jätteannorlunda mot gårdagen. Pysslat, gått ut med hundar, planterat om och tagit sticklingar från pelargon och paradisträd. Hittade en internetsida om pelargonskötsel för nybörjare och tänkte att nu när jag bara ska jobba, och inte plugga, så kanske jag kan använda mina gröna fingrar lite bättre.
 
 
Nu har jag tagit sommarsticklingar från våra galet vackra pelargonior samt klippt ner mina sneda tynande paradisträd. Moderplantorna och två sticklingar ska jag behålla, resten ska doneras till skördefest eller liknande.
 
 
Ett par timmar spenderade jag med en god vän på Mälarsjukhuset. Vi bor ju så nära varandra, men jag åker ju liksom åt fel håll om dagarna. Nu blev det av och det är jag så innerligt glad för. 
 
Nu sitter jag i glaspaviljongen och väntar på att Janne ska lägga ner sitt snickeri för dagen. Under tiden tittar jag på mitt kommande experiment - hjärta på snöre och metalltråd. Hur ska jag börja?
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0