Djup-analys
Huvudet fullt av tankar... och vet inte riktigt vart jag ska släppa dem... Att vara sjukskriven är ju en väldigt isolerad tillvaro. Alla andra jobbar ju som regel... och det är svårt att veta hur mycket man ska våga pocka på uppmärksamhet. Man vill ju vara schysst liksom. Då är det lätt att ta till blogg eller dagbok på nätet. Där kommer en liten varningsflagg, för jag har höra mer än en gång att det inte är bra att lämna ut sig i sajberspejs och visst är det så... oxå. Ännu har jag bara fått positiv feedback, men man vet ju inte vilka som sitter därute och vill en illa. Jag brukar försöka tänka att mina barn, mina föräldrar, min värsta ovän, min bästa vän, min chef, mina arbetskamrater, Försäkringskassan mfl kan läsa bloggarna och anpassa skrivandet efter det. Men frågan är om jag egentligen lyckas när jag sitter i min källare och tankarna hotar spränga kraniet. Jag skriver ju ur min subjektiva verklighet och "ni" läser ju mina subjektiva bloggar där ni befinner er rumsligt och i livet.
Nå, här sitter jag nu..................................................................................................
Gick upp i ottan eftersom jag hade tid hos psykiatrikern kl 8.00. Det var inte så jobbigt att komma upp som jag befarat, skönt att det är åt det hållet ibland. Mötet med honom var riktigt bra. Han hade läst mina journaler och hade skaffat sig en god bakgrund till hela vårt samtal, han ställde relevanta frågor och gav mig några ögon-öppnare. Bland annat sa han att jag var intellektuell som hela tiden analyserade min situation som jag gjorde, men oxå att det inte alltid var nån fördel för det kunde oxå leda till psykosomatiska symptom. T.ex trodde han inte att jag rent kemiskt skulle tåla Fluoxitinet sämre än Fontex eftersom det är samma verksamma substans. Men om jag tar Fluoxitinet igen och börjar må dåligt så kommer min kropp koppla ihop det... alltså lite inbillnings-sjuka. Likaså att min maktlöshet och uppgivenhet inför kroppens "spratt" kan kopplas till tidigare trauman i livet. Alltså förstärker min tidigare livshistoria mina kroppsliga bekymmer av struman, psykosomati helt enkelt. Gick upplyft därifrån med ett e-recept på Fluoxitin som ska räcka i 200 dagar. Om jag får problem med medicinen ska jag ringa honom direkt, annars ska jag knapra på till våren och sen kontakta min sk kontaktperson för ett nytt möte då vi ska trappa ut medicinen. Vi kom överens om att det inte var nån bra idé att göra det under denna mörka årstid och i det läge med arbetsträning osv som jag befinner mig i just nu.
För att ställa saker på sin spets tog jag stavarna och gick ut i grådiset. Jag knatade på hela långrundan på 1 timme och 20 minuter, drygt 7 km och över 9000 steg. Gick inte alls fort, men jag behövde gå hela rundan för att testa det där med inbillningsjukan. Jag har ju blivit yr så fort pulsen gått upp lite sen jag började med antidepp i april och inte gått några längre promenader sen dess... nu gick jag ändå och även om världen var lite sned och rörde lite underligt på sig så kunde jag visst klara av hela långa rundan. Nu känner jag mig ännu mer upplyft, även om det gör lite ont här och där i kroppen, men det är bara skönt!
Jag har haft så dåligt samvete för sjukgymnasten. Fick ju läxa när jag var där för över två veckor sen. Jag skulle testa på vattengympa och meditationsyoga och utvärdera det. Skulle och skriva mat- och motionslista, men jag gav upp allt när jag blev så dålig förra tisdagen. Dessutom började jag äta godis och glass efter dippen i fredags... Imorgon ska jag alltså till sjukgymnasten och först hade jag tänkte ringa återbud och åka ner till landet. Men nu har jag bestämt mig för att åka dit och prata om mitt misslyckande. Jag har gått hos henne hela året tack vare hennes KBT-kompetens och nu kan det faktiskt bli bra om vi går igenom vad i mina skumma beteenden som fick vårt snygga upplägg att brista. Själv tror jag att det är min prestations-iver, mina duktighetskomplex... men jag ska gå dit imorgon med öppna öron och se om jag kan lära mig något och inte bara tro att jag vet bäst själv.
Nog kan det vara så att jag skulle behöva lägga ner allt vad mätbara mål och listor är och istället låta mig styras mer av min lust. Jag har så stora krav på mig själv och vad jag ska prestera hela tiden. Den dag jag kan kasta av mig den bördan kommer nog lusten låta mig prestera minst lika bra, men utan min egen tvångströja.
Nå, här sitter jag nu..................................................................................................
Gick upp i ottan eftersom jag hade tid hos psykiatrikern kl 8.00. Det var inte så jobbigt att komma upp som jag befarat, skönt att det är åt det hållet ibland. Mötet med honom var riktigt bra. Han hade läst mina journaler och hade skaffat sig en god bakgrund till hela vårt samtal, han ställde relevanta frågor och gav mig några ögon-öppnare. Bland annat sa han att jag var intellektuell som hela tiden analyserade min situation som jag gjorde, men oxå att det inte alltid var nån fördel för det kunde oxå leda till psykosomatiska symptom. T.ex trodde han inte att jag rent kemiskt skulle tåla Fluoxitinet sämre än Fontex eftersom det är samma verksamma substans. Men om jag tar Fluoxitinet igen och börjar må dåligt så kommer min kropp koppla ihop det... alltså lite inbillnings-sjuka. Likaså att min maktlöshet och uppgivenhet inför kroppens "spratt" kan kopplas till tidigare trauman i livet. Alltså förstärker min tidigare livshistoria mina kroppsliga bekymmer av struman, psykosomati helt enkelt. Gick upplyft därifrån med ett e-recept på Fluoxitin som ska räcka i 200 dagar. Om jag får problem med medicinen ska jag ringa honom direkt, annars ska jag knapra på till våren och sen kontakta min sk kontaktperson för ett nytt möte då vi ska trappa ut medicinen. Vi kom överens om att det inte var nån bra idé att göra det under denna mörka årstid och i det läge med arbetsträning osv som jag befinner mig i just nu.
För att ställa saker på sin spets tog jag stavarna och gick ut i grådiset. Jag knatade på hela långrundan på 1 timme och 20 minuter, drygt 7 km och över 9000 steg. Gick inte alls fort, men jag behövde gå hela rundan för att testa det där med inbillningsjukan. Jag har ju blivit yr så fort pulsen gått upp lite sen jag började med antidepp i april och inte gått några längre promenader sen dess... nu gick jag ändå och även om världen var lite sned och rörde lite underligt på sig så kunde jag visst klara av hela långa rundan. Nu känner jag mig ännu mer upplyft, även om det gör lite ont här och där i kroppen, men det är bara skönt!
Jag har haft så dåligt samvete för sjukgymnasten. Fick ju läxa när jag var där för över två veckor sen. Jag skulle testa på vattengympa och meditationsyoga och utvärdera det. Skulle och skriva mat- och motionslista, men jag gav upp allt när jag blev så dålig förra tisdagen. Dessutom började jag äta godis och glass efter dippen i fredags... Imorgon ska jag alltså till sjukgymnasten och först hade jag tänkte ringa återbud och åka ner till landet. Men nu har jag bestämt mig för att åka dit och prata om mitt misslyckande. Jag har gått hos henne hela året tack vare hennes KBT-kompetens och nu kan det faktiskt bli bra om vi går igenom vad i mina skumma beteenden som fick vårt snygga upplägg att brista. Själv tror jag att det är min prestations-iver, mina duktighetskomplex... men jag ska gå dit imorgon med öppna öron och se om jag kan lära mig något och inte bara tro att jag vet bäst själv.
Nog kan det vara så att jag skulle behöva lägga ner allt vad mätbara mål och listor är och istället låta mig styras mer av min lust. Jag har så stora krav på mig själv och vad jag ska prestera hela tiden. Den dag jag kan kasta av mig den bördan kommer nog lusten låta mig prestera minst lika bra, men utan min egen tvångströja.
Kommentarer
Trackback
