guggelutt

Vi är inne i fastan och det är ju en tid för askes och inre liv... eller hur jag ska uttrycka det. Kyrkorna har fasteinsamlingar för olika hjälpbehov och vi uppmanas att avstå från något. När jag jobbade med konfirmander brukade vi prata om detta med att avstå något, fasta förknippas oftast med att låta bli mat på olika sätt, men vi uppmanade konfirmanderna att avstå från något annat de uppskattade. Nån avgav godislöfte, nån avstod från datorn eller TV:n, nån ville prova på att vara vegetarian (avstå kött alltså), några avstod inte från nåt men det viktiga var att prata om det och att förstå vad det innebär att vara utan något man uppskattar och är van vid. Att avstå något ger plats för annat. Att avstå datorn ger tid (som man kan spendera med familjen, hjälpa till hemma, passa småsyskon, ägna sig åt en försummad vän), att avstå godis innebär att spara pengar (som man kan lämna till fasteinsamlingen eller köpa en present till någon), att avstå kan innebära förhöjd livskvalitet och hälsa. Varför denna "predikan" nu då? Jo, samvetet! Tänkte på det i morse när jag var ute med Bamse... jag pluggar som bara den, läser och läser... och smäller i mig ofantliga mängder choklad! Vansinnigt! Men just nu hjälper det koncentrationen... Det är inte alltid man lever som man lär.

Men för mig handlar det oxå om att avstå prestationen (även om man i mitt fall lätt skulle kunna påstå att summan av lasterna alltid är detsamma). Jag har alltid varit högpresterande i vad jag än företagit mig och faran i det är att man glömmer att leva i nuet. Carpe Diem. Chokladen och matslarvet får jag be om förlåtelse för. Tentaplugget hamnar hur jag än planerar mitt i fastan. Jag får ta livet med ro. Att pausa pluggandet och gå på bio med Bekki, för att inte tala om Paris-resan med Linnéa kan få vara såna där avbrott i presterandet... och varje Bamsenad... att upptäcka och njuta av livets under, naturens under... Att avstå prestationen och titta mot himlen! Att avstå chansen till ett VG och ge lite tid till familjen och hunden. Att avstå den inövade stressen och leta reda på favoritdikten. Att avstå något kan oxå vara att få nåt annat... nåt oväntat...!

                          

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
(Karin Boye)