Lyckan är...
...ett monsunregn över Sanda...
Idag fick jag spunk... Saker som kom upp i terapins sista minuter igår rör om i mitt sinne. Nämnde något av det i förbifarten för småkusinen när jag körde honom till pendeln imorse och ett par saker bet sig fast ännu hårdare bara för att såret från igår är färskt. Han tyckte jag skulle lämna jobb och studier i minst tre år och göra absolut ingenting, meditera möjligtvis... men jag vill ju jobba, vill ju plugga, vill en väldig massa hela tiden. Det är inget nytt under solen att jag i mina tidigare jobb har jobbat hårdare än de flesta, att jag har numera högre utbildning än många på både jobbet och i min bekantskapskrets... men är jag lyckligare för det? Vad har det för värde då? Jag vill jobba och jag ska gå tillbaka till jobbet, men det är nåt skumt underliggande som jag inte blir riktigt klok på!
Jag rev ihop lite kläder, Bamses mat, Ragnar vägrade gå ur voljären så jag gav honom, sköldpaddorna och småfåglarna extra mycket mat och åkte till landet. Tog med både handarbete och skolarbete, men när jag tog Bamse direkt på en promenad efter bilfärden hamnade jag hos grannarna - bonden och hans fru. Hon skrek när hon såg mig på håll och han kom fram och kramade mig. Janne var där och hjälpte dem med nåt och ingen visste att jag var på väg. Jag blev så förvånad att jag blev tårögd att nån kunde bli glad att se min sura svettiga uppenbarelse. Vi satt ner i hundhagen och lät hundarna, Bamse och hans föräldrar, springa och jaga varandra. Bamses mamma Chloe var väldigt kelig med mig och det är faktiskt ett stort förtroende, för hon blir inte gärna klappad av andra än sin egen husse och matte... Vi pratade om allt möjligt och jag tänkte på hur lite jag lever egentligen, jag lever nästan inte alls, bara presterar. Det finns faktiskt människor som tycker om mig som jag är, uppskattar det jag gör ... osv ... fast jag kan inte förstå det. Livet levs mer än bra i hundhagen hos grannarna. Mitt problem är kanske att det jag vill/tror ska uppskattas är osynligt medan det jag ser som mindre värt är värt mer. Det är ju faktiskt upp till var och en att välja vad som är värdefullt. Ta bara mina små fjärilar av garnstumpar, tänk vilka konstverk de får vara del i nu!
Nu skiner solen igen, fåglarna sjunger och det ryker på altan när vattnet dunstar under solen. Jag ska läsa en skoluppgift idag, sen ska jag ägna tid åt mina tankar och nuet...
Idag fick jag spunk... Saker som kom upp i terapins sista minuter igår rör om i mitt sinne. Nämnde något av det i förbifarten för småkusinen när jag körde honom till pendeln imorse och ett par saker bet sig fast ännu hårdare bara för att såret från igår är färskt. Han tyckte jag skulle lämna jobb och studier i minst tre år och göra absolut ingenting, meditera möjligtvis... men jag vill ju jobba, vill ju plugga, vill en väldig massa hela tiden. Det är inget nytt under solen att jag i mina tidigare jobb har jobbat hårdare än de flesta, att jag har numera högre utbildning än många på både jobbet och i min bekantskapskrets... men är jag lyckligare för det? Vad har det för värde då? Jag vill jobba och jag ska gå tillbaka till jobbet, men det är nåt skumt underliggande som jag inte blir riktigt klok på!
Jag rev ihop lite kläder, Bamses mat, Ragnar vägrade gå ur voljären så jag gav honom, sköldpaddorna och småfåglarna extra mycket mat och åkte till landet. Tog med både handarbete och skolarbete, men när jag tog Bamse direkt på en promenad efter bilfärden hamnade jag hos grannarna - bonden och hans fru. Hon skrek när hon såg mig på håll och han kom fram och kramade mig. Janne var där och hjälpte dem med nåt och ingen visste att jag var på väg. Jag blev så förvånad att jag blev tårögd att nån kunde bli glad att se min sura svettiga uppenbarelse. Vi satt ner i hundhagen och lät hundarna, Bamse och hans föräldrar, springa och jaga varandra. Bamses mamma Chloe var väldigt kelig med mig och det är faktiskt ett stort förtroende, för hon blir inte gärna klappad av andra än sin egen husse och matte... Vi pratade om allt möjligt och jag tänkte på hur lite jag lever egentligen, jag lever nästan inte alls, bara presterar. Det finns faktiskt människor som tycker om mig som jag är, uppskattar det jag gör ... osv ... fast jag kan inte förstå det. Livet levs mer än bra i hundhagen hos grannarna. Mitt problem är kanske att det jag vill/tror ska uppskattas är osynligt medan det jag ser som mindre värt är värt mer. Det är ju faktiskt upp till var och en att välja vad som är värdefullt. Ta bara mina små fjärilar av garnstumpar, tänk vilka konstverk de får vara del i nu!
Nu skiner solen igen, fåglarna sjunger och det ryker på altan när vattnet dunstar under solen. Jag ska läsa en skoluppgift idag, sen ska jag ägna tid åt mina tankar och nuet...
Kommentarer
Trackback
