Ännu en annorlunda lördag
Jag tycker var och varannan dag bjuder på nåt som man inte kunnat förutse när dagen startat... men jag börjar berätta från morgonen. Barnbarnen låg vakna en stund och hade sån respekt för sin mormor att de inte ens försökte väcka mig. Jag var vaken och låg och lyssnade till Thyra som mumlade och gäspade, snurrade och vred sig samtidigt som Ängla låg och visk-sjöng en fingerlek. Tänkte vänta och se hur länge de hade tålamod men efter ca 20 minuter lutade jag mig över sängkanten och frågade om nån ville ha en frukostmacka... och det var det två små godisar som ville. Klockan var lite över 8.00!
Efter frukost och djurmatning gick vi ut med Bamse i blåbärsskogen:
Bamse äter ju oxå blåbär med stor förtjusning så vi var ute ca en timme innan pappan ringde och frågade var vi var. Han skulle hämta barnen före 11.00 för Ängla skulle på gymnastik. Vi var nästan hemma igen när han ringde, och när barnen fick se trollpappan komma lufsande i skogsbrynet gick sista biten hem fort.
Jag åkte och köpte garn. Började med tröjor till alla barnbarnen i försomras, men så tog mönsterfärgen slut när sybehör hade semesterstängt och på den vägen är det. Nu har jag köpt garn till alla tröjor samt knappar till barnhemströjorna... sen är det filt till Jennifer som står på tur. Mycket stickat är det just nu. När jag kom hem hade Jens kommit för att klippa gräsmattan åt oss. Jag tog ut Bamse på en sväng, men vi kom inte särskilt långt innan vi mötte hans flickvän Zinja och en ny kille, en amstaff-blandning. Först var Bamse lite tvär på inkräktaren, men med hjälp av Zinjas matte lekte de snart så fint alla tre! Han har blivit riktigt duktig min lilla pitbullwannabe!
Leken avslutades med ett svalkade gyttjebad... vilket förstås i sin tur resulterade i en ren och lördagsfin Bamse efter en ordentlig skrubbning i duschen.
Janne kom hem från landet, Jens var kvar hemma och vi åkte allt fyra (Bekki oxå alltså) och åt middag på en grekisk restaurang i Älvsjö. Jättemysigt... men när Janne betalade observerade jag en man som gick runt och tog sig för bröstet. Jag tänkte att "oj, här har vi en hjärtinfarkt på gång", men så sa hans tystlåtna fru att "finns nån som är stark som kan hjälpa honom" och då förstod jag att han satt något i halsen. Jag tittade på Janne (som jag tänkte som starkast av oss) men han var så upptagen med att betala med sitt kort vid bordet och såg inte vad som pågick ... då kopplades min tankeverksamet ur, jag bara gick fram - kände efter bröstbenet - tog sats och tryckte till - inget hände så jag gjorde om det... då sa frun att det lossnat. Jag höll om honom bakifrån tills jag kände att han hade balans igen och började prata. Han berättade att det hänt förut och att han hade nån ficka i strupen där det lätt fastnade och tackade för hjälpen. Servitrisen kom och tackade och flera i restarangen sa saker och vinkade åt mig, men jag hörde inte, blodet rusade i öronen och Bekki sa nåt om "hjälte" ... vi gick därifrån och sen började jag tänka... Var det bara jag som kunde det där? Jag lärde mig det på jobbet på en hjärt-lungräddningskurs för över 20 år sen och har tack och lov aldrig behövt praktisera det förr, men det kändes skönt att det satt i märgen på nåt sätt. Fick visa Bekki hur man gjorde när vi kom hem, sen gick Janne och jag ut med Bamse.
Jens har åkt till Nacka, Bekki är ute och går med en kompis... jag ska ägna mig åt Janne en stund, vi har inte setts sen sist. Snart är hans intensiva arbetsperiod på Sanda över, men han åker tidigt imorgonbitti och handlar det sista virket och åker ner igen.
Jag behövde skriva av mig lite...
Efter frukost och djurmatning gick vi ut med Bamse i blåbärsskogen:
Bamse äter ju oxå blåbär med stor förtjusning så vi var ute ca en timme innan pappan ringde och frågade var vi var. Han skulle hämta barnen före 11.00 för Ängla skulle på gymnastik. Vi var nästan hemma igen när han ringde, och när barnen fick se trollpappan komma lufsande i skogsbrynet gick sista biten hem fort.
Jag åkte och köpte garn. Började med tröjor till alla barnbarnen i försomras, men så tog mönsterfärgen slut när sybehör hade semesterstängt och på den vägen är det. Nu har jag köpt garn till alla tröjor samt knappar till barnhemströjorna... sen är det filt till Jennifer som står på tur. Mycket stickat är det just nu. När jag kom hem hade Jens kommit för att klippa gräsmattan åt oss. Jag tog ut Bamse på en sväng, men vi kom inte särskilt långt innan vi mötte hans flickvän Zinja och en ny kille, en amstaff-blandning. Först var Bamse lite tvär på inkräktaren, men med hjälp av Zinjas matte lekte de snart så fint alla tre! Han har blivit riktigt duktig min lilla pitbullwannabe!
Leken avslutades med ett svalkade gyttjebad... vilket förstås i sin tur resulterade i en ren och lördagsfin Bamse efter en ordentlig skrubbning i duschen.
Janne kom hem från landet, Jens var kvar hemma och vi åkte allt fyra (Bekki oxå alltså) och åt middag på en grekisk restaurang i Älvsjö. Jättemysigt... men när Janne betalade observerade jag en man som gick runt och tog sig för bröstet. Jag tänkte att "oj, här har vi en hjärtinfarkt på gång", men så sa hans tystlåtna fru att "finns nån som är stark som kan hjälpa honom" och då förstod jag att han satt något i halsen. Jag tittade på Janne (som jag tänkte som starkast av oss) men han var så upptagen med att betala med sitt kort vid bordet och såg inte vad som pågick ... då kopplades min tankeverksamet ur, jag bara gick fram - kände efter bröstbenet - tog sats och tryckte till - inget hände så jag gjorde om det... då sa frun att det lossnat. Jag höll om honom bakifrån tills jag kände att han hade balans igen och började prata. Han berättade att det hänt förut och att han hade nån ficka i strupen där det lätt fastnade och tackade för hjälpen. Servitrisen kom och tackade och flera i restarangen sa saker och vinkade åt mig, men jag hörde inte, blodet rusade i öronen och Bekki sa nåt om "hjälte" ... vi gick därifrån och sen började jag tänka... Var det bara jag som kunde det där? Jag lärde mig det på jobbet på en hjärt-lungräddningskurs för över 20 år sen och har tack och lov aldrig behövt praktisera det förr, men det kändes skönt att det satt i märgen på nåt sätt. Fick visa Bekki hur man gjorde när vi kom hem, sen gick Janne och jag ut med Bamse.
Jens har åkt till Nacka, Bekki är ute och går med en kompis... jag ska ägna mig åt Janne en stund, vi har inte setts sen sist. Snart är hans intensiva arbetsperiod på Sanda över, men han åker tidigt imorgonbitti och handlar det sista virket och åker ner igen.
Jag behövde skriva av mig lite...
Kommentarer
Postat av: Snurran
Många har nog gått den där kursen, men det är få som verkligen kan översätta till praktik tror jag.
Postat av: Nancy Johnsson
Hejsan! Jag beundrar er alla som reagerar så instinktivt när hjälp behövs!!Det hände min mamma på restaurang på hennes 80-års dag! Där satt 5 stora starka karlar i vårt sällskap men det var min systerdotter som kom farande som en blixt och fixade det!! Heder åt er alla!! Jag beundrar er verkligen! Kramar Nancy
Postat av: Lizz
Oj vad härligt att du kunde hjälpa till på det sättet. Jag har också gått kurs för många år sedan. Men jag gick nu för 14 dagar en ny kurs och även i brandutbildning.......så nu har jag köpt hem en brandsläckare som sitter precis innanför dörren. Jag hoppas verkligen att även jag skulle `våga´ingripa om jag såg någon i samma situation ute, som du gjorde. Bra jobbat. Nu kan jag känna mig trygg när vi går ut med hundarna tillsammans :))
Trackback
