guggelutt

Mm, gårdagen blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vi lämnade Sanda mellan 12 och 1, Jens tog Ragnar (papegojan) i min bil för att åka hem till oss medan Janne och jag tog småfåglar och sköldpadda för att åka förbi Linnéa och sedan ta oss vidare upp till mina förädrar för att hämta Bamse (hunden). Men vi hann inte till Enköping ens en gång innan vi smällde.

 

Jag vet inte exakt vad som hände, men det var någon längre fram som skulle svänga vänster, det var tätt mellan bilarna då två bilar gjorde idiot-omkörning efter idiot-omkörning. Jag uppfattade att vi kört in i bilen framför oss, men vi blev tydligen påkörda av en annan bil. Jag fick sparka upp dörren på min sida, för den satt fast, och efter att ha konstaterat att Janne var okej, han sprang runt på olycksplatsen, och djuren var oskadda, så satte jag mig mitt i vägbanan. All trafik var det ju ändå stopp på. Sen la jag mig ner för jag hade så ont i bröstet och behövde vila lite. Jag har diffusa minnen av vad som hände. Det var ganska många män som ruskade i mig och jag fick en kudde och en filt som jag inte ville ha. Sen kom det grönklädda personer och jag förstod att räddningstjänsten var på plats. Och snart var jag faststpänd på en bår med nackkrage och skulle in i amulanshelikoptern. Då började jag nästan gråta och sa att jag ville åka hem. Inget var ju brutet, det kände jag, men jag hade vansinningt ont i bröstet efter bältet och ont i övre delen av ryggen och nacken.

 

 Helikopterfärden till Akademiska Sjukhuset i Uppsala tog 10 minuter. En sköterska höll mig i handen och en läkare gav mig två omgångar morfin... och inte ett skit såg jag av flygturen, jag som i åratal önskat mig en helikopterfärd. Jag sa till läkaren i mitt smått höga tillstånd att det var ett nytt sätt att se Uppsala på, liggandes på rygg och beskåda olika typer av armaturer, både i helikoptern och i korridorerna mot traumaenheten. Jag blev av med alla kläder (utom trosorna) och alla smycken, sen fick jag göra en datortomografi från huvud ner till bäckenet, inklusive kontrast... sen var jag så kissnödig att det gjorde ont. Det var vidrigt. Ont i nacken, ont i bröstet, ont i diskbråcket, ont i huvudet, kissnödig så det värkte, nålar i arm och hand plus fastspänd. Tack och lov att all personal var så urgullig. Efter DTn blev jag av med spännbanden över benen så jag kunde böja dem och på så sätt lätta lite på trycket över diskbråcket. Sen tog det 20 minuter innan jag lyckades slappna av så jag kunde kissa i en påse liggande på rygg, sen kom jag på att om jag kilade in två fingrar uppe vid huvudet så lättade nack-krage-trycket i bakhuvudet.

 

                

 

Janne och Jens kom till Akademiska, Janne hade ringt Jens som vänt för att plocka upp djuren vi hade i bilen, sen hade de åkt till Linnéa med hela gänget. Janne blev inskriven för att kolla nacken och Jens höll mig sällskap. Så småningom, nu var klockan ca fem på em, blev jag av med alla attiraljer, jag hade inga synliga skador på DTn utan var bara rejält mörbultad och blåmärken efter bältet. Så småningom blev Janne oxå röntgad och de gjorde en DT på honom oxå, inga skador på honom heller, tack gode Gud!

 

                    

                     Blåmärket är ännu värre idag, för att inte tala om det på bröstet!

 

Klockan var nästan 10 på kvällen när vi åkte in till en kinarestaurang i Uppsala och åt middag. Den var himmelsk! Vi var ordentligt uppskakade alla tre, en hårsmån från döden, inga inblandade var allvarligt skadade...

 

 

Sen åkte vi till Linnéa och hämtade upp lite grejer vi behövde, vi var där kl 11 på kvällen. De hade haft grillfest så de var ff uppe. Alla barnen hade varit där och jag är glad att de genomförde festen trots den ofrivilliga dramatik vi utsatt dem för. Så fick vi träffa lilla Spike Killer för första gången! Verkligen plåster på såren. Han är nyaste tillskottet i familjen, en 10veckors chihuahua/yorkshire.

 

 

Ungarna berättade att de hört om olyckan på radio och att det stod på nätet om den. Jag hittade fyra snuttar. Det känns så overkligt att läsa det och veta att det handlade om oss! Tänk vad fort det kan gå och hur lyckligt vi klarade oss en hårsmån från nåt mycket värre! Vi lever och har alla lemmar i behåll.

 

 

Jag antar att den som artiklarna säger är allvarligt skadad är jag, men jag klarade mig alltså lindrigt undan med bara smärtor och blåmärken. Janne har berättat om räddningsinsatsen och både han och jag är otroligt imponerade av hur det gick till. Räddningsledaren hade snabbt gjort en bedömning om vilka insatser som behövdes och eftersom jag var utslagen och tyst så var det tydligen inget snack. Jag var ju i ordentlig chock och inte alls i stånd att bedöma mina skador, jag ville ju bara sova. Nu behöver jag inte oroa mig för vare sig mig själv, Janne eller någon annan som var inblandad. Alla är vi röntgade och uppkollade enligt konstens alla regler. Allt finns dokumenterat i våra journaler om något dyker upp i framtiden.

 

Idag åkte vi upp till mina föräldrar och hämtade Bamse. Det var gott att se dem och Bamse. Janne har ont i nacken och jag får käka värktabletter för mina smärtor, men det kommer att gå över så vad spelar det för roll! Jag kan bara säga: ta vara på livet! Man vet aldrig när det tar slut och det går inte i repris!