Fredagsfundeleringar...

Veckan har varit FANtastisk!
 
Morgontrött Bamse
 
Gick upp halv sex i måndags och åkte mot Stockholm, lämnade Bamse på dagis, lämnade av Ragnar och packningen hemma och fick två minuter tillgodo innan bussen gick mot stan och den sk. utbildningen. Det hade varit en större olycka vid Fittjabron så att vara ute i god tid denna morgon var en god idé. På  eftermiddagen åkte jag iväg till Heron City och gick på bio i min ensamhet. Jag uppskattar mer och mer mitt eget sällskap, men det visade sig sen att jag hade åtminstone två väninnor och minst en dotter som ville se samma film. Monica Z. Den kan jag rekommendera!
 
Heronvarödsligt... till reklamen började. Då fick jag liiiite sällskap
                                                                                                          
Var hemma vid 20-snåret och åkte då ut med Bamse och en silvermolly till Monica och Arto i Kista. Silvermollyn började tugga på Princess Meija i förra veckan och åkte då ner i ett 5-litersakvarium för att undvika värre våldsamheter... nu fick han flytta hem till Monicas ballongmollys och det verkar ha gått utmärkt.
 
 
Tisdagen gick i högt tempo med utbildning, zonterapi hos bästisen med hemlagad pizza och knyppling på kvällen. Onsdagen bjöd på utbildning, handledning som övergått till själavård och sen blev det middag med yngsta dottern och tidig kväll, jag frös så in i bomben och var orolig för att bli sjuk.
 
                        
 
Torsdagen blev ännu en superhärlig heldag med hembesök, lunch med en f.d klasskamrat från grundskolan, besök på jobbet i form av Musikcafé samt Öppen Kyrka med många olika samtal med f.d arbetskamrater, frivilliga och gäster, till sist middag och bio på Medis med en f.d granne. Dessutom lyckades jag hjälpa en 9-åring vars teaterlektion var inställd... hon stod och grät några meter från min bil invid Min Teater i Högdalen... men när jag lämnade henne då hon gick på bussen var hon strålande glad och vinkade glatt....det känns som livet bjuder på små under när man minst förväntar sig dem.
 
En uppskattad present från hembesöket.....         ... och ett Medis-kors
 
Superbra film med många perspektiv
 
Idag var det inte roligt att släpa sig ur sängen. Jag kom hem halv 12 inatt och gick ut med Bamse... sen låg jag vaken till klockan var en bra bit över 01.00. Justin hade fått åka in till akuten med svår huvudvärk som jag sen fått veta var migrän. Han är 6 år, lilla hjärtat. Meija var oxå inne på akuten med plast i halsen, men det visste jag inte inatt tack och lov! Hon hade fått i sig plastförpackningen från ett Festis-sugrör och det syntes inte i halsen, men det höll på att kväva henne. Livet är så starkt, och så sårbart....Somt kan vi göra nåt åt och somt inte, somt smärtar och skrämmer, somt inte. 
 
 
Men jag låg vaken länge inatt och funderade över livet. Kanske är det en 50-årskris, men i så fall är det av det slaget som jag uppskattar, som stärker och föder kraft. Jag ångrar inte en sekund att jag sagt upp mig. Det som hänt, det som föregått händelsen och det som hänt efter har varit smärtsamt och otroligt lärorikt. Den sk utbildningen ger mig perspektiv på på den tillvaro jag levt och lever i. Jag har massor av resurser att "hitta mig själv" och lära mig att leva ett liv där jag är sann mot mig själv och andra. Jag börjar förstå varför och vad folk reagerar på i min person... och vad jag ska och kan göra åt det, och inte göra åt det. Var går mina gränser och var börjar "du". Jag börjar förstå mina kroniska fysiska smärtor, och välkomnar den insikt de ger mig.
 
 
Men kanske det som mest av allt förbryllar ... är de människor där jag trott jag varit betydelsefull och det visar sig att jag är ... ingenting... och de människor som jag inte förstått att jag betyder jättemycket för. Vad är det som styr oss? För människor som betytt otroligt mycket för mig under min livsväg (bortsett från min man, mina barn och mina föräldrar där jag upplever en ömsesidig kärlek, oenigheter till trots) har ofta svikit... men det är ju min känsla! Vad är det som gör att känslor är ömsesidiga... och inte. Det ligger ju i botten i våra egna behov. Och viljor. Och visioner om hur det "ska" vara. Och erfarenheter.
 
Susseligott!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0