Sista dagen i "gamla hemma"
Gick upp före åtta och gjorde det jag behövde innan jag styrde kosan "hemåt"... mot det hem som inte är hemma längre. Jag förvånades över känslan av att detta är "gammalt" liksom.... när jag svängde in på "vår" gata, parkerade vid "parkering förbjuden"-skylten som alla andra gör, satte nyckeln i låset och klev in... in "nånannas hemma to be". Jag kände dock en tår bränna bakom ögonlocket när jag åkte förbi rosa dagiset, där jag fortarande ibland kan spana efter Bekkis blonda tofs, hon hade sin matplats precis i hörnet vid fönstret. Jens favoritfröken Kajsa jobbar där än, han satt alltid i hennes knä... jag ser hennes röda hårkalufs ibland över de distinkta glasögonen med kraftiga bågar. Däremot har jag aldrig saknat skolorna i Ormkärr och Hagsätra, antagligen för att de behandlade Jens så illa. Flickorna har trivts helt ok där även om de gått där olika tid (Bella och Monica flyttade ju hem till andra föräldrar i tonåren), men det de gjorde mot Jens har satt djupa spår. Linnéa var dock en favoritelev, liksom Bekki som dessutom var aktiv på fritids som fadder typ. Men det finns en lag om barn med särskilda behov, i Jens fall dyslexi, som inte efterlevts alls.
Rågsveds IF på Hagsätra IP är bittersljuva minnen. Underbart att få jobba med barnen, problematiskt att jobba med deras föräldrar och ömsom glädje ömsom strid att jobba med föreningen. Vissa i föreningen jobbar med barn, andra med blivande proffs... och jag tycker inte man plockar ut blivande proffs bland 7-åringar. Blommade inte Henke Larsson, min favvo genom alla tider, ut "sent" som 16-åring eller nåt? Hur många barn/ungdomar orkar vara kvar så länge???? Inte mina iaf! Vid den åldern hade Linnéa redan varit tränare i flera år.
Jag lämnade Bamse hos svärmor där han fick tillbringa dagen medan Janne och jag jobbade som "grisar" i "gamla hemma". Det är lite kvar och jag är inte förvånad. Janne har nog varit lite för optimistisk. Antingen har han inte fattat hur mycket skit vi har undanstuvat eller så har han inte fattat (för det har ju inte jag heller) hur dålig jag är. Jag har fattat hur mycket skit vi har undanstuvat och att ingen av oss tagit nåt direkt ansvar för det, men jag har definitivt inte fattat HUR dålig jag är!
Jag bar en stund, packade en stund, sen började jag torka ur köksskåpen men innan jag var klar hade höger handled låst sig totalt och handen bara skakade, jag hade näranog svimmat två gånger om jag inte lagt mig på golvet, höger hälsena krampade och jag kunde inte resa mig, så jag kröp mellan golvskåpen och diskbänken för att kunna skölja ur trasan. När Janne kom hem efter en tur på Andra Varvet skickade han mig omgående i säng (dvs en madrassen i ett av de tomma rummen och där han sov inatt). Han tröstade mig och berättade om Smygehuks-ekan som vi köpte i Smygehuk för ett tiotal år sen och som han sålt i dörren till Andra Varvet för en hundring och lämnat pengarna till expediten, detta av en äldre man som var barndomsfödd i Smygehuk höll upp dörren för honom när han kom med en baklucka fylld.... Om tavlan som en av de anställda tingade direkt och om hur de fått säcken med Tupperware och inte hann packa upp den förrän två personer var där och ville köpa innehållet. Det känns så himla bra! Vårt överflöd går till nåt gott och få "kvitto" på det dessutom. Människor som gör fynd samtidigt som det går till verkligt välgörande ändamål i ett område vi bott i under 20 år. Det är den största lyxen jag kan tänka mig. Förutom att Janne kan tänka sig att fortsätta älska ett vrak som mig.
Och det var en god tröst där jag låg raklång på madrassen och grinade så jag nästan skrek.... Hur JÄVLA KUL är det att ha smärtor i hela kroppen, att inte ens kunna kliva upp och ner på en stege ynka 7 gånger för att torka skåp och sen ligga på golvet när man torkar golvnära skåp och "bete" sig. Nå, jag låg och gjorde långsamma rörelser, såsom jag lärt mig på Företagshälsan, för att främja lungnochro-hormonerna samt stimulera ledvätskan till de ömma lederna, sen gick jag upp och fortsatte jobba. Jag tänker inte ge upp än, även om jag gnäller!
Svärmor ringde och bjöd över oss på fantastisk middag, lax i dillsås med ris som jag ska försöka kopiera. Janne hade packat min bil full och halv sju styrde jag kosan hemåt... Än så länge utan saknad. Barnen har flyttat, denna epok är över, förrådet vi levt i ett antal år är nästan tömt...
Bamse deppar faktiskt! Han var så glad att komma "hem" efter dagen hos svärmor... men det var nog inte vad han tänkt sig...
En ny fembarnsfamilj gör sitt intåg. Det äldsta barnet är 20 år och har precis kommit in på Sopis, det yngsta är åtta år. Det kan inte kännas bättre att få lämna vidare, och till en ny fembarnsfamilj dessutom.
Livet får ha sin gång. Jag och Janne är nöjda. Jag hoppas våra barn och barnbarn ska bli det på sina olika sätt....
Kommentarer
Trackback
