Lapp på lapp...
Sovit dåligt inatt. Själen hade svårt att komma till ro så jag ägnade mig åt avslappning och lät tankarna gå som de ville. Fick en känsla av att ligga i ett snöfall, fast det var inte snö som föll utan det var vita papperslappar singlade över mig ... och de vita papperslapparna var tankar, frågor, tillkortakommanden, glädjeämnen o.s.v. Blandannat kom en lapp med min f.d chef som sagt att han kunde vara min referent och som sen underlåtit att ringa upp trots fem samtal till hans telefonsvarare. Jag uppehöll mig en stund vid den lappen, men sen äntligen kunde jag släppa besvikelsen. Jag har litat på honom, nu känns det jätteskönt att skrynkla ihop den lappen/tanken hän. Besvikelse är inte uppbyggligt. På en annan lapp fanns en annan arbetskamrat som jag trodde var en sån där person man skulle hålla kontakten med, om än inte som nära vän.
På en tredje lapp fanns hönsen och hönshuset jag så mycket längtat efter, där uppehöll jag mig oxå en stund. Men så insåg jag att i den osäkra tillvaro jag lever i så blir drömmen om höns bara en börda. Jag vill så otroligt gärna bygga det där hönshuset, men jag kommer snart tvingas söka jobb, jag kommer snart vilja jobba oxå, huset är inte halvfärdigt och vi har både två friggebodar på gång och kartonger utplacerade på tre ställen i Stockholm och Strängnäs, förutom här hemma. Hur klokt är det att hela tiden tro och önska att det där hönshuset ska bli till våren? På en fjärde hundvalpen som skulle bli sällskap till Bamse och ännu en glädjekälla för oss. Jag hade tänkt tjata mig till den efter Osloresan nästa vecka.
Hedemorahönan Gunilla i Grödinge
På en femte singlade besvikelsen över de arbetskamrater som inte dök upp på min avtackning upp... på en sjätte all ågren över att ha kommit efter i Oslo ... och så fortsatte det.
Jag blev nog lite förvånad hur lätt det var att kasta de här lapparna... Lapparna stod för allt möjligt - Tankar - Känslor - sånt jag hängt upp mig på. Drömmar. Förtroenden. Tillit. Ingeting av det kändes viktigt längre. Allt är förgängligt.
Jag har ingen aning om när jag somnade, om lappregnet övergick från en sinnrik tanke till en riktig dröm, men sen vaknade jag tidigt imorse och kände mig lättad. Det var en bra dröm. Den lärde mig att livet pågår här och nu. Inte i det som kunde ha blivit, skulle kunna vara eller möjligtvis kunna tänkas bli. Förväntningar gör ont. Drömmar som man försöker pusha till verklighet för fort gör också ont förr eller senare...
Jag gick upp, matade alla djuren och gjorde mina långsamma rörelser före frukost, vilket jag faktiskt gjort några dagar i rad nu. Efter det att Ragnar fått sina frön så han är tyst men innan frukost för då sover Bamse. Efter frukost gick Bamse och jag ut i Trollskogen igen. Vi träffade en man på vår väg till Trollskogen som har ansvar över Solgårdens loppis och han lovade komma förbi till kvällen och hämta våra två kartonger med prylar. Efter en stund hemma med mina spets-kurs-pärmar så väckte jag Janne. Jag hade tid hos optikern och han ville följa med till "stan". Vår Stad. Strängnäs. Bamse fick följa med så han får lite miljöombyte till de stora ensamma skogarna, han kan också behöva se folk, bilar, gator mm.
På eftermiddagen har jag jobbat vidare med att snygga upp i spets-kurspärmarna, sätta in spets som ligger löst och göra fint inför sommarens kurser. Och kommer jag inte iväg och kan behålla känslan jag har efter min tanke/dröm inatt, så borde jag överleva det också.
Ikväll har jag gjort lök-paj och Solgårds-mannen har hämtat kartongerna. Janne och jag festade loss på en kolhydratrik semla efter Strängnäs-trippen, det är ju semmeldagen! Sen gick Janne och la sig så vi tar pajen till nån sorts kvällsmat istället. Han jobbar natt så sen middag passar honom bra. Själv har jag inga tider att ta hänsyn till utan går efter kroppsklockan.
Imorgon ska jag upp tidigt dock. Men somnar jag inte så får jag väl fortsätta kasta papperslappar!
Kommentarer
Trackback
