In i dimman!
Åh, vad jag trivs gott. Två dagar har passerat med varierande uppgifter. Igår kom telefon och mail igång och det var skönt för nu är jag nåbar oxå. Första konfidenten ringde igår och hen fick komma redan idag, gjort sångblad, planerat, jagat folk och myndigheter samt fixat underlag för kommande möten och beslut, svarat i telefonen (bara en sån sak!). Ikväll har jag haft veckomässan tillsammans med kyrkoherden och det var jättefint! Vi var bara några stycken som satt på stolar längst fram i koret, vi hade ingen musiker så kyrkoherden spelade gitarr till psalmerna vilket gör mig sugen att plocka fram gitarren igen... kanske tvärflöjten också. Det borde gå att putsa till kunskaperna så de duger till vardags... kanske... Vi får se. Och så kom vi in på kyrkans historia och mina runtecken på armen. De öppnar verkligen upp för samtal och de blir oftast mycket bra!
Jag bubblar fortfarande av glädje att ha fått chansen att jobba här ett tag. Smekmånadsfas, javisst! Och?
En härlig lunchdate har jag varit på idag också. En fd kollega kom till Huddinge och vi lunchade hos indiern. Deras mat går inte av för hackor och trevliga är de också. Räkorna i spenat har blivit en favvo men jag kan ju inte ta den varje gång så idag blev det Chicken Butter Tikka Masala... eller vad det kan heta... och vitlöks-naan. Jättegott!
Hjärtriset är väl deras signum. Jag tokgillar det!
Resvägen till och från jobbet/hunddagis tar en timme när det inte är kö, vilket hittills endast inträffat på eftermiddagarna, och så här långt har det bara varit en ljuvlig kontemplation. Bamse sover gott i sin bil-bur och jag har tid att tänka. Dimmorna på morgnarna har varit en gott tillfälle att fundera kring tillit.
Strängnäsbron imorse
Det finns nåt symboliskt i att köra i 100-120km/h rätt in i dimman och bara lita till att vägen finns där. För min del blev det ett tvärstopp i livet för ca ett år sen och jag bytte riktning, något jag inte ångrat en minut, men det blev inte som jag tänkt. Inget fel i det, jag minns ärligt talat inte ens hur jag tänkte längre, men det är som att köra in i dimman. Den väg man är säker på kan helt plötsligt se helt annorlunda ut. Ändå litar vi på att vägen bär och det är evangelium i sig. Nu är det med nyfikenhet och tillit jag gasar in i dimmorna och njuter av det som dyker upp längs vägen!
Kommentarer
Trackback
