guggelutt

... sen ryggsmällen. Alltså, det är aldrig roligt och det kommer aldrig lämpligt, men understundom ligger jag likväl och förbannar eländet. Jag grämer mig över att ha missat arbetsdagen på Alla Helgons Dag, kvällen när kransarna skulle läggas på och lyktorna som skulle tändas på gravarna på Skogskyrkogården, de ligger kvar i bakluckan... och presenterna Ängla och Matte skulle få idag ligger kvar i vardagsrummet. Jag får fortsätta vara nyfiken på deras nya hus i Skokloster. Och pumporna jag skulle köpa i fredags och göra Jack-o´-lanterns av ... ja det blev ju inget förstås.  Allt känns skit! Jag bläddrade tillbaka i bloggen och läste om förra årets Alla Helgons Dag. Den var perfekt och jag tänkte göra en repris på den i år. Nope! Här får jag ligga och sura! Ont i magen har jag också, inte konstigt när man knaprar smärtstillande som om det vore Halloween-godis och man inte kan röra på sig.

 

Inte blir det bättre av att Janne jobbar natt. Han har pratat med sin chef så han får åka hem och det går åt pipsvängen med tant Guggelutt, men än har jag klarat mig. Dock lider jag (och han stånkar rätt friskt också) när jag kommer hem på morgonarna och får gå ut med Bamse, sätta klockan på ringning och gå ut en gång till med Bamse och mata övriga djur innan han får sova sina sista timmar innan det återigen är dags att gå ut med Bamse och åka till jobbet. Mina måltider har blivit en banan eller ett fröknäcke och vatten typ. Igår rensade han en grillad kyckling han köpte i fredags och den har räckt till middag åt mig i tre dagar. Jag kan inte stå upp så länge att jag kan laga mat. Jag äter snabbt stående vid diskbänken och kan inte ens böja mig för att slänga soporna. Och trist till tusen är det att ligga bredvid en sovande människa hela dagen. Jag kan inte läsa, inte vara inne på datorn... ligger ibland under täcket och kollar Facebook via mobilen. Nå, ont ska med ont fördrivas. Imorgon hoppas jag kunna komma ner i TV-soffan... ja ner kommer jag väl, men i nuläget törs jag inte chansa på att jag kommer upp också.