Lite vindpinad och rosig om kind....

Helgen har verkligen varit kalasbra, och veckan har börjat på samma kalasbra sätt. Moster, mamma och pappa var ju här i lördags och tittade ut några minnessaker de ville ha efter sin bror (det är ju morbrors lägenhet med alla inventarier som jag köpt). Det inspirerade mig till att börja städa och röja igen. Det har varit lite stiltje på röjarfronten för jag har väntat på deras besök samt ett beslut om Prästgården kan ta böckerna och bokhyllorna. Nu har moster och mamma varit här och Prästgården kommer att ta hand om bokskatten. Dessutom har jag plockat ner julen och dessa saker behöver bo nånstans till nästa jul. Jag kan inte säga att det är roligt att ligga på knä att sortera samt skura skåp och lådor, men det är ändå väldigt inspirerande på sitt sätt.
 
Lampan hittade jag i en garderob och jag bara älskar den! Blomman fick jag av moster som inflyttningsblomma och den gör sig bra i den fina stengods-byttan som är kvar efter morbror.
 
Lägenheten möbleras i ett hopkok av det som är kvar efter morbror, trasmattor från Kökar varav en del är vävda av Jannes farmor, möbler från vårt hem i Strängnäs som i sin tur kommer lite varstans ifrån samt nyinköpt. Det är så roligt att i lugn och ro liksom skapa en trivsel...
 
Igår åkte jag på min chefs avtackning. Kyrkan var nästan fullsatt. Jag tyckte mycket om predikan och kammarkören sjöng vackert. Jag kommer verkligen att sakna honom, men önskar givetvis honom all lycka i hans nya tjänst. Efter gudstjänsten blev det smörgåstårta och bullar i Klockargården.
 
'
 
När jag kom hem la jag mig på knä för att plocka och skura ur två kökslådor, samt diska innehållet. Alltså, det tar tid! En del av innehållet behåller jag, annat går till loppis. Janne kom med hundarna och Bekki kom och lagade en god Viktväktarmåltid åt oss. Jag söker inspiration till att leva lite sundare nu när livet inte är hektiskt på samma sätt längre, jag menar att jag har ju varken uppsats eller behöver pendla 100 mil i veckan längre... Det var supermysigt att ha henne här!
 
Idag drog vi iväg på terminens första utflykt med kyrkgruppen. Hela vägen till Täby. Nå, det tog bara en timme att ta sig dit, men det var några byten. För mig var det premiär med de nybyggda spåren på Centralen... jag får nog åka ett par gånger för att hitta rätt, men det var väldigt smart att ha tågen liksom i en tunnel med dörrar. Nu kan ju ingen trilla ner på spåren och det är tyst och lugnt när tågen kommer in på perrongen.
 
Tibble kyrka var en upplevelse. Den såg lite konstig ut från utsidan. Ett blågrått betongblock...
 
 
...men kyrkorummet var otroligt! Helt i glasmosaik! Inspirationen hade konstnären tagit ur Uppenbarelseboken, ur ett stycke där Jerusalems murar innefattade ädelstenar, och jag tyckte nog att jag kunde urskilja ädelstenarna även om jag hade svårt att förstå resten. Men mosaiken var hursomhelst helt betagande! Synd att det var så grått ute. Jag skulle gärna vilja tillbringa en vacker vårdag i detta kyrkorum och se hur rummet ändrar sig vartefter solen rör sig från öst till väst.
 
 
Vanligtvis brukar vi fika efter våra kyrkobesök, men idag åt vi lunch istället. Min kollega hade nosat upp ett pittoreskt litet ställe ett par Roslagsbanestationer bort - Viggbyholms Stationscafé! Det var värt den lilla extra resvägen kan jag lova! Gott och trevligt.
 
 
Det har varit kallt och blåsigt idag så när vi kom hem till Huddinge igen vid fyratiden så var vi rosiga och kinderna och rufsiga i håret, trötta och mycket nöjda!
 
Och så en liten personlig anekdot på det. När vi åkte Roslagsbanan mot Täby sa jag till dem jag satt med att "nu får jag en deja vu-upplevelse"... Jag har något svagt minne av att jag kanske någon gång för länge sen möjligtvis kan ha åkt denna gren av Roslagsbanan, men det ligger hursomhelst i glömskans dunkel. Nu började jag helt plötsligt att känna igen mig väldigt väl. Jag blev smått överraskad när jag såg sjön där jag matade svanarna som barn och vips åkte vi förbi skolan där jag började ettan... och så Systrarna Fridells Cerena Bageri där jag sovit över många nätter i min barndom. Jag minns så väl hur tågen lät när de passerade stationen och när jag och syrran sov över hos mormostrarna på övervåningen av bageriet. Nu, femtio år senare, satt jag själv på tåget! Faktiskt så har en man vid namn Pe Bunge-Meyer skrivit en liten bok om mormostrarna, om tre trallande jäntor med lite historia varvat med deras recept. Jag måste leta reda på den!
 
Ja, det blev ingen bra bild i farten, och huset ser så mycket mindre ut än jag minns det...
 
Nu har jag en väldig lust att ta mina barn och barnbarn, de som är intresserade förstås, och gå runt i området, visa på var jag bodde och var jag lekte som barn. Få berätta om skogen med gungan som var full av vitsippor om våren och om den jättestora rödmyran som bet mig när jag plockade gullvivor till mamma, om hur brorsan blev omplåstrad av farmor med en blöja när har ramlade ur björken och hur jag släppte pedalerna på min Bambinocykel och rullade i full fart ner för backen utanför huset. Och inte att förglömma alla mina daggmaskar, vinbärssnäckorna och salamandrarna som bodde i stenmuren! Jag vet att det hus vi bodde i då numera är privatbostad, då var det ett frikyrkokapell där vår familj delade alla utrymmen utom sovrummet med församlingen. Som barn var det fantastiskt att bo där för kapellet var ju jättestort för en liten knodd och läktaren var så högt uppe och så spännande att leka på. När jag var 19 år fick mamma och jag komma in i huset och titta för då hade församlingen sålt huset till en privatperson, och det såg nästan likadant ut som när jag flyttade därifrån när jag fyllt sju år. Nån gång senare har jag åkt förbi huset och på den stora grusplanen stod då ett garage och på baksidan som jag minns som en stor skogstomt med blåbärsris stod en jättestor blå plast-pool. Då var området inte alls ett lika välbärgat område som det är idag. Vi hade inget varmvatten och pappa skyfflade koks i pannan för att vi skulle ha varmt på vintern, vedspisen använde vi inte så mycket sen vi köpt två kokplattor på el... Men det skulle vara roligt att återse min barndoms gator. Det kanske kan få bli ett projekt till våren! Likaså att återse Norsborg dit vi flyttade när jag var sju och där jag stannade till jag var 29 år. Där är alla mina barn födda och det skulle vara roligt att återse Norsborgsparken, skogarna med skyddsvärnen och skeppssättningen (om jag kan hitta den).
 
Nej, nu ska jag sluta drömma mig bakåt. Dags att ta ut hundarna och krypa i koj. Igår satt jag uppe med broderiet till midnatt och jag bör inte göra en repris på det! Kanske kan det få bli några kapitel om Ramses ...
 
God natt!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0