Fundeleringar

Predikan Hallundakyrkan 5 juni 2011


 
Joh 16: 12-15

"Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta."

Texten är hämtad ur Johannesevangeliets 16:e kapitel där Jesus håller sitt avskedstal till lärjungarna. Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, den stund då han skulle lämna världen och gå till Fadern. De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas Iskariot, att förråda Jesus. När Judas hade gått sade Jesus; ”Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.”

Jesus talar om Andens uppgift bland lärjungarna. Jesus kunde inte säga dem att den helige Ande skulle uppenbara sig för dem senare med kunskap som de inte hade möjlighet att ta till sig före Jesu död och uppståndelse. Jesus visste hur begränsad lärjungarnas förmåga att ta emot var och han visste precis när han skulle säga det ena eller det andra. Nu skulle han lämna dem och mycket var ännu osagt. Efter uppståndelsen från de döda skulle apostlarna förstå både korsets härlighet och andra sanningar genom Andens uppenbarelse. Det var alltså inte för att Jesus misstrodde sina lärjungar som han inte sa vissa saker, men han tog hänsyn till lärjungarnas situation. Anden skulle senare kunna undervisa dem med kraft och klarhet. Andens verk i de troende är nödvändigt om de troende ska bli redskap för Andens verk i världen. Anden framställs som lärjungarnas vägvisare som ska leda dem in i den andliga verklighet som Jesus står för. Genom denna vägledning och inspiration fick de utforma evangeliet. När Jesus sa dessa ord hade den kristna läran inte utformats, det skulle ske först senare, genom Andens medverkan och i det äras också Jesus genom det Anden gör. Men Jesus talar inte av sig själv, utan det är Fadern som talar genom honom. På samma sätt ska Anden handla, det vill säga ”förkunna det han hör”. Anden hämtar sin undervisning hos Gud och Andens främsta uppgift är att framhålla och förhärliga Jesus i lärjungarnas hjärtan. Då Fadern upphöjt Kristus till sin härlighet ska Anden uppenbara hans bild för dem som tror på honom. Sonen förhärligar Fadern, Anden förhärligar Sonen, den uppenbarade sanningen är förhärligandet av Jesus bland lärjungarna. Hjälparen förklarar Kristus ord i lärjungarnas hjärtan, på det sättet växer lärjungarna i sanningen och Kristus i dem. Allt vad Faders har, det har också Sonen. Världen hatar Jesus för att den inte känner Gud. Gud älskar världen och ger sin son för den, men för att världen ska få veta Guds avsikter behöver Jesu lärjungar, i samarbete med Anden, kungöra den frälsning Jesus utverkat. Föreställningar om Anden spelar en viktig roll i hela Johannes evangelium. Anden kallas också Hjälparen och kan uppfattas som församlingens vägledare, lärare och försvarare. Hjälparen är Jesus som närvarar i nuet. Kyrkan är organiskt förenad med Jesus liksom grenarna är i vinstocken (Joh 15:5). Johannes betonar enheten mellan Fadern och Sonen där Jesus är Logos – Ordet. Då Ordet blev kött blev Gud människa i Jesus Kristus.

Men vem… eller vad … är då Anden eller Hjälparen? Kan man förklara detta fenomen närmare?

Rûach är det hebreiska ord som oftast översätts med ”ande” i Gamla Testamentet men rûach översätts också med vind, storm, andetag eller livskraft. Att förhålla sig till text som tillkommit i en tid och ett sammanhang så långt ifrån vår egen, påkallar ett visst mått av ödmjukhet i kombination med forskning så vi kan överbrygga avståndet mellan vår egen föreställningsvärd och den värld en text tillkommit. Begreppet rûach har många användningsfält i Gamla Testamentet, i synnerhet i de äldre delarna. Rûach är tydligt förknippat med det som vi idag kallar naturkrafter. Vissa tänkare har påkallat likheter med vissa former av naturreligioner, tex. shamanism. Dock är en tydlig skillnad att i naturreligionerna tillskrivs kraften naturen och i Gamla Testamentet tillskrivs kraften Gud. Ett exempel ur Gamla Testamentet kan nämnas Noa och syndafloden, hur Gud beslutar sig för att låta rûach, det vill säga ”en vind” dra fram över jorden så vattnet sjönk undan. Eller då Gud räddar sitt folk undan slaveriet i Egypten genom att låta rûach dela Röda Havet så folket kunde vandra genom havet på torr mark.

Rûach är inte enbart knuten till spektakulära naturkrafter utan även kraft i mer generell mening, ofta i förhållande till den enskilda människan. T.ex. berättas hur Simson efter kampen mot filistéerna i Domarboken återvinner sina ”livsandar” när Gud låter vatten springa fram ur en krater. Rûach förknippas med den materiella verkligheten och ger kraft eller energi som ger liv åt naturen och fysiska kroppar. Inom den kristna traditionen har andebegreppet utvecklats till att beröra enskilda personer som grips av Guds Andes kraft och därigenom förmedlar Guds vilja. I Gamla Testamentet ser vi en glidning från äldre tiders hjältar och domare som erhåller rûach för att utföra stordåd, till senare tiders profeter som i kraft av en mer varaktig andlig inspiration får meddela budskap av politisk, etisk eller teologisk art. I den tiden finns en tydlig länk mellan andeuppfyllelse och ett slags rättspatos i vilken Gud vill förmedla en uppmaning till omvändelse och en kommande rättvisa. I förlängningen kommer rûach att knytas till den utlovade Messias.

I Nya Testamentet översätts genomgående det grekiska ordet ”pneuma” med ande. Begreppet kan betyda vind, andetag och ande och sammanfaller med hebreiskans rûach. I den hebreiska tankevärlden framstår pneuma som en slags kraftprincip som är tydligt integrerad med materien. I Apostlagärningarnas berättelse om pingsthändelsen, utgjuts anden över människorna som samlats och Petrus håller ett längre tal. Petrus väljer att tyda händelsen som uppfyllelse av profetord i de judiska skrifterna. I den tidiga kristna rörelsen strävade man efter att ge det förkunnande budskapet dignitet genom att förankra det i den egna skrifttraditionen. Där kom Anden i den tidigaste kristna rörelsen att spela en avgörande roll: Anden som garanten för kontinuitet mellan den etablerade traditionen av andesmorda profeter och Jesus, fullbordan av traditionen.

Hos Paulus finns ett fokus på Andes funktion i den enskilda människans liv. Anden är den kraft, eller princip, som gör det möjligt för den enskilde kristne att leva ett heligt liv. Dock ska frukterna av ett heligt liv njutas av gemenskapen i församlingen. Anden är den kraft som håller samman lemmarna i Kristi kropp. Under den patristiska tiden ser vi Anden mer som en sorts bakomliggande premiss för övriga dogmer och under medeltiden och reformation marginaliseras läran om Anden och ses främst som den kärlek som binder samman Fadern och Sonen. Ännu i nyare tid ses läran om den heliga Anden som något som behöver tonas ner i mötet med den nya vetenskapliga världsbilden. Men under de senaste decennierna har något hänt. I de östkyrkliga traditionerna har Anden alltid varit en betydande del i traditionen, men i väst har ekumeniska rörelser från början av 1900-talet bidragit till ett ökat intresse för bland annat läran om Anden.  Ett miljömedvetande har öppnat för kritik mot dualismen mellan ande och materien och alltfler teologer uppmärksammar den resurs som finns inom pneumatologin, dvs i läran om Anden och för Guds uppehållande närvaro i skapelsen. Ännu en renässans för Andens verkan i världen är pingst-väckelsen, den i nutid snabbaste växande kristendomen i Afrika, Asien och Sydamerika. Så jag avslutar med att citera Johannes då han i sitt tredje kapitel skriver: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa men vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som fötts av Anden” (Joh 3:8).” Kanske vad det något av dagens brokiga liv i Kristi efterföljd som han förutsåg då han skrev dessa vackra ord?

Vi ber med Psaltarens ord:

Men Herren vakar över dem som fruktar honom,

Över dem som hoppas på nåd, han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid.

Vi sätter vårt hopp till Herren, Han är vår hjälp och vår sköld.

I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förströstar på hans heliga namn.

Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.