"Den kämpande tron", 4 mars 2012
Eva sätter sig tungt i besöksfåtöljen, blundar, suckar. Ännu en tung dag på mottagningen. Så mycket nöd, så mycket tragedi. Vad är meningen egentligen? Vart är vårt så kallade välfärdssamhälle på väg när de som har det svårt bara verkar bli fler och de som haft det svårt får det ännu tuffare. Grupper och enskilda människor som förr verkade klara sig rätt bra går på knäna och söker hjälp utanför samhällets skyddsnät. Eva blundar, försöker tömma hjärnan och fundera på vad hon kan göra, vad hon ska göra och vad hon måste lämna… Tankarna snurrar.
En eftermiddag ringde en kvinna och frågar hur man kan hjälpa gömda flyktingar. Efter att ha pratat en stund gick kvinnan med på att ta med sig familjen för ett besök. Kvinnan, föräldrarna och äldsta sonen dök upp i skydd av mörkret sent en kall vinterdag. Kvinnan som ringt upp Eva kunde tolka. Familjen kom från en annan kontinent och hade bott i Sverige i nästan 3 år. På försommaren hade de fått avslag på sin asylansökan. De hade tre barn, två söner i tonåren och en yngre dotter. Mamman hade en svår astma och andades rosslande och tungt under besöket, pappan hade en lungsjukdom och var svårt medtagen av den, den yngre sonen som var 14 år hade både fysiska och ett psykiskt handikapp. Under sin tid som asylsökande sade de sig ha fått en god vård och båda föräldrarna hade blivit mycket bättre. Efter avslaget hade de flyttat runt hos landsmän, ibland hela familjen tillsammans, ibland splittrade. Till att börja med hade de fått omsorg och upplevt solidaritet, men nu började folk omkring dem tröttna. Både mamman och pappan hade kunnat tigga lite för sin försörjning, men den största inkomstkällan var den 18-årige sonen som kunnat ta svartjobb lite här och där. Han hade ibland fått dagsjobb på byggen, i restauranger och nån gång hade han städat kontor. Under vintern hade han skottat snö på taken i centrala Stockholm nattetid, detta skedde ibland utan livlina och föräldrarna var fruktansvärt oroliga. Oftast fick han en liten lön för sitt arbete, men ibland blev det ingenting trots att han kunde jobba upp till 16 timmar vissa dagar. Man kan göra så med människor som inte kan gå till facket eller polisen. En vecka senare kom kvinnan och föräldrarna tillbaka till Eva. Eva hade bokat en tid hos Röda Korsets jurist angående avslaget på asylansökan. Hon hade också tagit fram kartor med adresser till sjukvårdsmottagningar för gömda flyktingar och dessutom hade hon kunnat få ut lite kontanter och SL-remsor ur nödhjälpskassan samt tre stora fleece-filtar som blivit över i ett annat sammanhang. Deras tacksamhet visste inga gränser för nu hade de kommit ur det vacuum de levat i under flera månader, sa de, och sen försvann de ut i mörkret och kylan…
En dag stod en kvinna i dörren till mottagningen precis före stängningsdags. Tårarna rann ner för hennes kinder. ”Jag vet inte vart jag ska ta vägen” sa hon. Eva tog in henne på rummet och stängde dörren. Först kom bara tårarna, hulkandet, de hjärtskärande snyftningarna. Sen kom orden. Kvinnan stod inför att vräkas från sin lägenhet. Vart skulle hon ta vägen? Vart skulle hennes tonårsflicka bo… och katterna? Problemen hade börjat många år tidigare då det visat sig att hennes före detta make utvecklat ett spelberoende. Åren gick, sen kom inkassobreven, breven från kronofogden, makens vredesutbrott…och så småningom upptäckten av hur mycket pengar som försvann ner i spelbolagens fickor. Bråken eskalerade och skilsmässan var ett faktum. Kvinnan fick tag i en mindre hyresrätt dit hon flyttade med dottern och här hade allt kunnat sluta i någorlunda frid och fröjd, men då visade det sig att den före detta maken även tagit lån i hennes namn som han efter skilsmässan struntade i att betala. Hon hade kämpat med avbetalningarna, men tillslut blev det henne för övermäktigt, hon blev allt oftare hemma från jobbet och i den sista omorganisationen hade hon blivit varslad från jobbet. I en rörig räcka omständigheter som omfattade sjukskrivningar och Arbetsförmedlingen så hade Försäkringskassan inte längre velat godkänna hennes läkarintyg medan Arbetsförmedlingen ansåg att hon inte var arbetsför. Eva och kvinnan sågs för samtal ganska tätt under ett par veckor. Eva gjorde vad hon kunde för att medla mellan alla olika inblandade instanser, men vid sista besöket berättade kvinnan att hon nu blivit vräkt och att hennes dotter mot sin vilja varit tvungen att flytta hem till sin pappa. Katterna hade en väninna tagit hand om. Kvinnan ville inte ha några fler tider för besök, det kändes så meningslöst… men hon tackade för engagemanget och så gick hon ut genom dörren …
En dag kom en kollega och lämnade en lapp med ett telefonnummer till Eva. ”Kan du ringa den här mannen, jag förstår ingenting… varför får han inget ekonomiskt stöd?” var kollegans frustrerade kommentar. Eva ringde upp mannen och fick en dramatisk historia serverad för sig. Mannen, som var i 30-årsåldern, hade bott utomlands i en stor del av sitt liv men nu flyttat hem igen. När han varit hemma i Sverige ett tag hade han råkat ut för en fruktansvärd misshandel och hamnat på sjukhus i många månader. Han var precis så nära döden som man bara kan, hjärtat hade stannat flera gånger och operationerna hade varit många, men efter ett drygt halvår på sjukhuset kunde han äntligen komma hem… Hem? Nåt hem hade han inte längre för ingen hade ju betalt hyran åt honom. Han fick låna ett rum hos en barndomsväninna tills det ordnat sig för honom. Nu hade han bott där i två år och hade absolut ingenting att leva på. Väninnans ekonomi var hårt ansträngd och hon började känna att hon fått nog. Inte nog med att mannen var så sjuklig efter misshandeln och vårdtiden, han kunde ju inte heller hjälpa till med ekonomin. När han kom till första besöket hos Eva hade han en sportbag full med obetalda sjukvårdsräkningar och läkarintyg samt avslag och överklaganden… och så förstås alla inkassokrav. Evas första samtal gick till Försäkringskassan. Vad är problemet? Med alla dessa skador måste han väl ändå ha rätt till sjukpenning… men nej, han hade ju ingen sjukpenninggrundande inkomst i Sverige. Socialtjänsten då? Där hade de uppfattningen att han bodde med sin flickvän. Efter flertalet samtal och medlingstillfällen gick Socialtjänsten med på att göra ett hembesök. Efter det upphörde kontakten och det blev tyst.
Eva måste ha slumrat till ett kort ögonblick, hon ryckte till, halsen var torr och hela hon kände sig tom och svart. Vad är meningen med allt… Varför all denna mänskliga nöd i ett förhållandevis rikt land som Sverige. Trots avsaknaden av krig och med ett gott rykte i världen för vår välfärdspolitik så finns det så många människor som oförskyllt verkar hamna ute i kylan även här. Är det värdigt ett I-land? Var går gränsen för det egna ansvaret och samhällets ansvar? Eva bad med eftertryck högt för sig själv: ”Gode Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”, sen reste hon sig med en tung suck och gick ur rummet.
Eva gick förbi postfacket. Ett handskrivet kuvert! Från den misshandlade mannen! Hon satte sig i lunchrummet och läste. Han ville bara tacka och berätta hur han liv tedde sig idag. Han hade tänkt höra av sig så många gånger men det hade inte blivit av. Jodå, Soc. hade gjort ett hembesök efter den sista gången de hördes av för ett drygt år sen. De hade hjälpt honom med matpengar och pengar till hyra eftersom de efter hembesöket faktiskt trodde på att han bodde som inneboende hos väninnan. När livet började ordna upp sig återfick han livsmod och började återigen rehab-träna. Där hade han träffat en kvinna och de hade blivit förälskade. Det ena ledde till det andra och de hade flyttat ihop för några månader sen. Båda hade en svår sjukdomshistoria bakom sig och ville inte vänta utan satsade nu på kärleken. ”Man vet ju inte när livet tar slut, det kan ju gå fort som du vet”, skrev han. Eva kände hjärtat ta glädjeskutt och tackade Gud för detta oväntade. Hon gick tillbaka till sitt rum med förnyade krafter, så ringde telefonen. Det var kvinnan som tolkat för flyktingfamiljen för några år sen. Hon berättade att familjen numera bodde i Norge. Nu var de på besök hos vänner och släktingar i Sverige och ville skicka en hälsning till alla dem som hjälpt dem under den svåra tiden som papperslös i Sverige. Eva tackade så mycket för samtalet gladdes sig så över att ha fått veta vad som hänt efter den där mörka kalla kvällen för flera vintrar sen. På vägen hem från jobbet mötte hon den vräkta kvinnan. Hon bodde sen ett par månader tillbaka hos sin mamma. Hon och mamman hade inte haft den bästa kontakten sen före detta maken lånat en stor summa pengar av henne, men nu hade de återfunnit varandra och hade riktigt mysigt tillsammans. ”Det är inte den ultimata lösningen”, sa kvinnan, ” men det funkar just nu och jag är så glad att ha fått tillbaka min mamma”. Dottern bodde hos pappan och det funkade bra. Han hade skärpt till sig nu när han fått ett större ansvar över dottern och även om kvinnan inte tyckte det var så jättekul kunde hon ändå se fördelarna med ett delat föräldraansvar. Hon gick regelbundet på arbetsförmedlingen och hoppades på jobb och att återigen få ett eget boende så småningom… men just nu var livet faktiskt helt okej. Det hade inte blivit som hon tänkt sig, men det hade blivit riktigt bra ändå. Hon andades hopp och framtidstro.
På tunnelbanan hem satt Eva och funderade över denna märkliga dag. Tänk vilka gåvor hon fått! Hon kände hur kraften återvände och tänkte att imorgon, imorgon skulle hon tända ett ljus för var och en av dessa tre som delat sin glädje med henne. Livet är inte hopplöst, det finns en lösning på i princip allt även om den inte ser ut som man tänkt sig från början. Hon skulle också tända ett ljus för alla de andra hon mött under åren, alla som kämpar i sina dagliga liv, som kämpar med ekonomin, med tron och livsviljan och allt annat som händer oss. Oftast börjar det med en bön om hjälp… och i slutändan har man fått ett bönesvar.
Det är inget svaghetstecken att en människa tvivlar, snarare tvärtom. Det är sunt att emellanåt ifrågasätta sin tro och sina trosföreställningar. Tvivlet infinner sig där den arbetande tron möter det svåra och smärtsamma. Tvivlet ger vår tro nya dimensioner.
Gud, tack för gåvorna från ditt himmelska bord, dessa bönesvar som inte alltid ser ut som vi förväntat oss. Vi tackar dig för din oändliga nåd.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
