Fundeleringar

                                     

Eva sätter sig tungt i besöksfåtöljen, blundar, suckar. Ännu en tung dag på mottagningen. Så mycket nöd, så mycket tragedi. Vad är meningen egentligen? Vart är vårt så kallade välfärdssamhälle på väg när de som har det svårt bara verkar bli fler och de som haft det svårt får det ännu tuffare. Grupper och enskilda människor som förr verkade klara sig rätt bra går på knäna och söker hjälp utanför samhällets skyddsnät. Eva blundar, försöker tömma hjärnan och fundera på vad hon kan göra, vad hon ska göra och vad hon måste lämna… Tankarna snurrar.

En eftermiddag ringde en kvinna och frågar hur man kan hjälpa gömda flyktingar. Efter att ha pratat en stund gick kvinnan med på att ta med sig familjen för ett besök. Kvinnan, föräldrarna och äldsta sonen dök upp i skydd av mörkret sent en kall vinterdag. Kvinnan som ringt upp Eva kunde tolka. Familjen kom från en annan kontinent och hade bott i Sverige i nästan 3 år. På försommaren hade de fått avslag på sin asylansökan. De hade tre barn, två söner i tonåren och en yngre dotter. Mamman hade en svår astma och andades rosslande och tungt under besöket, pappan hade en lungsjukdom och var svårt medtagen av den, den yngre sonen som var 14 år hade både fysiska och ett psykiskt handikapp. Under sin tid som asylsökande sade de sig ha fått en god vård och båda föräldrarna hade blivit mycket bättre. Efter avslaget hade de flyttat runt hos landsmän, ibland hela familjen tillsammans, ibland splittrade. Till att börja med hade de fått omsorg och upplevt solidaritet, men nu började folk omkring dem tröttna. Både mamman och pappan hade kunnat tigga lite för sin försörjning, men den största inkomstkällan var den 18-årige sonen som kunnat ta svartjobb lite här och där. Han hade ibland fått dagsjobb på byggen, i restauranger och nån gång hade han städat kontor. Under vintern hade han skottat snö på taken i centrala Stockholm nattetid, detta skedde ibland utan livlina och föräldrarna var fruktansvärt oroliga. Oftast fick han en liten lön för sitt arbete, men ibland blev det ingenting trots att han kunde jobba upp till 16 timmar vissa dagar. Man kan göra så med människor som inte kan gå till facket eller polisen. En vecka senare kom kvinnan och föräldrarna tillbaka till Eva. Eva hade bokat en tid hos Röda Korsets jurist angående avslaget på asylansökan. Hon hade också tagit fram kartor med adresser till sjukvårdsmottagningar för gömda flyktingar och dessutom hade hon kunnat få ut lite kontanter och SL-remsor ur nödhjälpskassan samt tre stora fleece-filtar som blivit över i ett annat sammanhang. Deras tacksamhet visste inga gränser för nu hade de kommit ur det vacuum de levat i under flera månader, sa de, och sen försvann de ut i mörkret och kylan…

En dag stod en kvinna i dörren till mottagningen precis före stängningsdags. Tårarna rann ner för hennes kinder. ”Jag vet inte vart jag ska ta vägen” sa hon. Eva tog in henne på rummet och stängde dörren. Först kom bara tårarna, hulkandet, de hjärtskärande snyftningarna. Sen kom orden. Kvinnan stod inför att vräkas från sin lägenhet. Vart skulle hon ta vägen? Vart skulle hennes tonårsflicka bo… och katterna? Problemen hade börjat många år tidigare då det visat sig att hennes före detta make utvecklat ett spelberoende. Åren gick, sen kom inkassobreven, breven från kronofogden, makens vredesutbrott…och så småningom upptäckten av hur mycket pengar som försvann ner i spelbolagens fickor. Bråken eskalerade och skilsmässan var ett faktum. Kvinnan fick tag i en mindre hyresrätt dit hon flyttade med dottern och här hade allt kunnat sluta i någorlunda frid och fröjd, men då visade det sig att den före detta maken även tagit lån i hennes namn som han efter skilsmässan struntade i att betala. Hon hade kämpat med avbetalningarna, men tillslut blev det henne för övermäktigt, hon blev allt oftare hemma från jobbet och i den sista omorganisationen hade hon blivit varslad från jobbet. I en rörig räcka omständigheter som omfattade sjukskrivningar och Arbetsförmedlingen så hade Försäkringskassan inte längre velat godkänna hennes läkarintyg medan Arbetsförmedlingen ansåg att hon inte var arbetsför. Eva och kvinnan sågs för samtal ganska tätt under ett par veckor. Eva gjorde vad hon kunde för att medla mellan alla olika inblandade instanser, men vid sista besöket berättade kvinnan att hon nu blivit vräkt och att hennes dotter mot sin vilja varit tvungen att flytta hem till sin pappa. Katterna hade en väninna tagit hand om. Kvinnan ville inte ha några fler tider för besök, det kändes så meningslöst… men hon tackade för engagemanget och så gick hon ut genom dörren …

En dag kom en kollega och lämnade en lapp med ett telefonnummer till Eva. ”Kan du ringa den här mannen, jag förstår ingenting… varför får han inget ekonomiskt stöd?” var kollegans frustrerade kommentar. Eva ringde upp mannen och fick en dramatisk historia serverad för sig. Mannen, som var i 30-årsåldern, hade bott utomlands i en stor del av sitt liv men nu flyttat hem igen. När han varit hemma i Sverige ett tag hade han råkat ut för en fruktansvärd misshandel och hamnat på sjukhus i många månader. Han var precis så nära döden som man bara kan, hjärtat hade stannat flera gånger och operationerna hade varit många, men efter ett drygt halvår på sjukhuset kunde han äntligen komma hem… Hem? Nåt hem hade han inte längre för ingen hade ju betalt hyran åt honom. Han fick låna ett rum hos en barndomsväninna tills det ordnat sig för honom. Nu hade han bott där i två år och hade absolut ingenting att leva på. Väninnans ekonomi var hårt ansträngd och hon började känna att hon fått nog. Inte nog med att mannen var så sjuklig efter misshandeln och vårdtiden, han kunde ju inte heller hjälpa till med ekonomin. När han kom till första besöket hos Eva hade han en sportbag full med obetalda sjukvårdsräkningar och läkarintyg samt avslag och överklaganden… och så förstås alla inkassokrav. Evas första samtal gick till Försäkringskassan. Vad är problemet? Med alla dessa skador måste han väl ändå ha rätt till sjukpenning… men nej, han hade ju ingen sjukpenninggrundande inkomst i Sverige. Socialtjänsten då? Där hade de uppfattningen att han bodde med sin flickvän. Efter flertalet samtal och medlingstillfällen gick Socialtjänsten med på att göra ett hembesök. Efter det upphörde kontakten och det blev tyst.

Eva måste ha slumrat till ett kort ögonblick, hon ryckte till, halsen var torr och hela hon kände sig tom och svart. Vad är meningen med allt… Varför all denna mänskliga nöd i ett förhållandevis rikt land som Sverige. Trots avsaknaden av krig och med ett gott rykte i världen för vår välfärdspolitik så finns det så många människor som oförskyllt verkar hamna ute i kylan även här. Är det värdigt ett I-land? Var går gränsen för det egna ansvaret och samhällets ansvar? Eva bad med eftertryck högt för sig själv: ”Gode Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”, sen reste hon sig med en tung suck och gick ur rummet.

Eva gick förbi postfacket. Ett handskrivet kuvert! Från den misshandlade mannen! Hon satte sig i lunchrummet och läste. Han ville bara tacka och berätta hur han liv tedde sig idag. Han hade tänkt höra av sig så många gånger men det hade inte blivit av. Jodå, Soc. hade gjort ett hembesök efter den sista gången de hördes av för ett drygt år sen. De hade hjälpt honom med matpengar och pengar till hyra eftersom de efter hembesöket faktiskt trodde på att han bodde som inneboende hos väninnan. När livet började ordna upp sig återfick han livsmod och började återigen rehab-träna. Där hade han träffat en kvinna och de hade blivit förälskade. Det ena ledde till det andra och de hade flyttat ihop för några månader sen. Båda hade en svår sjukdomshistoria bakom sig och ville inte vänta utan satsade nu på kärleken. ”Man vet ju inte när livet tar slut, det kan ju gå fort som du vet”, skrev han. Eva kände hjärtat ta glädjeskutt och tackade Gud för detta oväntade. Hon gick tillbaka till sitt rum med förnyade krafter, så ringde telefonen. Det var kvinnan som tolkat för flyktingfamiljen för några år sen. Hon berättade att familjen numera bodde i Norge. Nu var de på besök hos vänner och släktingar i Sverige och ville skicka en hälsning till alla dem som hjälpt dem under den svåra tiden som papperslös i Sverige. Eva tackade så mycket för samtalet gladdes sig så över att ha fått veta vad som hänt efter den där mörka kalla kvällen för flera vintrar sen. På vägen hem från jobbet mötte hon den vräkta kvinnan. Hon bodde sen ett par månader tillbaka hos sin mamma. Hon och mamman hade inte haft den bästa kontakten sen före detta maken lånat en stor summa pengar av henne, men nu hade de återfunnit varandra och hade riktigt mysigt tillsammans. ”Det är inte den ultimata lösningen”, sa kvinnan, ” men det funkar just nu och jag är så glad att ha fått tillbaka min mamma”. Dottern bodde hos pappan och det funkade bra. Han hade skärpt till sig nu när han fått ett större ansvar över dottern och även om kvinnan inte tyckte det var så jättekul kunde hon ändå se fördelarna med ett delat föräldraansvar. Hon gick regelbundet på arbetsförmedlingen och hoppades på jobb och att återigen få ett eget boende så småningom… men just nu var livet faktiskt helt okej. Det hade inte blivit som hon tänkt sig, men det hade blivit riktigt bra ändå. Hon andades hopp och framtidstro.

På tunnelbanan hem satt Eva och funderade över denna märkliga dag. Tänk vilka gåvor hon fått! Hon kände hur kraften återvände och tänkte att imorgon, imorgon skulle hon tända ett ljus för var och en av dessa tre som delat sin glädje med henne. Livet är inte hopplöst, det finns en lösning på i princip allt även om den inte ser ut som man tänkt sig från början. Hon skulle också tända ett ljus för alla de andra hon mött under åren, alla som kämpar i sina dagliga liv, som kämpar med ekonomin, med tron och livsviljan och allt annat som händer oss. Oftast börjar det med en bön om hjälp… och i slutändan har man fått ett bönesvar.

Det är inget svaghetstecken att en människa tvivlar, snarare tvärtom. Det är sunt att emellanåt ifrågasätta sin tro och sina trosföreställningar. Tvivlet infinner sig där den arbetande tron möter det svåra och smärtsamma. Tvivlet ger vår tro nya dimensioner.

Gud, tack för gåvorna från ditt himmelska bord, dessa bönesvar som inte alltid ser ut som vi förväntat oss. Vi tackar dig för din oändliga nåd.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

                        

DEN KÄMPANDE TRON

Hallundakyrkan 4mars 2007

Under fornkyrkans tid var fastan en förberedelsetid för dem som skulle döpas på påsknatten. Under fastan fick dopkandidaterna dels lära sig att leva som kristna, dels lära sig vad kristen tro handlade om. Andra söndagen i fastan är det tron, och särskilt den kämpande tron som står i centrum. Trons kamp kan betyda flera saker, till exempel att tron ibland får kämpa för att överleva men också att en troende människa kan kämpa för fred och rättvisa.

Det är inget svaghetstecken att en människa tvivlar, snarare tvärtom. Det är sunt att emellanåt ifrågasätta sin tro och sina trosföreställningar. Tvivlet infinner sig där den arbetande tron möter det svåra och smärtsamma. Tvivlet ger vår tro nya dimensioner och vem är det som avgör vad som är en sann tro. Kommentar som vi kristna emellanåt får höra är att ”jag kan inte tro på en Gud när världen ser ut som den gör”, ”varför låter Gud sånt här ske”. Och nog pågår det en kamp i världen idag. Inte alla gånger den goda trons kamp utan snarare en kamp för att behålla den tro man har inför allt det onda som sker omkring oss. Lidandet grinar emot oss ur TV-rutan varje kväll och vi blir trötta, trötta av att se allt detta lidande som vi inte har en chans att kunna göra något åt. Krigströttheten som speglar sig i soldatens ögon, fasan i ansiktena hos dem som ännu en gång drabbats av ett bombdåd, maktlösheten hos dem som sitter på taket till sitt översvämmade hus. Tröttheten smittar över på varje människa som har en sund förmåga till empati. Detta ofattbara lidande som vi inte kan fullt ut begripa, vi distanserar oss.

Sen har vi skräcken i vår egen närhet. Galningarna som inte får vård i psykiatrin och som mördar för att få utlopp för sin ångest, eller för att dom tror sig styrda av osynliga makter. Ungdomsvåldet som tilltar i styrka, det räcker inte med att slå till offret ligger på marken utan man fortsätter sparka tills man inte orkar längre. Knarket flödar, svartspriten likaså. Polisen sätter in extra resurser för att fånga in rattfyllerister som är ett ökande problem, vem som helst av oss kan bli drabbade av död och sorg precis närsomhelst.

I mediebruset påverkas vi också direkt eller indirekt i våra egna liv. Reklamen pumpar ut sitt budskap om vad vi behöver för att bli lyckliga. Köp en flatscreen-tv för bara 14.999 kronor, vårens mode har nu kommit till butiken-kom och köp-bli först med det nya, de första tio kunderna får en gratis resa, köp ett kök och få tusen kronor att handla annat för. Köpstäderna växer upp som svampar ur jorden och vi lockas att tillbringa vår lediga tid shoppingsuget flanerande i galleriornas alla butiker med löfte om att vi kan köpa lyckan. Konsumtion i sig behöver väl inte vara nåt fel, men oftast drar det med sig så mycket annat i sina spår. Förra helgen berättades det på nyheterna om hur räkodlingarna i Bangladesh förstörde marken eftersom räkorna odlas i saltvatten. Efter 5-6 år kan inte dammarna användas längre utan töms, och då är jorden för salt för man ska kunna odla grödor på dem och människor hungrar, detta för att vi västvärlden är så förtjusta i dessa skaldjur, inte för att vi måste ha dem för vår överlevnad. Klädeskedjorna lovar att de inte använder sig av barnarbetare men kontrollen är dålig och gång efter annan får vi se nån chockad inköpschef som trodde på de egna kontroll-åtgärderna, men där en journalist hittat just arbetande barn i de tidigaste produktions-leden. Mikrolån är något mycket positivt i tredje världen, det är kvinnor som kan låna små belopp för att kunna starta ett eget småskaligt företag som utgör en livsviktg del i familjens försörjning. Små lån som de sedan betalar tillbaka pengarna så fler kvinnor kan låna, men här i Sverige har mikrolånen en helt annan betydelse och målgrupp som i reklamen framstår som en ny lånemarknad utan ränta. Vad som inte sägs nåt om är de skyhöga avgifterna på dessa små lånebelopp som oftast bara är ett samtal eller ett sms bort. Många, ofta unga människor, skapar sig skuldbekymmer som det sen är svårt att ta sig ur. Hur lätt är det inte att skicka ett sms och få in en tusenlapp på kortet när pengarna är slut och du sitter på krogen och vill ha en öl till, eller när man hittar en jättefin tröja i skyltfönstret veckan före lön… Eller vid pokerbordet när man börjat förlora, man vill ju inte verka fattig.

Jo, tron på det goda kan verkligen ställas på prov, och nog kan väl också vi kristna undra var i hela friden Gud har för sig när han inte hjälper till i världens elände. Även Jesus blev trött ibland när han gick omkring här på jorden. Han drog sig undan för att samla kraft och be, något som jag tror att vi också behöver göra för att orka vidare i vår kamp mot hopplösheten.

Men jag tror verkligen att den goda kampen pågår ständigt, jag är övertygad om att det finns fler människor som jobbar i det godas tjänst än det finns människor som startar krig, fast detta sker ofta utanför mediernas konkurrerande om vår läslust och vårt val av TV-nyheter. Jag var i Filippinerna för några år sen och skrev om hur frivilligorganisationer jobbade med sexuellt utsatta barn. Jag intervjuade bland annat gatubarnscenter, jurister, sjukvården och människorättsorganisationer. Där såg jag med all tydlighet kampviljan för det goda, tron på att man kan göra gott även med små medel. Gatubarncentren jobbade ofta helt oberoende av varandra med lite olika inriktningar, vissa hade startats av utlänningar som sett fattigdomen och problemen och ville göra nåt, andra var startade av filippinare själva som hade tillräckligt med resurser och nu jobbade också statliga myndigheter med problemen, men också med att skapa nätverk mellan organisationerna, lagen och sjukvården. Problemen med gatubarn och sexuellt utsatta barn i ett barnrikt och fattigt land som Filippinerna är väl synliga, men procentuellt är problemen lika stora i Sverige. Barn som får fly sina hem mitt i natten undan våld och missbruk, barn som rymmer hemifrån och bor hos kompisar kallas inte hemlösa eller gatubarn hos oss, utan problembarn, det är barnet som är problemet och det är där åtgärderna ska sättas in… Jag tror att vi kan lära oss massor av viljan hos människor i andra länder som kämpar mot sin ondska. Först och främst att våga se problemen, inte fasa för dem utan ta tag i dem. Det är som det gamla utrycket om troll som spricker i solljuset. När vi ser och erkänner problem så är hälften redan vunnet.

I höstas följde jag med min syster när hon hämtade hem sin adopterade son från Addis Abeba som är Etiopens huvudstad. Jag hade nog väntat mig ett större elände än det jag såg, den bild mediernas bild matar oss med från afrikanska länder är barnsoldater, hunger, HIV och aids. Men på barnhemmet gick alltid sköterskorna runt med ett barn på armen för att barnen skulle få så mycket mänsklig närkontakt som möjligt, barnhemmet var slitet och det var trångt, men det var rent, barnen fick näringsriktig mat och jag har fortfarande en underbar bild på näthinnan från en solig förmiddag när barnen fick sina blöjbakar luftade. Där låg 15-20 små rumpor i olika bruna nyanser i rad på mjuka filtar, och sköterskorna satt och sjöng för dem och pratade med barnen medan deras små stjärtar fick njuta i friska luften en stund. På gatorna hälsade främmande folk glatt på oss och i synnerhet syrrans lille blonde 5-åring fick åtnjuta mycket vänlighet. Och människors uppfinningsrikedom var otrolig när det gällde att tjäna pengar för dagen. Förutom alla handelsstånd med kläder, prylar och frukt så kunde man till exempel väga sig mot betalning. Museerna och lejonparken hade två taxor, ett för den inhemska befolkningen och där barnen oftast gick in gratis, och så vi besökare i landet fick betala en betydligt högre avgift fast det fortfarande var billigt för oss. På så sätt kunde fattiga barn få gå på muséer och våra pengar gick till att fortsätta driva institutionerna. På söndagen gick vi i en luthersk kyrka, Mekane Yesus, och det var också en fin upplevelse, vi kunde psalmerna på svenska medan de förstås sjöng på amarinja, och efteråt kom alla söndagsskolbarnen och tog oss i handen: Welcome, welcome to Addis. Fattigdomen är ett problem, smutsen likaså, men öppenheten och nyfikenheten finns där man inte hela tiden måste slå vakt om sina ägodelar, man verkar inte ha något att förlora. Eländet vi ser på TV är bara en sida, bakom fattigdom och nöd finns också glädje, nyfikenhet, kärlek, omsorg om varandra och hopp om att kunna bemästra problemen, ork att kämpa vidare.

I Brasilien jobbar befrielseteologiska kyrkor med olika program i slumområdena. Man utbildar bland annat multiplicadores i näringslära som de sedan går hem och lär ut bland sina grannar och släktingar. Visste ni att till exempel morotsblast och äggskal är utmärkta näringskällor? Och att det går att odla vissa grödor i slumområdena så att man kan dryga ut sina magra hushåll med ett mer näringsriktigt innehåll. Många människor tror att apotekens piller kan köpa dem hälsa och de lägger ner sina surt förvärvade slantar på mediciner som oftast är totalt utan verkan eftersom de inte botar det de lider av, näringsbrist. Dessa multiplicadores uppgift är att lära ut sina kunskaper om vilka livsmedel man ska införskaffa eller odla och sen hur man på bästa sätt kan använda dessa för ett hälsosammare liv. Hjälp till självhjälp.

I Sverige pågår också den goda kampen med trons förtecken. Varje dag kämpar samhälle, frivilligorganisationer och kyrkor den goda kampen mot våld, förtryck och orättvisor. Du och jag kan inte göra allt, men alla kan vi göra något – en sliten slogan kanske, men fortfarande lika sann. Vi måste vara uthålliga i det godas tjänst, tvivlet är till nytta för oss när vi ifrågasätter om vi gör rätt, kanske måste vi ändra ståndpunkt ibland och hitta nya vägar... och ibland får vi finna oss i att vi gör fel. Där kan jag finna tröst i dagens text om kvinnan som sägs vara en syndare, och som tvättar Jesus fötter med sina tårar, torkar hans fötter med sitt hår och smörjer dem med balsam, hon får höra att hennes synder är förlåtna. Det måste ju ha krävts ett enormt mod att våga gå in i en mans hus och göra som hon gjorde. Hennes tros kamp måste ha gett henne en enorm styrka och det gav utdelning. Hennes tro vann och hon blev förlåten.  I Jesu namn, Amen.

                                       

Predikan Hallundakyrkan 5 juni 2011


 
Joh 16: 12-15

"Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta."

Texten är hämtad ur Johannesevangeliets 16:e kapitel där Jesus håller sitt avskedstal till lärjungarna. Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, den stund då han skulle lämna världen och gå till Fadern. De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas Iskariot, att förråda Jesus. När Judas hade gått sade Jesus; ”Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.”

Jesus talar om Andens uppgift bland lärjungarna. Jesus kunde inte säga dem att den helige Ande skulle uppenbara sig för dem senare med kunskap som de inte hade möjlighet att ta till sig före Jesu död och uppståndelse. Jesus visste hur begränsad lärjungarnas förmåga att ta emot var och han visste precis när han skulle säga det ena eller det andra. Nu skulle han lämna dem och mycket var ännu osagt. Efter uppståndelsen från de döda skulle apostlarna förstå både korsets härlighet och andra sanningar genom Andens uppenbarelse. Det var alltså inte för att Jesus misstrodde sina lärjungar som han inte sa vissa saker, men han tog hänsyn till lärjungarnas situation. Anden skulle senare kunna undervisa dem med kraft och klarhet. Andens verk i de troende är nödvändigt om de troende ska bli redskap för Andens verk i världen. Anden framställs som lärjungarnas vägvisare som ska leda dem in i den andliga verklighet som Jesus står för. Genom denna vägledning och inspiration fick de utforma evangeliet. När Jesus sa dessa ord hade den kristna läran inte utformats, det skulle ske först senare, genom Andens medverkan och i det äras också Jesus genom det Anden gör. Men Jesus talar inte av sig själv, utan det är Fadern som talar genom honom. På samma sätt ska Anden handla, det vill säga ”förkunna det han hör”. Anden hämtar sin undervisning hos Gud och Andens främsta uppgift är att framhålla och förhärliga Jesus i lärjungarnas hjärtan. Då Fadern upphöjt Kristus till sin härlighet ska Anden uppenbara hans bild för dem som tror på honom. Sonen förhärligar Fadern, Anden förhärligar Sonen, den uppenbarade sanningen är förhärligandet av Jesus bland lärjungarna. Hjälparen förklarar Kristus ord i lärjungarnas hjärtan, på det sättet växer lärjungarna i sanningen och Kristus i dem. Allt vad Faders har, det har också Sonen. Världen hatar Jesus för att den inte känner Gud. Gud älskar världen och ger sin son för den, men för att världen ska få veta Guds avsikter behöver Jesu lärjungar, i samarbete med Anden, kungöra den frälsning Jesus utverkat. Föreställningar om Anden spelar en viktig roll i hela Johannes evangelium. Anden kallas också Hjälparen och kan uppfattas som församlingens vägledare, lärare och försvarare. Hjälparen är Jesus som närvarar i nuet. Kyrkan är organiskt förenad med Jesus liksom grenarna är i vinstocken (Joh 15:5). Johannes betonar enheten mellan Fadern och Sonen där Jesus är Logos – Ordet. Då Ordet blev kött blev Gud människa i Jesus Kristus.

Men vem… eller vad … är då Anden eller Hjälparen? Kan man förklara detta fenomen närmare?

Rûach är det hebreiska ord som oftast översätts med ”ande” i Gamla Testamentet men rûach översätts också med vind, storm, andetag eller livskraft. Att förhålla sig till text som tillkommit i en tid och ett sammanhang så långt ifrån vår egen, påkallar ett visst mått av ödmjukhet i kombination med forskning så vi kan överbrygga avståndet mellan vår egen föreställningsvärd och den värld en text tillkommit. Begreppet rûach har många användningsfält i Gamla Testamentet, i synnerhet i de äldre delarna. Rûach är tydligt förknippat med det som vi idag kallar naturkrafter. Vissa tänkare har påkallat likheter med vissa former av naturreligioner, tex. shamanism. Dock är en tydlig skillnad att i naturreligionerna tillskrivs kraften naturen och i Gamla Testamentet tillskrivs kraften Gud. Ett exempel ur Gamla Testamentet kan nämnas Noa och syndafloden, hur Gud beslutar sig för att låta rûach, det vill säga ”en vind” dra fram över jorden så vattnet sjönk undan. Eller då Gud räddar sitt folk undan slaveriet i Egypten genom att låta rûach dela Röda Havet så folket kunde vandra genom havet på torr mark.

Rûach är inte enbart knuten till spektakulära naturkrafter utan även kraft i mer generell mening, ofta i förhållande till den enskilda människan. T.ex. berättas hur Simson efter kampen mot filistéerna i Domarboken återvinner sina ”livsandar” när Gud låter vatten springa fram ur en krater. Rûach förknippas med den materiella verkligheten och ger kraft eller energi som ger liv åt naturen och fysiska kroppar. Inom den kristna traditionen har andebegreppet utvecklats till att beröra enskilda personer som grips av Guds Andes kraft och därigenom förmedlar Guds vilja. I Gamla Testamentet ser vi en glidning från äldre tiders hjältar och domare som erhåller rûach för att utföra stordåd, till senare tiders profeter som i kraft av en mer varaktig andlig inspiration får meddela budskap av politisk, etisk eller teologisk art. I den tiden finns en tydlig länk mellan andeuppfyllelse och ett slags rättspatos i vilken Gud vill förmedla en uppmaning till omvändelse och en kommande rättvisa. I förlängningen kommer rûach att knytas till den utlovade Messias.

I Nya Testamentet översätts genomgående det grekiska ordet ”pneuma” med ande. Begreppet kan betyda vind, andetag och ande och sammanfaller med hebreiskans rûach. I den hebreiska tankevärlden framstår pneuma som en slags kraftprincip som är tydligt integrerad med materien. I Apostlagärningarnas berättelse om pingsthändelsen, utgjuts anden över människorna som samlats och Petrus håller ett längre tal. Petrus väljer att tyda händelsen som uppfyllelse av profetord i de judiska skrifterna. I den tidiga kristna rörelsen strävade man efter att ge det förkunnande budskapet dignitet genom att förankra det i den egna skrifttraditionen. Där kom Anden i den tidigaste kristna rörelsen att spela en avgörande roll: Anden som garanten för kontinuitet mellan den etablerade traditionen av andesmorda profeter och Jesus, fullbordan av traditionen.

Hos Paulus finns ett fokus på Andes funktion i den enskilda människans liv. Anden är den kraft, eller princip, som gör det möjligt för den enskilde kristne att leva ett heligt liv. Dock ska frukterna av ett heligt liv njutas av gemenskapen i församlingen. Anden är den kraft som håller samman lemmarna i Kristi kropp. Under den patristiska tiden ser vi Anden mer som en sorts bakomliggande premiss för övriga dogmer och under medeltiden och reformation marginaliseras läran om Anden och ses främst som den kärlek som binder samman Fadern och Sonen. Ännu i nyare tid ses läran om den heliga Anden som något som behöver tonas ner i mötet med den nya vetenskapliga världsbilden. Men under de senaste decennierna har något hänt. I de östkyrkliga traditionerna har Anden alltid varit en betydande del i traditionen, men i väst har ekumeniska rörelser från början av 1900-talet bidragit till ett ökat intresse för bland annat läran om Anden.  Ett miljömedvetande har öppnat för kritik mot dualismen mellan ande och materien och alltfler teologer uppmärksammar den resurs som finns inom pneumatologin, dvs i läran om Anden och för Guds uppehållande närvaro i skapelsen. Ännu en renässans för Andens verkan i världen är pingst-väckelsen, den i nutid snabbaste växande kristendomen i Afrika, Asien och Sydamerika. Så jag avslutar med att citera Johannes då han i sitt tredje kapitel skriver: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa men vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som fötts av Anden” (Joh 3:8).” Kanske vad det något av dagens brokiga liv i Kristi efterföljd som han förutsåg då han skrev dessa vackra ord?

Vi ber med Psaltarens ord:

Men Herren vakar över dem som fruktar honom,

Över dem som hoppas på nåd, han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid.

Vi sätter vårt hopp till Herren, Han är vår hjälp och vår sköld.

I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förströstar på hans heliga namn.

Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.

Predikan Hallundakyrkan söndagen den 31 oktober 2010

Inklämd mellan parkeringen och centrum ligger min ungdoms kyrka... och det känns väldigt speciellt att läsa sitt eget namn på veckans affisch!

Liknelsen om den växande sådden (Mark 4:26-29)

Och han sade: Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går… och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.

Dagens evangelietext tolkar jag som en gradvis utveckling av tron, en tillväxt som tar sin tid, sin tid att mogna och som tillslut gör oss andligt fullmogna. Att växa i tro tar tid, det måste få ta tid och vi kan inte påverka det. Det är inte vi som gör jobbet. Markus skriver ”Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur”. Visst ligger det en skön förtröstan i det, att Gud finns med oss, han ser till oss och fordrar inte att vi ska prestera, vara dugliga, sträva efter det perfekta … utan vi kan ta det lugnt, chilla lite, att växa i tro är inte beroende av den egna kraften … Markus fortsätter: ”Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet” Gud låter Helig Ande verka i oss, vara med oss. Hur detta liv växer till vet vi inte, det sker i våra hjärtan. Dagar och nätter går och säden gror och växer … och vi vet inte hur. Det är en liknelse som kan visa oss hur, det även i andens rike växer i det tysta, liksom av sig själv. Och vi är kallade att vattna och vårda det andliga utsädet fram till skördens dag. Och på skördens dag är inte de enskilda fullvuxna axen det som är det viktigaste, utan inriktningen mot Gud – vår önskan att äga en nådig Gud för Jesu Kristi skull.

Utsädet som sås kan liknas vid kallelsen när vi låter ordet förvandla våra tankar och handlingsmönster. När vi låter ordet genomsyra oss och frukten mognar då vi vill försöka att förverkliga det goda. Tanken bakom är, att en person med god karaktär också gör det som är gott. Så, när vi fylls av goda önskningar lägger vi säden i jorden, när vi börjar utföra det som är rätt är vi strå, och när vi växt upp och blivit ax är det de goda gärningarna vi nått … och när vi blivit befästa i en sådan gärning bär vi mogen frukt i axet. Vi behöver inte tänka på om våra goda föresatser i sinne är bräckliga, eftersom Guds mogna säd börjar med strået före det blir ett moget ax.

Personligen har jag en ganska tuff, men fantastiskt lärorik tid bakom mig. För två år sen hamnade jag akut på sjukhus med okontrollerade skakningar, jag kunde inte stå, än mindre prata… och jag försvann ur och in i ett behagligt varmt och sidensvart mörker. Jag var aldrig rädd, längtade till och med lite efter att få försvinna in i det där varma och mörka. På sjukhuset uteslöt man en rad fysiska akuta tillstånd och gav mig förklaringen att det var en kraftig stressreaktion. ”Du bör vara hemma några dagar och vila”, tyckte hjärtläkaren. Neurologen trodde nog att jag hade en längre återhämtningstid framför mig och rådde mig att kontakta min husläkare för ordentlig koll. Men dagen efter var jag på väg till jobbet för att ta hand om en sorgegrupp som jag skulle starta upp, likaså hade jag något jag måste ta på eftermiddagen, sen skulle jag nog kunna ta det lugnt på fredagen och över helgen… Men efter en kort stund fick jag ge mig och stanna hemma. Efter det var jag sjukskriven en lång tid. När jag äntligen efter ett år började kunna arbetsträna, tog det inte lång tid förrän jag fick borrelia och sen hamnade på sjukhus igen för diskbråck. Ny lång sjukskrivning medan jag läkte. Men vad har det med kornet, strået, axet och det mogna vetet att göra?

Den tid vi lever i här i Västerlandet idag är så prestationsinriktad. Helst ska vi se ut som 20, ha arbetslivserfarenhet som om vi vore 65, aldrig ha kriser eller vara sjuka och blir vi det finns en uppsjö av medikamenter som snabbt kan få oss på benen. Vi ska få livspusslet att gå ihop samtidigt som vi har tid för att förverkliga oss själva, göra karriär, ha fint och städat hemma, vara goda föräldrar till våra barn och goda barn till våra föräldrar… kort och gott, vi lever ett ganska omänskligt liv. När har vi tid att stanna upp? Det känns ganska hoppfullt då att veta att vad jag än gör, vare sig jag är helt upptagen i mitt liv, eller är tillfälligt helt utslagen, så ligger mitt korn där i jorden och gror, strået växer upp, axet mognar och en dag så blir det ett fullmoget vete. Jag behövde verkligen bildligt talat slås till marken för att stanna upp och se hur jag sprang ifrån mig själv och tappade bort mitt liv och jag tackar Gud för den befrielsen, den frälsningen, den räddningen från mig själv och mitt destruktiva liv.

Under min långa mörka tid hämtade jag tröst och styrka i en psalm som Per Harling skrivit texten till och jag tänkte läsa den för er:

Vila i din väntan, Stilla mötet sker
All din stora längtan, Herren hör och ser
Våga vänta tryggt, Snart har dagen grytt
Våren visar vägen, Gud gör allting nytt
Genom din ångest, När allt är svårt
Delar Gud din smärta, Och all din gråt

Vila i din väntan, Stilla mötet sker
All din stora längtan, Herren hör och ser
Livet skiftar fort, Kvävs av dödens hot
Herren skingrar rädslan, Kornets hopp är stort
Framtiden dig väntar, Vila i tro
Kornet som nu slumrar, Börjar snart att gro.

Jag vill avsluta med en bön som Margareta Melin skrivit.

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga, likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Fyll mig med ditt goda, så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen