Upp som en sol...

...ner som en pannkaka. Lika glad som jag blev nån timme in på ikonmålarkursen imorse, lika besviken blev jag ikväll.
 
Var i Prästgården strax före halv nio imorse och kokade kaffe och the. Klockan nio satt 11 flitiga målare med färger och penslar. 
 
 
Efter nån timme surrade det i min bakficka och när jag kollade telefonen efter en stund hade jag fått ett sms att jag nu fått plats på Medichecks sköldkörtelklinik. Jag snabbkollade oxå mailet jag fått med mer ingående info och tänkte att det får jag ta i lugn och ro ikväll. 
 
Dagen fortsatte med mässa, möte, samtal, telefon och mail, sen gick jag hem strax före halv fem. Efter middag satte jag mig med klinikens information. Om jag förstår det rätt kan jag bara fylla i historiken för hand och mer som komihåg för mig inför läkarbesöket. Det är ok. Det som blev jobbigt är att läkartid hos de läkare jag helst vill till har månader av väntetid. Luften gick ur mig och jag har suttit och dumglott på tv medan jag smort mina sår med kortison. Just nu gör de så ont! Inser att jag haft för stora förväntningar på snabb hjälp.
 
 
Ska föröka sova nu. Har tagit alvedon mot tilltagande yrsel. Bara att bita ihop och komma igen... 

12-timmarsmåndag

Det blev en lång dag idag, men den gick fort. Möte med högsta chefen halv nio, möte med en kollega från Botkyrka kl 10.00, administration, gick en liten promenad och köpte lunch, åter på kontorsstolen 13.30-17, nu har jag bara ett ärende kvar och det kan jag inte göra nåt åt förrän jag hört av personen ifråga. Kl 17 hade vi genomgång inför volontärfesten och kl 18 kom alla våra körsångare och andra volontärer som hjälper till i kök och på äldreboenden.
 
 
Vilket kalas! Goda snittar, husmors fantastiska lax med pressad potatis och mangosallad och cheesecake till dessert. Och så operaduon Divine på det. Helt fantastiska brudar med hög klass på både sång och underhållning. 
 
Klockan 21 var det undanplockat och klart. Hämtade gubbe och hundar som huserat hos svärmor under kvällen.
 
Försöker gå ner i varv 🥳

Tankar om hypotyreos

Gick upp gav djuren mat och duschade, kröp ner i sängvärmen igen tills gubben kom in med hundarna efter morgonpromenaden. Efter frukost tog jag itu med veckans posthög som bland annat innehöll tre paket. Kursbok och garn till mina knyppelelever, en autoimmun kokbok och en bok om hypotyreos.
 
När jag fått undan alla papper på rätt ställen satte jag mig att läsa boken om hypotyreos. Jag grät mycket men fick oxå hopp. Helle, som skrivit boken, har mer eller mindre gått igenom exakt det jag gått igenom, det hade kunnat vara jag som skrivit boken. Bilderna som visar hennes myxödem i ansiktet är identiska med mina... det hon beskriver om hur läkarna ifrågasätter en som patient, ordinerar viktminskning och träning trots att man har bra kosthållning och tränar, ändå är just träning allt annat än bra då hypotyreosen även påverkar muskler. All den värk jag lider av, vitiligo, hudåkommor, trötthet, tinnitus, trög skalle och trögt tal, svullna anklar och förhöjda levervärden...allt kan kopplas till hypotyreosen. Likaså mina galna blödningar som tillslut ledde till att jag tog bort livmodern 2012. Att leva med hypotyreos betyder att din ämnesomsättning är låg ända ner på cellnivå och det påverkar precis hela kroppen! En obehandlad hypotyreos är dödlig och en felbehandlad hypotyreos kan ge men för livet men även förtidig död.
 
Vänner som försvinner när man själv inte orkar höra av sig och vara pigg och piffig, omgivningen som föraktfullt ser ner på en i tron att man är lat och smygäter/super, jag har ta mig sjutton varit med om rubbet! Men finns det nån som på allvar tror att detta är självförvållat och att det är ett nöje att klaga? Ja, uppenbarligen.
 
 
Det finns hjälp att få! Men tror ni att det är lätt att få den? Nope! Läkare är ofta helt oinsatta i problemen, behandlar en tid med levaxin, tittar på tsh-värdet och kommer med den glada nyheten att man är frisk. Men lyssnar de på patientens mående? Nej, då är man besvärlig om man säger att man fortfarande mår dåligt. Mina rekommendationer förra hösten var att ”tappa” lite i vikt, gå ut och gå 100 meter varje dag och öka på med 10-20 meter... jag bara stirrade på honom, vem tror han rastar mina hundar? Nu är det alkoholkonsumtionen han oroar sig för, men det gör inte jag! För ett antal år sen sa en läkare att kvinnor i min ålder blir deprimerade när de märker inte längre är attraktiva för män... honom anmälde jag. Inte nog med att man försöker hitta tillbaka till en bråkdel av sin forna energi, man ska skymfas på vägen oxå. 
 
Nu hoppas jag att sköldkörtelkliniken hör av sig snart. Jag har redan börjat skriva ett brev till min husläkare eftersom jag bara bölar när jag kommer dit. Jag känner hopp för nu har jag mer kunskap och vet att det finns hjälp att få! Jag behöver bara vara tuff och påläst och våga/orka ta striden!
 
 
Godnight folks ⚔️

Phuket island

Igårnatt bestämde jag mig för att jobba fredag em istället för att gå på syfestivalen för jag har alldeles för mycket som ligger, istället tänkte jag gå på förmiddagen idag. Men när jag vaknade tidigt imorse kände jag att jag jag orkar inte, hur mycket jag än sett fram emot den. Istället låg jag kvar länge i sängen innan jag började dagen. Långpromenaden med hundarna blev inte så lång pga all is på vägarna, istället satte jag mig med näsan mot solen i en park. 
 
Janne kom från sin Helsingforskryssning och hjälpte mig med dammsugning och en tavelram som gått sönder.
 
 
Jag plockade i papper, gjorde ren Ragnars bur, plockade ner kläder och knyppelprylar i byrån vi tagit upp till lyan från Strängnäs och ansade mitt vildvuxna fikonträd.
 
 
Klockan tre åkte vi till Hammarby sjöstad och Phuket island. Från början hade jag bokat bord för femton pers med anledning av att jag och sonen fyllde år för en dryg vecka sen, men sjukdomar och ryggar reducerade oss till sex pers och en bebis. Men vi hade en trevlig eftermiddag med god mat.  
 
 
Sen åkte maken och jag och packade ihop i lyan och åkte hem. Ser fram emot en lugn fortsättning på helgen!

...

Handarbetscafe imorse. En liten grupp kvinnor som knypplade, stickade och pysslade med nålbindning. Supertrevligt! Nålbindning vill jag gärna lära mig framöver 😁
 
 
En varningslampa började blinka redan igår i bilen så idag ringde jag sonen. Han är bilmek och jag fick komma till hans jobb efter caféet. Det var låg nivå på kylarvätska så den skulle fyllas på, men hade magic hands idag. Han skruvade av locket och poff så for vätskan runt i behållaren och nivån ökade till över normal. Det måste ha varit nåt baksug/ vacuum...
 
Åkte förbi Pang’s och köpte tre små rätter. Klockan hade hunnit bli två. Sen jobbade jag till nästan halv sex. Inte så jättemycket pappersjobb kvar nu. Två samtal får vänta till nästa vecka...var jag nu ska knöla in dem, men jag bara orkade inte ta dem ikväll.
 
 
Mamma ringde och var så besviken på sin hemkomst. Av det de (biståndsbedömare, sjuksköterska, hemsjukvård och hemtjänst) utlovade igår blev inte mycket hållet. Jag var rädd för just detta, i synnerhet när de skickar hem patienter en fredag eftermiddag. Jag borde propsat på korttidsboende, men mamsen ville hem och nu är det som det är, jag kan inte göra ett piss. 
 
Slötittat på tv, skippade middag, trött. 

En varierad kompott

Gick upp och duschade vid sex och la mig en stund till. Tjugo i tio knallande jag in genom huvudentrén på Norrtälje sjukhus och letade reda på avdelningen där mamma legat några veckor nu. Kl 10 var det vårdplanering och lite överraskad blev jag över att hon skulle hem redan före helgen. Nå, föräldrarna ska få extra insatser tills mamma är hyfsat smärtfri så jag får lita till att det ska funka. Hemtjänsten verkade supergulliga och de har ju på sätt och vis den viktigaste funktionen.
 
Vi fick vaniljhjärtan till fikat på alla hjärtans dag
 
Åkte direkt hem, lämnade bilen på parkeringen och åkte in till Adolf Fredriks kyrka. Första kurseftermiddagen av fyra under vårterminen som handlar om islam, den blev spännande. Träligt att huvet är så segt och fullt av annat, men mina kursare är desto kvickare. Jag tänker att jag behöver inte leverera och prestera. Jag kan få ägna mig åt att ta emot. Smet ut i köket under pausen. Det blev diakonisnack mellan kursarna om människors utsatthet och nackdelar med akademisk utbildning och jag orkade inte lyssna. Människors utsatthet möter jag varje dag, behöver pausa ifrån det när jag kan, och så tog jag lite illa vid mig för nu är det tydligen fel att vara utbildad oxå. Var definitivt inte på humör för att argumentera. Känns så småttigt att angripa det man inte är själv.
 
 
Hämtade bil och hundar, det blev en restmiddag på fryst falukorv, en sladdrig potatis och en liten lök som skulle blivit typ rösti... men smaken var god. Ostbågarna hamnade där på skoj, nåt roligt måste man väl få ha. 
 
Nej ingen idé att sitta här och hänga läpp, lika bra att ta kvällspromenad och krypa i koj. Får se om jag börjar på tredje boken om vikingarna på Birka - Vikingaguld, eller om jag bläddrar i kursboken om islam. Eller skiter i att bläddra överhuvudtaget!
 
Godnight folks ❤️

Å här sitter jag i mörkret!

Så skönt. Summerar. Det blir ingen Tv ikväll - bara jag, mobilen och mina tankar. 
 
Arbetsdagen började med ett besök i Prästgården. Dessförinnan hade jag kokat kaffe och tevatten. Vi tog varsin kopp kaffe och pratade till herrarna i Herrklubben började droppa in. Herrklubben är verkligen en trevlig grupp. En basgrupp på 7-8 stycken och i princip varje gång har vi haft nån ny som följt med nån annan eller råkat se en affisch. Herrarna som alltid kommer är öppna och välkomnande mot de nya. Idag körde vi lite olika rundor, diskussionsfrågor, associationer vi fick på svartvita bilder och en mini-meditation. När vi plockat undan åkte jag hem för lunch och tog sen t-banan till Globen för att vara stöd vid en skuldrådgivning. När jag kom hem igen ägnade jag resten av dagen åt telefonsamtal medan jag låg i sängen och tittade på solnedgången.
 
 
Det sista samtalet gjorde mig rätt upprörd, så för att bli av med frustration och ge mig själv något positivt dammsög jag, våttorkade golven och la på nya vardagsrumsmattan som jag köpte för flera månader sen och som blivit stående i hallen, innan jag hämtade hundarna, handlade och tankade. Dumt kanske, men jag var hyfsat värkfri när jag klev ur sängen.
 
Bamse gillar nya mattan! 
 
Jag hade tänkt fortsätta ”operation: göra klart nästan-färdiga grejer” men jag tog i för hårt när jag dammsög så det blev inte riktigt så... men innan jag diskade limmande jag iallafall fast röd filt, som jag köpte typ i somras, på baksidan av mina två färdiga ikoner.
 
 
Nu har jag vilat ryggskrället så pass att jag fixar att gå ut med hundarna, sen kryper jag i koj med boken! Morgondagen kommer bjuda på en varierad kompott! Lika bra att grunda med en ordentlig nattsömn...
 

Från bittida till sent

Började redan före sju imorse... värktabletter, vila, frukost... att gå morgonprommis tog längre tid än jag räknat med med krycka, koppel, is och väska, men det gick! 
 
Dagen började i Prästgården med ikonmålarkursen. Jättetrevlig grupp! Fick hjälp med kaffekokning och behövde inte bära ett smack! När alla börjat måla fick jag oxå en platta. Jätteroligt! Det kommer bli nåt så ovanligt som en blå Maria på en oval platta!
 
 
Efter att ha ställt iordning tog jag mig ner till Klockargården för lunch och personalmöte. Nu hade jag rätt ont igen. Mer värktabletter och så tog jag tag i en del administration och planering. Försökte hinna allt men klockan fem packade jag ihop, resten får jag ta på måndag! Jag hinner bara det jag hinner! 
 
Halv sju landade jag hos bästisen. Hon bjöd på tacos och zonterapi. Härliga timmar med bubbel och tårta... och en ätbar ros som pricken över i.
 
 
Nu sover hundar och fågel, om några minuter deras matte oxå 😴

Att finna glädje i all sin möda...

 
Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud. (Predikaren 3:9-13)
 
Tack för all support, alla omtänksamma rader och alla hjärtan! Tack 🙏
 
Jag har jobbat hemifrån idag. Gått igenom en hel del papper som jag släpade hem inför förra måndagen. Sent omsider fick vissa besked, intyg är skrivna och telefonsamtal ringda. Maken har fortsatt ta alla hundpromenader för att jag ska slippa halka på isen för vägarna hemma är bara ren is. De sista dagarna har jag dock servat med mat och disk vilket känns bra. ”Vad går då den strävsamme ut av all sin möda?”
 
Ikväll åkte jag in till mina fina knyppelelever! Swisch så försvann två timmar bland påskägg, spindlar, vitsippor och bokmaskar! ”Att finna glädje i all sin möda - det är en gåva från Gud” Mina elever är inget jag räknar till mödorna, att åka dit och glömma ryggvärk och spruckna händer är ren glädje!
 
 
Döm om min förvåning när jag på vägen hem tömde brevlådan och där låg det ett brev från min läkare! Är det slumpen eller märker VC att jag läst igenom alla journaler som fanns reggade på 1177? Han skrev att han försökt få tag i mig sen innan jul och frågade om jag bytt nr 🤔🤔🤔 Jag tenderar att säga Bull-Shit! Har inga missade samtal. Nada! Men brevet gav mig den lysande idén att skriva till min läkare om mina problem och en sammanfattning av vad jag nu läst mig till. Jag har ju lättare att skriva än att tala och nåt kan jag ju roa mig med i väntan på att sköldkörtelkliniken ska höra av sig. ”Han låter människor urskilja ett sammanhang...”
 
Nu är jag återigen inkvarterad i lyan. Grabbarna sussar så gott och det ska deras matte oxå göra nu. ”Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden”
 
Goooodnight folks ❤️

Allt har sin tid...

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa... (Predikaren 3:1-4)
 
 
Under dagarna hemma har jag googlat. Jag har googlat på Hypothyreos och ryggsmärtor. Jag har gråtit, känt hopplöshet, gråtit igen och känt hopp. Det ena efter det andra faller på plats. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att mitt immunförsvar attackerar min kropp från alla håll och kanter. I hypothyreosens spår hittar jag tex myxödem som en trolig förklaring på mina sen flera år svullna anklar, deformerade överarmar, olika svullnader i ansiktet och muskelsvaghet... och så fortsätter det. Och kvinna efter kvinna berättar om en oförstående vårdapparat och hur olika kroppsdelar vårdas på olika mottagningar utan att sambandet anas.
 
Jag tänker inte ge upp än. Det finns forskning och det betyder att det finns hjälp att få. Jag har beställt två böcker och hoppas sköldkörtelkliniken hör av sig snart. Men just nu är det tungt...

Femtifem 🎂

Först vill jag tacka för alla gratulationer 💝 Sjungande föräldrar, barn och barnbarn i telefon, sms från vänner och bekanta och över 100 inlägg på Facebook. 
 
Dagen har varit lugn. På förmiddagen åkte maken och köpte semla, tulpaner och räkor som lite firelse.
 
 
Maken har tagit semester över helgen eftersom jag ännu inte kan gå ut. Jag kan stå så länge så jag kan laga mat eller diska, men sen är det ryggläge en stund igen. Lika hopplöst dom det kändes i onsdags när ingen som helst förbättring skett, lika hoppfullt känns det idag när läkningen är igång på riktigt. Jag har tillochmed börjat trappa ut några alvedon från högsta dos från idag eftersom smärtan är kontrollerbar och levern inte är helt ok.
 
Tack för idag 💖

Älska dig själv...

Jag tänker så här, att när man reagerat klart är det dax att processa och sen kan man gå vidare. Ofta är det självklart, men inte alltid. Ibland tror jag att knoppen inte tar in vad kroppen egentligen håller på med. Då är det illa, men det är kanske oxå ett självförsvar?
 
Två bilder jag delat nyligen på Facebook. Tycker oftast de där dela-vidare-bilderna är lite tjafsiga, men i mitt nuläge manade de till eftertanke. Hur många av oss håller inte skenet uppe och går vidare? Det kan iof vara sunt en tid, man behöver inte dela allt med alla, men om det onda blir långvarigt?
 
I en öppen blogg får man välja vad man skriver. Vilken information vill jag att vänner, ovänner, chefer, arbetskamrater, klienter, kända och okända ska ha om mig? Ibland väljer man fel och ibland missförstås det skrivna ordet. A big no-no är att skriva om andras liv, för om jag gör det har ju den andre inte kunnat välja. Ibland är gränserna hårfina. Jag vill ju berätta om allt från nyfödda barnbarn till oron att ha föräldrar som påverkades så starkt av stormen Alfridas framfart, det är ju rätt allmänna saker och håller man bara tungan i rätt mun och inte bli för privat är det ok. Men sen finns det människor i min närhet som mår väldigt dåligt, far illa och hamnar i trubbel, så är det för oss alla ibland, då vill man ju finnas där så långt det är möjligt. DET hamnar inte i bloggen och det är oftast det som påverkar en mest. 
 
Min nyfödde son och min nyfödde sonson, 28 år mellan bilderna.
 
Men hursomhelst... nu har jag legat i min ställbara fåtölj i tre dagar och haft lika mycket tid att fundera. Först har jag förbannat allt man kan förbanna för att ”olyckan” varit framme. Sen kom tankarna att ”jag vill leva tills jag dör”, buhu buhu, för vad är livet om det bara är ett långsamt döende, buhu? 
 
😫😭😩😭😩
 
Sen kommer förnuftet ifatt. DETTA är livet. Eller detta ÄR livet. Men hur älskar du dig själv Guggelutt? Älskar du dig själv som du älskar andra? Handen på hjärtat? 
 
💟
 
Jag inser att jag lider av självförakt. Jag har aldrig fullt ut processat mina fysiska funktionshinder och tagit dem på allvar. Jag tjatar om diskbråck och hypothyreos samt hur det är att manglas genom vården som en sveda/värk- och brännkärring. Buhu buhu. Jag vill inte framstå som sämre än mina arbetskamrater så jag gör narr av mig själv, bär stolar och lådor, jobbar övertid ”för klienternas skull” och ställer upp för arbetskamrater. Jag vill finnas för för mina barn, barnbarn och föräldrar, för mina vänner. Självklart ska man hjälpas åt och ställa upp, men när man klämt ut det sista ut kaviartuben så är den tom! So don’t go there!
 
 
Jag längtar ofta tillbaka till min unga kropp, den som kunde rida och åka skidor, springa, gå ner i spagat, bära matkassar och barn samtidigt. Jag har varit oförskämt stark och frisk, klarat motgångar och sorger, skrattat och dansat hela nätter igenom. Sen kom hypothyreosen och diskbråcket och omintetgjorde det som jag sett som hela min identitet - frisk, stark, pålitlig och glad. Och jag har kämpat som galen för att bibehålla denna image. Och så klämmer vi ännu ett romkorn ur kaviartuben... 
 
Inte varsomhelst, på Borgholms mur!
 
Med min nyvunna insikt har jag kontaktat både Medichecks sköldkörtelklinik på nätet och ryggkirurgiska kliniken i Löt. Nu väntar jag på svar... Maken har köpt mig en ny telefon eftersom det inte gick att förnya BankID på min förra, den var för gammal.
 
Guld ska det va!
 
Nu behöver jag lära mig att älska mig själv och ge mig själv en chans. Insikt. Lite ombry om mig själv. Sen adekvat hjälp av dem som kan körtlar och rygg så jag kan bli så bra som jag kan bli och underhålla det. Sen sluta agera som om jag vore 25, jag fyller 55! Acceptera att skidsäsongen är över men livet har fortfarande massor att erbjuda.
 
Lev i nuet!
 
  
Tequilaaaaaaaaa.....

Leva långsamt...

Efter att ha svurit eder och långa ramsor samt låtit tårarna forsa har jag bestämt mig för att vara tacksam. Åtminstone så här långt, jag vet inte vad som händer om en vecka, eller imorgon, eller nästa timme, minut eller sekund heller för den delen. Igår högg ryggen när jag duschade snöbollar av Bamse, men inte alls så farligt, en liten varning dock. Ta det lugnt och var försiktig, typ.
 
Gammal bild, så här illa var det inte igår.
 
Idag började jag jobba hemifrån. Så kom stjärtmesarna och jag tog storkameran för att få lite fina bilder, men Bamse började skälla så hela meståget försvann.
 
 
Sen gör jag inget annat än går in och ställer kameran på köksbordet så krampar ryggen. Orkar inte ens tänka på vad jag gjort för fel. Har jag burit fel? Gått forcerat i snömodden? Hått för tunt klädd? Buhu, buhu...!
 
Nu lever jag extremt långsamt. Jag har dragit nåt gammalt över mig och ligger med värmekudde i sängen, avbokat mina knyppelelever ikväll, fått ersättare på jobbet imorgon och avbokat handledning på onsdag. Sen får vi se. Maken är ledig och kan ta hundarna och jag har inte så här långt behövt åka in för smärtlindring. Må det stanna härvid. 
 

Lägg av nu...

 
...det räcker! Det har kräk-snöat hela förmiddagen och först vid 11-tiden kom plogbilen. Grannens hund hade smitit och sprang bakom plogen så killen stannade och bytte några ord med maken. Folk hade ringt igår och velat att han skulle komma men han tyckte inte det var nån idé så länge snöfallet var ymnigt. Jag kan förstå honom, men ponera att vi skulle behövs typ ambulans, då har VI problem. Jag skulle heller aldrig chansa på att försöka köra ut min bil så som det såg ut. När hundarna går i gångarna som maken skottat syns bara Bamses öron, Rambo är helt borta.
 
 
Men visst är det vackert att sitta inne och titta ut.
 
Idag har jag mest legat i fåtöljen. Ryggen knäckte till när jag skulle skölja bort snöbollar ur Bamses päls imorse, men inte värre än att efter en Ipren och några timmars vila kunde jag hänga med på promenad där det var skottat. Skönt att komma ut en stund efter en förmiddag i skräck att hamna på sjukhus igen!
 
 
Äntligen fick jag tummen ur och broderade klart Fågelträdet. Nu är det bara monteringen kvar.
 
 
Badtunna efter middagen, mysigt. Godnatt världen 🌍

Dag 7...

... i denna sjudagars arbetsvecka och nu är den slut. Sorgeteamet sågs kl 11.00 för årsplanering och halv ett började gästerna strömma in. Vi har en temadag om sorg en lördag i februari varje år och antalet deltagare blir fler varje år. I år hade bjudit in Satu Hirsch Fjellstedt för att berätta om sorg ur ett neurobiologiskt perspektiv och vi dukade fram 40 koppar. När klockan var 13.00 hade vi kokat ännu mer kaffe, burit in extra stolar i klubbrummet och tagit fram en extra klädhängare. Vi lyckades med konststycket att knöla in över 50 personer i klubbrummet och ändå ha så mycket plats att Satu kunde röra sig. 
 
 
Efter denna lyckade dag hjälptes vi åt att diska och ställa iordning. Jag åkte upp till lyan och gick ut med grabbarna på fortfarande oplogade gångvägar. Precis när jag skulle gå kom sonen och hans lilla familj så jag fick lite babygos idag oxå plus att lillkillen fick sin tröja som jag glömde ta med i torsdags.
 
Innan jag sydde babynestet visste jag inte vad det var, men svärdottern önskade sig ett och köpte tyg och beskrivning till det. Nestet hänger med överallt.
 
Själavård i telefon på väg hem. Hann prata kort med mamma och pappa oxå. Mamma ligger ff inlagd och pappa håller sig vid gott mod. Maken väntade hemma med räkor, vin och en varm badtunna. Superhäftigt att ligga i varmvattnet i snöfallet. Jag däckade medan maken var ute med hundarna. Lång arbetsvecka med många äventyr, varmbad och lite alkohol på det... det känns i kroppen att åren går...

RSS 2.0