Ack Värmland, du sköna 🎶🎵

Det blev ett hetsigt slut på veckan. Hembesök, planerade och spontana besök gjorde att jag kom ifrån jobbet senare än jag tänkt. Ändå tog jag mig 30 minuter helt egen tid för att gå till Ormkärret för att kolla grodstatus, men det var tomt. Lika bra det för då fastnade jag inte där. Kom hem strax efter sju och då hade Janne maten i beredskap. Han tog hundarna och jag fixade sallad med rödbetor och valnötter. Jag somnade rätt tidigt och sov gott.
 
Ff is på Ormkärret
 
Grillad halloumi och fläskfilé med rödbets- och valnötsssallad, första måltiden utomhus
 
Ganska precis klockan tio på lördag förmiddag satte jag mig i bilen för att åka till Värmland och besöka en barndomsvän. Det blev en helmysig helg, precis en sån helg jag behövde. Vi pratade, solade, bubblade, åt god mat och drack vin i solnedgången. Ljuv musik uppstod nästan omedelbart mellan hennes äldsta hund Zelda och mig.
 
 
Det får allt bli flera såna helger framåt!
 
Veckan har börjat. Besök och kyrkgrupp stod på dagens meny. Med kyrkgruppen for vi till St Göran och som vanligt blir jag helt fascinerad av alla olika kyrkobyggnader och kyrkorum vi har i Stockholm. Idag hade vi dessutom turen att få en informativ och lättpratad präst och en tjänstvillig vaktmästare som öppnade upp columbariet för oss. Fanns det inga knypplingar i kyrkorummet så hittade jag "Mogna Ax" i kolumbariet samt en ikonmålning som jag är rätt säker på är målad i samma teknik som jag lärt mig.
 
Detalj från dopfuntens skål
 
Jag tror inte att jag sett vikingar i en kyrka förut. Här ser vi kristnade vikingar på predikstolen i alla fall!
 
 
Columbariet hade flera fina utsmyckningar, bland annat den barmhärtige samariern
 
Vaktmästaren tittade bara på mig när jag sa att knypplingen hette "Mogna Ax". Förmodligen hade han ingen aning om vad knyppling var. Men ikonen plockade han ner för att kolla om det fanns något namn på baksidan. Den är skänkt av deras ikonmålargrupp och om jag minns rätt så hade min ikonmålarlärarinna en grupp i St. Göran också, därför är jag väldigt säker på att detta är samma teknik som jag lär mig.
 
 
På ditvägen fikade vi på Thelin´s, det var trevligt. Det var inte lika trevligt att åka hem för då var det brandlarm i Odenplans pendelstationstunnlar. Vi fick ta T-bana och buss vilket blev väldigt stressigt. Jag kom E X A K T kl 18.00 till hunddagis. Jag hade ringt och förvarnat om att jag var sen men jag hann på sekunden. Puh.
 
Ikväll blir det bara softing! Resten av veckan kan bli nog så tuff!

Snart...!

Snart är det helg igen. Veckan har gått fort. 
 
 
Började veckan med ett besök på VC, jobbade hemifrån men hann inte allt jag planerat pga telefonen. Men eftersom jag f.n ofta är upptagen i verksamhet, besök och möten så vill jag ha telefonen på när jag kan. På kvällen knyppelkurs, lika kul som alltid! Kom upp till lyan vid 22-tiden och avslutade kvällen med hundpromenad, ostbågar och O'boy 🤔
 
 
Tisdag mottagning, administration och möte, hoppade över lunchen men hade en nyttig middag i beredskap hemma. Kvällen ägnade jag åt flera timmars avkopplande broderi. En björktrast är snart klar i Fågelträdet! Onsdagen gick i ett... handla, duka och förbereda för Herrklubben med mackor och popcorn. Vi såg filmen "En man som heter Ove". Den är så bra! Lite diskussion om filmen efter  det, sen ryckte jag in en stund i sopplunchen, åt lite själv innan två möten. Lite administration på det och kvällen ägnade jag åt föreningen Knyppelpinnarna och vår medlemstidning Stadkanten. Kom i säng vid midnatt. 
 
 
Idag åkte jag tidigare till jobbet för att hinna med administrationen, sen möte, lunch med Väntjänsten och externt möte efter det. Ikväll var jag riktigt trött men åkte ändå hem till en ikonmålarvän. Vi pratade ikoner, katter och knyppling. Helhärligt!
 
 
Nu slår jag igen mina blå för ikväll. Veckan är dock inte riktigt slut än...
 

Söndag i Linköping

En bra vecka fick en perfekt avslutning! Föreningen Svenska  Spetsar har en utställning i Linköpings Slotts- och Domkyrkomuseum just nu och idag fick jag chans att åka dit. Tre saker fanns på dagens agenda, men jag fick en i bonus oxå... när jag parkerade vid domkyrkan kom en knyppelkompis och gav mig en kram och jag fick kika på hennes lilla bäbis. Jättekul!
 
Det blev en jättefin söndag i det soliga Linköping, en heldag i knypplingens tecken varvat med god lunch och djupa samtal med en fd kollega och vän som följde med på både utställningen och till Knyppelboden i gamla Linköping.
 
 
Nu redo att kliva in i en ny vecka 😇

En lagom vecka ❤️

En alldeles lagom vecka har förflutit. Inte för mycket, inte för litet. Ett uteblivet besök i tisdags gjorde att jag kunde ta emot ett spontant besök och fortsätta med Vättern-runt-foldern. Lunch med nya chefen och möte på em. På kvällen telefonmöte med styrelsen i Svenska Spetsar och därefter pratade jag dagsutflykter med kvinnan som brukar ordna resor i föreningen Knyppelpinnarna.
 
Besök på onsdagen, lunchmusik och soppa och efter det hjälpte jag en kollega med redovisning. På kvällen åkte jag till Farsta Gård och fick hjälp att komma igång med mitt försök i flandersk teknik i knyppling - modern five hole ground! Vill göra ett par katter samt en champinjonduk i denna teknik. Champinjonduken har jag fått mönstret till av en japansk knypplerska på Instagram. Jag blev stormförtjust i duken som hon gjort, mönster gick inte att få tag i och då mailade hon det till mig... men det var inte den knyppling jag var van vid. Nu får jag hjälp och lär mig en ny teknik, det kommer ta tid tills jag är i mål med champinjonduken,men jag är på g!
 
 
Torsdag besök, lunch med kollega och Torsdagsträff. En herre från Huddinge biodlare kom och berättade om bin och biodling, jättespännande! Det har jag skrivit om förr att jag vill prova! Kanske när jag blir pensionär då...
 
 
Därefter besök, sen skrev jag folder medan jag satt i telefonkö 50 minuter. På kvällen fick jag tid för broderiet medan jag såg dokumentär om Palme-utredningen. Mycket intressant!
 
 
Igår försov jag mig faktiskt... men det gjorde inget för jag hade friskvård inbokat till 11.00 och jag har komp-tid att ta ut, hembesök på em och sen åkte jag hem till Strängnäs. Janne skickade mig i säng halv nio för då sov jag i soffan!
 
Vaknade strax efter nio imorse. +7 grader! Tar det lugnt idag. Har gått med hundarna på gärdet, Janne jobbar. Nu ska jag diska och sen brodera tänker jag. Undrar om solen tänker titta fram?

Ditten och datten

Visst är det konstigt det där, att man kan se fram emot något samtidigt som man inte gör det...?
 
Veckan som varit har varit riktigt bra. Jag jobbade hemifrån i måndags och på arbetsplatsen tisdag, onsdag och halva torsdagen. Foldern om Vättern-runt har börjat ta form, veckan i övrigt innebar i stort sett möten och administration, en jättebra invänjning för mig och kryckan för jag behövde inte "sitta fint" utan kunde resa mig och gå runt lite om ryggen bråkade för mycket.
 
På skärtorsdagen slutade vi 12.00 och jag begav mig hem till äldsta dottern och hennes båda döttrar. De önskade sig indiskt och det fick de! Nova är väldigt förtjust i papadam och det är klart att ungen ska ha papadam när mormor kommer!
 
 
Efter indiskt och ljuvligt barnbarnsgos stundade en långledig helg. Ledig från precis allt. Jag hämtade hundarna från dagis, hämtade Ragnar och packningen i lyan och åkte hem. Kom hem senare än jag tänkt så jag missade skärtorsdagsmässan och det blev avgörande för hela helgen, det blev nämligen inga gudstjänster alls. Det blev ingenting. Det har sugit i gudstjänst-tarmen, men lättjan har vunnit. Eller rättare sagt möjligheten till total stillhet och kontemplation, hur ofta får jag tid till det? Tidigare i mars fanns två saker jag ville göra under min lediga påskhelg, nämligen hinna hälsa på alla mina barn och föräldrarna samt följa påsken i kyrkan, det är så häftigt... sen brakade ryggen och även om det inte var värdens värsta grej så kommer tankarna om att man vet aldrig vad som händer i livet eller när livet eller hälsan tar slut. Janne tog husbilen till jobbet på fredagen för han har jobbat natt och ville inte att jag skulle behöva tassa på tårna och ta hänsyn. Den är bra på många sätt, vår fina husbil.
 
I helgen har jag typ gjort fem saker: Legat i solen när den visat sig, broderat, gått ut med hundarna, lagat mat på råvaror vi haft hemma och funderat. Funderat. Kontemplerat. Låtit tankarna gå vart de velat. Hälsa, jobb, relationer, ja allt möjligt har smugit runt i huvudet. Det har varit så skönt. Ingen har ringt och jag har inte ringt till någon. Grannen knackade på dörren och erbjöd mig ett par broddar då jag stött på honom ute och sagt att jag glömt mina i lyan då det är barmark på vägarna där, men här har vi mängder med is... annars ingen, ingenting.
 
 
TVn har för det mesta varit avstängd och jag har suttit i en fåtölj under en lampa och broderat. Jag har gått upp när jag vaknat, ätit när jag varit hungrig, gått promenad var fjärde timme, gått och lagt mig när det passat. Och jag har njutit.
 
Uppskattningsvis är det 2/3 kvar att brodera på Fågelträdet...
 
Imorse kom Janne hem. Hundarna blev överlyckliga. Jag kliver ur min kontemplations-kokong och ser både fram emot, och ser inte fram emot, en vecka av nya utmaningar. Vill. Vill inte. Längtar. Längtar inte. Det kan få vara så!
 
Visst blev han "valpig" efter sitt frissa-besök? Han är 8 år och det syns inte ❤️

Åter i sadeln

Det blev en smått rörig morgon efter att jag nu varit hemma i två veckor. Mailen har jag haft koll på medan jag legat för ankar med ryggen, men en del annat har liksom legat till sig och ploppade ur nu på morgonen likt en ketchupeffekt. Nå, nu har jag nog koll på allt, men det kommer bli några intensiva dagar innan påskledigheten.
 
Maken och jag bodde i lyan hela förra veckan för att han skulle ha tillgång till hunddagis. Jag har gjort mina övningar och övrig tid har "mystiskt vacker" varit mitt sällskap. Hon tog en knapp vecka att få färdig.
 
 
I fredags åkte vi hem och jag gick mina första hundpromenader på eftermiddag och kväll då maken jobbade kvällspass. Fredagen testade jag också att gå helt utan smärtlindring och det har funkat bra. Jag måste ha lite ont för att inte göra tokiga rörelser, det är så himla lätt att glömma när man ska resa sig ur soffan eller hämta upp något från golvet, det är verkligen ett ögonblicksverk. Att böja sig över sophinken är fullkomligt "livsfarligt" och ändå gör man det flera gånger om dagen... Men jag måste ändå säga att det har gått himla bra den här gången. Antingen är det för jag gjort allting rätt, eller så är det tack vare TNS som jag inte provat förut, men skräcken är att det kommer att hugga till igen. Vi får hoppas och be för det bästa.
 
Helgen har vi tillbringat mer eller mindre i hemma. Var och hälsade på sonen i lördags och firade mellandottern i söndags. Linnéa fyller år på Maria bebådelsedag, Våffeldagen, och det brukar hon fira med att bjuda familjerna på våfflor. Och vilken tur vi hade med vädret! Solen sken och dagsmejan tog i ordentligt!
 
 
Tidigt imorse var jag iväg på blodprovstagning. Har bett att få hela kittet med extra allt för jag har ju gnällt på trötthet ett tag nu, men när arbetskamrater reagerade på min smått slitna uppenbarelse tänkte jag att det är nog inte bara inbillning. Nu hoppas jag få tillbaka provsvar med svar på något som är lätt och snabbt avhjälpt så energin kommer tillbaka med våren! 
 
Nu ska Bamse strax hämtas, han har varit inne på rekond på eftermiddagen. Efter det är det knyppeltajm på ABF och sen åker smågrabbarna och jag till lyan...

Självbild

... eller "tvillingen i mig" som Darin sjunger. Vad vet vi egentligen om varandra och vad är värt att veta? Vad vill jag berätta om mig själv och vad mår bäst av att få stanna i dunklet? Vem vill veta mer om personer du känner och älskar? Vad är vänskap och vad är kärlek?
 
Det är ju ingen hemlighet att jag är hemma och "mobiliserar" efter en "diskbråcksattack". Smärtan blir lindrigare för var dag, men jag märker inte så mycket av det eftersom jag trappar ut medicinen vartefter, därför är smärtan just nu konstant. Men i realiteten håller skiten på att ge sig.
 
Janne är med mig i lyan och tar hand om allt som inte jag klarar, som hundpromenader, handling, dammsugning och annat nödvändigt som belastar min rygg, förutom att han jobbar. Han får slita ganska hårt - dubbelarbeta som det heter - medan jag vilar och tränar mig att sitta på stol, stå på knä och allt annat möjligt löjligt. Men så igår kom en väninna på ett besök och det var uppskattat. Men hon ställde en fråga som mal i huvudet. "Har du alltid varit sjuklig?" Nyttig fråga! Relevant kanske? Är den viktig? Varför reagerar jag? Varför skriver jag detta blogginlägg, är det för att rättfärdiga  mig? Försvara mig? Eller bara reflektera över det mellanmänskliga som Martin Buber skrev en hel bok om...
 
Livet är som ett broderi där du kan jämföra varje stygn med de dagar och erfarenheter du gör under din livsväg. När livet går mot sitt slut ser du förhoppningsvis hela det färdiga verket, dessförinnan kan man bara ana det när man ibland går vilse bland trådarna, får repa upp eller förlorar blicken över helheten då fokus hamnar i ett extra svårt parti.
 
Jag är kanske en tystlåten person, även om jag emellanåt kan ha en otrolig svada. Jag tycker inte om att stå i centrum, ändå är jag aktiv på sociala medier och ordförande i en förening. Kroppen är kanske svag just idag, men jag känner mig otroligt stark. Jag tycker själv att jag har levt och lever ett otroligt rikt liv. Jag ångrar ingenting, vill inte ha något ogjort, är både nöjd och missnöjd med saker och ting, men det är just detta som är ett gott liv för mig.
 
Kolmårdens vargar. Broderiet gjorde jag 2011.
 
När jag var barn var jag otroligt fascinerad av indianer. Jag läste böckerna om Hjortfot och prenumererade på Silverpilen, jag lånade och köpte fakta-böcker i långa rader. Men jag och en kompis hade också en indianklubb ihop. Vi gjorde kojor i skogen där vi lekte indianer, vi "lagade mat" och handarbetade på olika sätt för att kunna klä våra barn och göra det varmt och mysigt i våra bon. Jag låtsades att jag egentligen var en bortrövad indianflicka som kommit till Sverige och för att få mig att passa in hade man blekt mitt skinn, men egentligen var jag en hövdingadotter, starkt, klok och modig. En dag skulle jag återvända till mitt folk och vi skulle leva i harmoni med de vilda djuren och det jorden ger. Den där indiantjejen, Månstråle, bor fortfarande i mig, högst levande.
 
 
Mina barn har alltid varit det viktigaste för mig. Det är inte alltid lätt att veta vad som är bäst för ens barn och ens familj, men få gör väl något annat än det absolut bästa de kan. Ibland är man tjatig och lägger sig i, ibland bryr man sig för lite. Jag valde skilsmässa som 22-åring och att leva ensam med två små barn. Det beslutet ångrar jag inte. Jag vet att många beklagade min olycka, så ung och frånskild... men så kände inte jag det, tvärtom, för vad var alternativet? Jag har aldrig känt mig som något offer, tvärtom faktiskt. Jag kände mig stark, fri och jag klarade mig på en urusel lön, det gjorde mig stolt. Jag gick de fyra kilometerna till och från jobbet varje dag för jag hade inte råd med SL-kort. Dagis låg på vägen. Jag gick upp kvart över fem, klockan fem på vintrarna, för att hinna till dagis till halv sju och vara på jobbet halv åtta. Trivdes som fisken i vattnet. En lycklig tid i mitt liv.
 

Jag träffade en ny man och fick nya barn. Många är de barn och ungdomar som bott i vårt hus. Våra barn, andras barn, flickvänner och pojkvänner i parti och minut. Jag har varit mammaledig och studieledig trots att dessa ledigheter inte handlar om att vara ledig en enda minut. Att börja plugga med ett stort antal barn i huset är inte att vara ledig. Idag ligger ett av samhällets fokus på att ha ett lönearbete, och det är i förhållande till sitt arbete man är ledig. Annars är man arbetslös. Jag har tillochmed hört uttrycket "sjukledig". Under min studieledighet skötte jag studier, barn, hushåll och var dessutom lagledare för ett par fotbollslag under sju år. Jag arrangerade, fixade och stöttade samt körde ett stort antal småflickor på cuper över hela Stockholm. Jisses vad skäll man får av "engagerade" föräldrar när inte småttingarna vinner St Erikscupen eller har glömt benskydden.
 
Jag köpte en plansch av en dörrförsäljare en gång. Rebekka var liten och jag tyckte att den liknade mig med Rebekka på armen, så jag ramade in den och satte upp den i hennes rum. Flera år senare hittade jag den som broderi, men när broderiet blev klar tänkte jag mer på den som en Maria-bild. Maria var ju bara 14 år när hon födde Jesus.
 
Kärleken till djur har också präglat mitt liv. Det är inte många år av mitt liv som jag inte haft husdjur. När jag föddes hade vi katter. Gordon låg alltid i fotändan av min barnvagn och höll ett öga på mig. Mitt första egna djur var ett marsvin som hette Rugg. Efter det har många marsvin, katt, hamstrar, kaniner, fåglar i storlek från zebrafinkar till dvärgara, ödlor, grodor, sköldpaddor och en orm och hundar delat mitt liv.
 
Delfinäventyret i Mexico är oförglömligt och papegojtavlan är den största jag hittills broderat
 
Sjuklig? Nej, jag har aldrig själv upplevt mig som sjuklig. Sjuk kan man bli och av sjukdom har jag fått en beskärd dos. År 2000 började jag kraftigt gå upp i vikt och dessa kilon har jag aldrig blivit av med. Hela denna historia av trötthet och övervikt kulminerade år 2008, då jag sen några år tillbaka blivit diagnostiserad med hypothyreos som felbehandlades. Men detta hade inte hindrat mig från att mellan åren 2000-2008 plugga fyra år till socionom, ett år till för att bli diakon samt samtidigt ta en master i socialt arbete ett år. C-uppsatsen handlade om sexuellt utsatta barn i Filippinerna och dit reste jag ensam för att intervjua olika frivilligorganisationer, jag arbetade som diakon i Spånga och Rinkeby där vi bland annat företog oss en resa till Tanzania för att besöka mjölkprojektet och svara på barnens önskan att öppna ett bibliotek för skolböcker. Afrika har alltid legat mig varmt om hjärtat. Min pappa tillbringade flera av sina ungdomsår som missionärsbarn i Congo. En av mina systersöner är adopterad från Etiopien och jag har vandrat i Sinais berg. Det känns som jag har starka band och en stor fascination för denna stora kontinent.
 
Ett besök hos masaierna 2007 och min "gröna afrikanska" broderad 2010
 
Dock, 2008 blev mitt hälsoläge akut och jag blev sjukskriven under 1,5 år. Denna tid var en av de absolut tuffaste i mitt liv, men jag tycker att jag kommit ut på andra sidan, mycket starkare än förut. Diskbråcket som konstaterades 2010 spökar mellan varven, men det är smällar som man får ta i livet. Diskbråck är inte farligt men när det smäller gör det obeskrivligt ont och man behöver en tid på sig för att komma igen, och snart har jag kommit igen även denna gång.
 
Om jag inte miss fel betyder dessa kinesiska tecknen lugn och harmoni. 
 
Det jag skrivit om mig själv i denna blogg är ju bara ett axplock och valda delar ur mitt liv. Men varje betraktare ser ju olika delar av mig. Någon ser en tjock butter kärring, nån annan ser en pigg festprisse, en tredje en hårt arbetande mor, en fjärde en glad mormor, en femte en sjuklig tant osv osv. Det ligger i betraktarens öga och i den mellanmänskliga interaktionen.
 
To be continued...

Att mobilisera ...

... så kallade Mälarsjukhusets läkare det jag håller på med nu. Jag var tvungen att googla på ordet för jag använder inte ordet i samband med rehab... Inkalla, försätta på krigsfot, kalla under vapen, rusta, uppbåda, samla, uppbjuda... göra rörlig! Där kom det! Jag har använt ordet som rusta eller samla... men iof brukar inte jag vistas i sammanhang där man sätter på krigsfot. Vad jag håller på med är att mobilisera som i att göra rörlig!
 
 
Igår åkte maken och köpte en prinsesstårta, så bjöd vi in oss hos grannarna. Där bor Bamses mamma och pappa, och även om inga hundar fick äta prinsesstårta så var de med på kalaset! Bamse fyllde nämligen 8 år igår! Och så fick jag komma ut lite samt mobilisera utomhus. Det som märktes under promenaden var hur påverkad jag är av smärtlindringen. Det känns inte när jag skruttar runt hemma, men när jag gör annat känns skillnaden. 
 
Igårkväll åkte maken och jag upp till Hagsätra. Maken jobbar och är i behov av hunddagis medan jag går hemma och mobiliserar. Jag går inte ut på några hundpromenader, inte än. Två koppel och två stavar på två händer funkar inte optimalt. Men jag halvligger och broderar. Hela tiden. Men varje gång tråden tar slut går jag upp för att mobilisera. Och så ställer jag mig på knä och upp igen, jag sätter mig på en stol och upp igen, jag gör lite olika hushållssysslor, plockar lite och så åter till tråden. Ingen Tv, mycket tid för tankar. Känns skönt! Och det går bra med uttrappningen sv medicinen. 
 
 
Sova är inte heller fel, det ska jag praktisera nu! 
Godnatt 😘

Det är söndag!

Befinner mig i en "tillnyktringsfas" känns det som. Har så sakteliga börjat trappa ner på smärtlindringen för att få koll på hur ont det gör på riktigt. Ett av morfinpreparaten har jag redan tagit bort, och en Alvedon om dagen har jag oxå tagit bort. Det gör att jag känner smärtan på ett annat sätt och för mig är det viktigt ut rehabiliteringssyfte, för då lär jag mig att röra mig på ett sätt som inte gör smärtan värre i förlängningen.
 
 
Vi åkte hem i fredags. Att komma in i bilen med ryggsmärta är inte kul. Dörrhålet är för litet och själva böjningen man måste göra är otroligt smärtsam. Men väl inne går det bra. Sätet är skjutet långt bak och ryggen fälld, lite sätesvärme på det och man åker som en drottning. Ut ur bilen är lika smärtsamt men lite lättare. Janne tar alla hundpromenader och disken, men jag försöker laga maten och gå runt och plocka lite på diskbänkshöjd. I övrigt är det broderi som gäller. Tänk vilken tajming att jag förälskade mig i ett par broderier ur Ateljé Margaretha broschyr häromveckan. Korkat kanske, men jag har "unnat mig" att börja på nåt nytt fast jag har några nästan-klara projekt. Story of my life. Ska köra stenhårt senare i vår med att göra klart några av projekten så man kan njuta frukterna av den tid jag lägger ner på handarbete.
 
 
Vi har skippat TVn hela helgen och bara lyssnat på en app som Janne installerat: I like radio. Suuuperbra! Och igår tog Janne fram solstolen så vi kunde ligga ute och låta kropparna producera lite välbehövligt D-vitamin. Den tanken finns idag oxå.... men i väntan på att solen ska komma fram bakom grannarnas granar blir det en stunds broderi!
 
 
Sen blir man ju lite dagvill när knoppen inte riktigt hänger med. Jag la upp ett inlägg på Facebook om söndagens stora happening: en föreläsning i föreningen Knyppelpinnarna om hur ett mönster blir till! En stund senare inser jag att det är söndag IDAG! Lite pinsamt, men det får stå kvar...

Välkommen bäbis 💕

Igårkväll fick jag följa födelsen av mitt sjätte/nionde barnbarn via messenger. Ja, inte så detaljerat men jag kunde hänga med i det som hände. Så kom hon då en stund efter åtta. Bitterljuvt. Hade inte ryggen pajat hade jag fått vara där... men bonusmormot var med istället och allt gick fort och bra. Mindre än två timmar! Sen kom lite bilder 💕
 
 
Idag fick jag ändå en bra avslutning av min sjukhusvistelse... eller ska jag säga sjukhusvistelseR? Fyra nätter på tre olika ställen, transporterad rent fysisk runt runt som en låda grönsaker... En sjuksyrra hjälpte mig med kontaktinfo för att anmäla transporten i färdtjänsttaxin. Jag har nämligen fått veta av andra att det är så man transporterar människor mellan olika vårdinrättningar.  Även nyopererade och sönderbrutna människor, jag tycker det är skandal att låta unga människor utan vårdutbildning ensamma få ta ansvar över trasiga människor under flyttlassliknande transporter. Det är inte schysst mot vare sig chaufförerna eller patienterna! Jag läste lite i upphandlingen landstinget gjort, att det är ok att transportera människor utan akut vårdbehov på detta sätt, men nyopererade och/eller smärtpåverkade människor anser jag vara i behov av sällskap av en vårdkunnig om man ska skumpa runt i bakluckan på en skåpbil. Skulle vara spännande stt höra vad arbetsmiljöskyddet skulle säga om en sån arbetsplats! Ssk hjälpte mig oxå att få ordning på medicinlistan samt dra ut en fullmakt så Janne kunde gå in på Apoteket och hämta ut medicinerna.
 
 
Janne kom strax efter kl ett, vi hämtade hundarna hos svärmor och åkte via lyan för att lämna dem en stund, vidare till Karolinska. Jag petade i mig lite extra morfin för att fixa den långa bilresan och BB-besöket. Jag ville ju så jättemycket träffa bäbis. Nova äääälskar sin lillasyster och det var under protest hon släppte syrran ifrån sig. Men jag fick tillslut gosa ordentligt med det lilla knytet. Underbart! Underbart!
 
 
Vi köpte hämtmat på vägen hem och jag slocknade i soffan nästan omgående. Nu har Janne åkt till sitt nattpass och jag ska somna om, i sängen denna gång, med en hund i fotänden och en bredvid mig. Livet är gott 💝

Lite glad och lite sorgsen

Att ligga på sjukhus är ingen hit. Idag har jag grinat och känt mig som en låda kött som ska fraktas än hit, än dit. Det smärtar att tänka att i vården upphör människovärdet och man reducerad till en kroppsdel utan förmåga att vare sig känna smärta eller sorg och som ska omhändertas på bästa ekonomiska vis, men så slår det mig att så ser det ju ut överallt om man tänker efter. Vi ska vara kostnadseffektiva. Betala för osss men inte kosta något. Punkt. Vård, skola och omsorg är en handelsvara där vinstintresset oblygt styr.
 
Jag har i alla fall haft tur med utsikten 
 
Jag blev lite förbryllad över läkaren på ronden imorse. Igår förklarade han ihärdigt att HAN hade ingen nytta av en MR så därför skulle jag inte få nån röntgen. Idag frågade han hur jag tänkte kring hemgång och sjukskrivning. Jag svarade att jag kan nog åka hem imorgon och får jag en sjukskrivning nästa vecka ut så kommer jag säkert kunna jobba med kryckorna efter det. "okej, okej" sa han eftertänksamt och gick...? Ett par timmar senare kom han tillbaka med sjukintyg för denna och nästa vecka och sa att jag skulle åka hem imorgon. Jaha, vad skönt, tänkte jag. Inget ifrågasättande. Inget "jag-vet-bäst". Hmmm...?
 
 
Så fick jag ett meddelande av en f.d kollega att hon skulle komma förbi och jag blev så glad. Men precis när hon hörde av sig från entrén fick jag veta att jag skulle förflyttas till Althea så jag skulle packa ihop mina saker. Men vad är Althea? Och min kompis då? Hon hann upp och hon hann typ se mig äta ett halvt vaniljhjärta som hon hade med sig. Vi hann byta några ord, så gott att se henne igen, men halva kaffekoppen blev kvar innan jag, med hjälp av morfin mot smärtan, tvingades ner i en rullstol trots att jag ihärdigt sa att jag KAN INTE sitta. Jooodå, det kommer gå så bra så.
 
 
När vi kommit halvägs bad jag sköterska att stanna och högg tag i en pelare i kulverten. Nej, vi går till hissen. Där hävde jag mig ut stolen med hjälp av ledstången och sa J A G. K A N. I N T E. S I T T A! JAG kör rullstolen! Det fick jag inte, men jag fick kryckorna och gick resten av biten. När jag senare tittat på karta bedömer jag att det är mer än en kilometer mellan sjukhuset och patienthotellet. Alltså, utrycker jag mig otydligt? En ryggpatient i en transportrullstol? Och varför kunde jag inte få låna gåbordet istället som jag bad om, när rullstolen ändå skulle tillbaka till samma ställe? Jag förstår verkligen inte logiken! Och varför ännu en flytt? Hade jag fått välja på morgonen mellan en flytt till och hemgång så hade jag åkt hem, men nu var det ju bara att hänga med för Janne sov uppe i lyan i godan ro efter sitt nattpass i förvissningen om att jag skulle bli kvar ett dygn. 
 
 
En annan sån där smått absurd händelse från idag hände när jag gick ute i korridoren och krycktränade: Jag blev så stoppad av en sköterska för att jag gick i fel skjorta! 

-"Den där får du inte ha på dig i korridoren, här byter vi om på dagarna!"
-Jaså, är det här en nattskjorta?
-"Ja, och den får du inte ha när du är uppe och går".

Jag tänkte att hon måste skoja! Den vanliga sjukhus-särken man alltid sjavar runt i på sjukhus oavsett om man föder barn eller opereras. Men lydigt gick jag in och satte på mig koftan jag fått... när knapparna är knäppta är jag sexigare än Victoria Silvstedt! Magen är bar och brösten hotar att sprängs varenda knapp! Glöm det stumpan, jag går i särk!

 

 
Nu har jag lugnat ner mig. Igen. Fått extra smärtstillande efter transporten. Sköterskorna här på patienthotellet är snälla. Och jag har frågat om jag måste byta om för att gå ut i matsalen och hämta middag, men de skrattade bara och sa att här får jag gå i särken!
 
Ett som är säkert är att jag nu kommer att skriva mig i Stockholm. Sörmlands läns landsting är inte mitt förstahandsval och de kommer knappast sakna mig eftersom jag hör till den lilla klick av befolkningen som inte kan välja utan måste ha vård mellan varven. Alltså, jag kostar!
 
Nu ska jag roa mig en stund och fylla på med god energi!
 
Korsord och Söderbergs bok, riktigt bra så här långt!

"Bra" är ett relativt begrepp

Det har varit en bra dag sett utifrån omständigheterna. Lysrören slogs på klockan fem, då blev vi tempade och så fick vi smärtlindring. Medicineringen fungerar och jag läker som jag ska. Jag har kunnat rejsa runt i korridoren med gåbordet och kryckorna. Sjukgymnasten har tjatat om rullator men jag har benhårt nobbat den. Jag gick en sväng i korridoren med den för att göra henne till viljes, men vad ska jag ha den till? När jag börjar jobba är det kryckor dom gäller för jag kan ju inte lyfta en rullator ur och i bilen med min rygg... och hemma får den inte plats! Att kvittera ut en rullator bara för att ha den i lyan? Nej! Gåbord och kryckor här. Kryckor vid hemgång. Det räcker.
 
Bästa kompisen ❤️
 
Jag har haft en trevlig rumskompis som mjölkat kor hela sitt vuxna liv, sa hon. Nu ska hon sluta med det efter sina båda knäoperationer och ägna sig åt annat. Vi har pratat allt från kor och lantraser till invandring och diakoni. Härligt med en rak kobonde med hjärta och sunt förnuft. Min fina granne kom förbi med en kram och en påse Polly. Jag blev så glad! Och framåt kvällen kom min goda vän och kollega förbi på en härlig pratstund och en tidning med korsord. Nu är jag välförsedd med allt jag behöver av livets nödtorft och omtanke. 
 
 
Och så har jag kunnat njuta av snälla sköterskor, TNS och utsikten över Eskilstuna, trots dimma, snö och mulet väder. Lika gott att hålla sig inomhus. 
 
Nu ska jag be om lite assistans med säng och ombyte för natten. Imorgon är en annan dag.

Ännu ett lågvattenärke

Nej, jag ville verkligen inte åka från Huddinge. Syrrorna var jättegoa och undrade förstås varför jag absolut ville stanna. Jag berättade små delar ur hur det var för fyra år sen på Mälarsjukhuset och att en sån upplevelse --> http://guggelutt.blogg.se/2014/march/vad-hande-egentligen-pa-akuten-2.html <-- sätter spår är ju inte konstigt. Det resulterade i den här --> http://guggelutt.blogg.se/2014/june/ <-- artikeln. Men så bestämde jag mig för att värre än så kan det inte bli. Det fanns ju många snälla människor där oxå. 
 
 
På eftermiddagen kom Janne med skor, jacka och rena kläder. Så dök min bästis Lotta upp oxå. Jag blev jätteglad! Hon var på sjukhuset med en väninna och kom förbi mig som en överraskning. Så kul! Efter middagen fick jag hjälp att duscha, det var så otroligt skönt, sen var det bara att vänta på transporten. 
 
 
 
Jag blev lite orolig när det kom en man med en smal bår som inte gick att höja och sänka. Han la på mig flera filtar och spände fast mig med två remmar över benen och fyrpunksbälte över bålen. Ryggen gick att höja och sänka tack och lov. Sen rullade vi iväg ut till en färdtjänsttaxi. Det blev en skakig färd. Jag försökte hålla i mig i en ledstång, och även om bårens hjul var fastspända så rullade jag runt på båren. 14 mil! 1,5 timme! Först fartgupp och rondeller, tårarna rann och jag bet mig i läppen för vad skulle den ensamma chauffören göra? Vid en häftig inbromsning skrek jag rätt ut. HUR kom nån att tänka på den bra-iga idén att: vi tar en färdtjänsttaxi och slänger in en smal bår (för då får vi plats med två!) och så kör vi runt patienter i den. Då tycker landstinget: JA vilken bra ide! Då kan de köra runt våra patienter billigt. Diskbråck. Höftopererade. Vilka fler? Fartgupp, rödljus och rondeller spelar ingen roll, lite smärta är inte farligt. Och så chauffören som var missnöjd med sin arbetsgivare: 135kr i timmen vid körning, antagligen ingenting när han inte körde då... Heja landstinget! Varför överhuvudtaget köra runt patienter? Låt dem stanna där de är (om det inte handlar om specialistvård, men då finns både ambulanser och helikoptrar). Jag är inte kinkig, jag gillar att åka på flak, flottar och tak, men INTE under smärta!
 
 
Väl framme var sköterskorna snälla, de stod ut med att jag skrek av smärta vid överflyttningen av den låga båren. Hur skulle jag kunna hejda mig när allt krampar? Men de har redan frågat om jag har hemtjänst, trappor och hur jag bor så vi får se hur det blir imorgon. Alla försvarsmekanismer är påkopplade, tyvärr!
 
Nu ska jag försöka vila. Här väcker de patienterna klockan fem!

Jinx 🤥

Har sagt det förr och fick nu all anledning att säga det igen: jag ska inte gå händelserna i förväg! Snacka om att jinxa! Äta ekologiskt och grönt - häng med, vara skjuts/ förlossningshjälp till dottern, men tjena! 
 
 
Vad hände då? La mig i god tid i fredagskväll med en laddad telefon bredvid sängen ifall jag skulle bli ivägkallad på förlossning. Gick upp efter en god natts sömn, åt ekologisk havregrynsgröt med ekologisk havremjölk och ekologiska blåbär. Kände mig så nöjd och inspirerad! Så ser jag en rinnfläck i duschen och tänker att lite Cillit Bang på den och promenad med hundarna så kan jag städa duschen innan jag tar tag i förrådet. På eftermiddagen tänkte jag gå på konsert i Huddinge kyrka. Bang tog slut och jag böjde mig under diskbänken för att plocka fram en ny. 
 
BANG!
 
Smärtan slog andan ur mig och jag kippade efter luft, men hade sinnesnärvaro nog stt klamra mig fast i diskbänken. När armarna började krampa hade jag två tankar i huvudet - lås upp dörren! Ta dig till sängen! Därifrån ringde jag Janne. Efter en timme kom svärmor och tog ut hundarna, sen kom Janne som ringt in sjukberedskapen. Jag fick ge upp och ringde ambulanstransport som tog mig till Huddinge.
 
 
12 timmar senare kom jag upp på avdelning. Alla har varit jättegulliga. Jag har fått hjälp och smärtlindring, provar f.n på TNS som är underbar... och så kom min kusin som jobbar på förlossningen och tittade till mig ett par gånger...  men ikväll blir jag skickad till Mälarsjukhuset, även kallat Slakthuset. Jag bävar, har ju så dåliga erfarenheter därifrån, men vad göra? Jag är skriven där och det är bara att ta Gud i hågen och acceptera. Kan det bli lika illa som sist?
 
My partner in crime
 
Nå, nu ska jag vila och vänta, låta smärtlindring i tablett- och strömform verka. Framåt kvällen kommer transporten, men dessförinnan borde Janne hinna komma med jacka och stövlar. Allt löser sig...

Men vad är detta? 🤔

 
Idag har vi haft Stilla Dag. 22 deltagare exkl. anställda som njutit tystnaden, värmen från öppna spisen, god lunch, meditation och massage. En angenäm dag att jobba! 
 
 
Igår var jag på Outlook-kurs hela dagen. Gick kursen på förra jobbet och där använde vi verkligen många funktioner i den, nu går vi se om det blir så även här. Det är ett bra verktyg. I torsdags Torsdagsträff med två kvinnor som sjöng och spelade fiol och piano an kvinnliga kompositörer. Riktigt bra.
 
 
Jag har haft lite tid för eftertanke i veckorna som varit. Föreläsaren på Herrklubben i onsdags, Petter, var inspirerande med sitt närproducerade ekologiska tänk. Bekki var här för nån månad sen och lagade Viktväktarmat. På jobbet har vi några som fastar på olika sätt, vi är ju mitt i den kristna fastan nu... och så har vi en kvinna som enbart äter raw food. För ett par dar sen letade jag reda på den digitala kokbok jag fick när jag köpte Forever Livings detoxpaket för snart tre år sen, jag gick igenom kokboken och sparade recept jag tror att jag kan komma att laga. Idag, under de tysta timmarna, hann jag läsa lite i skvallerblaskorna om det vita giftet (mjöl, mjölk, salt, socker) och lite om mat vid sömnproblem - äta/inte äta.
 
 
Inspirationen och lusten räckte till att åka förbi Coop och handla lite som jag inte brukar ha hemma, som quorn, tofu, havregryn, havremjölk och glasnudlar! Efter att ha vilat en stund blev det matlagning - kokt köttfärs till fyrbeningarna och till mig blev det lime- och koriandermarinerad tofu med lökfräs, avokado och glasnudlar. Jättegott! Är så glad att det finns lika mycket kvar till imorgon. Det blir nog repris på den rätten för det gick ju fortare att tillaga den än köttfärssås och spaghetti! 
 
 
Jag orkar inte tänka några storslagna tankar på att gå ner i vikt och jag kommer inte sätta upp några mål. Men jag tänker använda inspirationen till att laga grönare och mer eller mindre ekologiska rätter under resten av fastan, så får vi se vad kroppen gillar det. Häng med, vetja!
 
Take care, out there och sov så gott ❤️
 

RSS 2.0