Fundeleringar

Predikan Hallundakyrkan söndagen den 31 oktober 2010

Inklämd mellan parkeringen och centrum ligger min ungdoms kyrka... och det känns väldigt speciellt att läsa sitt eget namn på veckans affisch!

Liknelsen om den växande sådden (Mark 4:26-29)

Och han sade: Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går… och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.

Dagens evangelietext tolkar jag som en gradvis utveckling av tron, en tillväxt som tar sin tid, sin tid att mogna och som tillslut gör oss andligt fullmogna. Att växa i tro tar tid, det måste få ta tid och vi kan inte påverka det. Det är inte vi som gör jobbet. Markus skriver ”Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur”. Visst ligger det en skön förtröstan i det, att Gud finns med oss, han ser till oss och fordrar inte att vi ska prestera, vara dugliga, sträva efter det perfekta … utan vi kan ta det lugnt, chilla lite, att växa i tro är inte beroende av den egna kraften … Markus fortsätter: ”Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet” Gud låter Helig Ande verka i oss, vara med oss. Hur detta liv växer till vet vi inte, det sker i våra hjärtan. Dagar och nätter går och säden gror och växer … och vi vet inte hur. Det är en liknelse som kan visa oss hur, det även i andens rike växer i det tysta, liksom av sig själv. Och vi är kallade att vattna och vårda det andliga utsädet fram till skördens dag. Och på skördens dag är inte de enskilda fullvuxna axen det som är det viktigaste, utan inriktningen mot Gud – vår önskan att äga en nådig Gud för Jesu Kristi skull.

Utsädet som sås kan liknas vid kallelsen när vi låter ordet förvandla våra tankar och handlingsmönster. När vi låter ordet genomsyra oss och frukten mognar då vi vill försöka att förverkliga det goda. Tanken bakom är, att en person med god karaktär också gör det som är gott. Så, när vi fylls av goda önskningar lägger vi säden i jorden, när vi börjar utföra det som är rätt är vi strå, och när vi växt upp och blivit ax är det de goda gärningarna vi nått … och när vi blivit befästa i en sådan gärning bär vi mogen frukt i axet. Vi behöver inte tänka på om våra goda föresatser i sinne är bräckliga, eftersom Guds mogna säd börjar med strået före det blir ett moget ax.

Personligen har jag en ganska tuff, men fantastiskt lärorik tid bakom mig. För två år sen hamnade jag akut på sjukhus med okontrollerade skakningar, jag kunde inte stå, än mindre prata… och jag försvann ur och in i ett behagligt varmt och sidensvart mörker. Jag var aldrig rädd, längtade till och med lite efter att få försvinna in i det där varma och mörka. På sjukhuset uteslöt man en rad fysiska akuta tillstånd och gav mig förklaringen att det var en kraftig stressreaktion. ”Du bör vara hemma några dagar och vila”, tyckte hjärtläkaren. Neurologen trodde nog att jag hade en längre återhämtningstid framför mig och rådde mig att kontakta min husläkare för ordentlig koll. Men dagen efter var jag på väg till jobbet för att ta hand om en sorgegrupp som jag skulle starta upp, likaså hade jag något jag måste ta på eftermiddagen, sen skulle jag nog kunna ta det lugnt på fredagen och över helgen… Men efter en kort stund fick jag ge mig och stanna hemma. Efter det var jag sjukskriven en lång tid. När jag äntligen efter ett år började kunna arbetsträna, tog det inte lång tid förrän jag fick borrelia och sen hamnade på sjukhus igen för diskbråck. Ny lång sjukskrivning medan jag läkte. Men vad har det med kornet, strået, axet och det mogna vetet att göra?

Den tid vi lever i här i Västerlandet idag är så prestationsinriktad. Helst ska vi se ut som 20, ha arbetslivserfarenhet som om vi vore 65, aldrig ha kriser eller vara sjuka och blir vi det finns en uppsjö av medikamenter som snabbt kan få oss på benen. Vi ska få livspusslet att gå ihop samtidigt som vi har tid för att förverkliga oss själva, göra karriär, ha fint och städat hemma, vara goda föräldrar till våra barn och goda barn till våra föräldrar… kort och gott, vi lever ett ganska omänskligt liv. När har vi tid att stanna upp? Det känns ganska hoppfullt då att veta att vad jag än gör, vare sig jag är helt upptagen i mitt liv, eller är tillfälligt helt utslagen, så ligger mitt korn där i jorden och gror, strået växer upp, axet mognar och en dag så blir det ett fullmoget vete. Jag behövde verkligen bildligt talat slås till marken för att stanna upp och se hur jag sprang ifrån mig själv och tappade bort mitt liv och jag tackar Gud för den befrielsen, den frälsningen, den räddningen från mig själv och mitt destruktiva liv.

Under min långa mörka tid hämtade jag tröst och styrka i en psalm som Per Harling skrivit texten till och jag tänkte läsa den för er:

Vila i din väntan, Stilla mötet sker
All din stora längtan, Herren hör och ser
Våga vänta tryggt, Snart har dagen grytt
Våren visar vägen, Gud gör allting nytt
Genom din ångest, När allt är svårt
Delar Gud din smärta, Och all din gråt

Vila i din väntan, Stilla mötet sker
All din stora längtan, Herren hör och ser
Livet skiftar fort, Kvävs av dödens hot
Herren skingrar rädslan, Kornets hopp är stort
Framtiden dig väntar, Vila i tro
Kornet som nu slumrar, Börjar snart att gro.

Jag vill avsluta med en bön som Margareta Melin skrivit.

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga, likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Fyll mig med ditt goda, så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen