Fundeleringar

Evangelium

I söndags hade vi den tredje söndagen i påsktiden, temat är ”den gode herden” och jag ska läsa den gammaltestamentliga texten som är hämtad ur Hesekiel.

Betraktelse

För två veckor sedan gjorde jag en resa till Sinai-öknens berg och dalar. Det blev en spännande resa på flera plan och ingenting gick som det var planerat från början. Redan innan vi reste blev det tokigt, hon som skulle leda resan fick helt plötsligt sin semester indragen… och jag fick senare veta att jag inte var ensam om att fundera på att ställa in resan. Men jag valde att anta utmaningen vilket för min del innebar att jag klockan fem på tisdagsmorgonen satt ute på Arlanda utan en aning om vilka jag skulle möta där, bara att det var fyra kvinnor. Jag visste att en var liten och ljus samt att de andra tre var i sällskap varav en av dem hade en rutmönstrad resväska. När en liten ljus kvinna ställde sig i incheckningsdisken till sol- och badparadiset Sharm-el-sheik med en ryggsäck och sovsäck så gick jag fram och pratade med henne, jodå, det var rätt person, och så småningom dök de andra tre upp i sällskap med den rutiga resväskan. Efter en timme kändes det som vi känt varandra mycket länge.

Två av oss antog utmaningen att gå in i Sinais bergiga öken. I sällskap med en beduin som guidade oss levde och vandrade vi i tre och en halv dag uppe i bergen. Bergen bjöd på en otrolig skönhet, växlande mellan mörka och ljusa vassa karga toppar, rundade röda stenformationer som såg ut att vara formade av skickliga stenhuggare, steniga stigar och i vissa partier när vi klättrade uppför och nerför bergssidor var det nästan med livet som insats. Ett felsteg kunde betyda ett brutet ben eller en arm. Men hela tiden gick beduinen framför oss, tryggt guidande oss genom klippskrevor, gömda stigar och öppna fält. När stigningarna blev svåra och branta tog han mig i handen och när orken tröt och syret tog slut på de höga höjderna stannade han för att låta oss vila och bjöd på näringsrika dadlar och fikon. På kvällarna vilade vi vid de gästvänliga beduinernas lägereldar och såg på när de omsorgsfullt lagade middag, the och kaffe åt oss. På nätterna sov vi under bar himmel i de trädgårdar beduinerna omsorgsfullt byggt upp under århundradena. Som gröna oaser låg de i dalgångarna med träd och buskar som snart skulle ge dadlar, fikon och frukter. I den kolsvarta natten låg vi och tittade upp på det otroliga himlavalvet, sprängfyllt av stjärnor och räknade stjärnfallen. Om vi önskade oss något? Nej, jag tror nog att vi under dessa nätter hade allt vi kunde önska oss i stunden. Så nära livet, här bland bergen där Mose en gång vandrade med sitt folk och så många efter honom, berg och dalar så rika på historia.

Det är något mycket speciellt när man lämnar över sitt liv i förtroende till någon man inte känner. Här vandrade vi, två svenska kristna kvinnor med varsin bambukäpp som en välvillig beduin vi passerat skurit till åt oss, i öknen med en främmande muslimsk man. Utan hans vägledning skulle vi snabbt gå vilse. På kvällarna blev vi välkomnade till beduinernas sommarträdgårdar och de bjöd på värme, gästvänlighet och nyfikenhet. Trots den främmande miljön, de stora fysiska strapatserna, den främmande kulturen och de främmande människorna kände vi oss inte en enda gång oroliga, bara trygga och vägledda. Det var bara meningen att vi skulle finnas här och just nu, i Mose fotspår bland Sinais berg och dalar, hos människor med flertusenårig historia, trygga hos Gud och Herren var vår Herde.

Bön

Vi ber med den välkända psaltarpsalmen 23:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.