4 mars 2007
DEN KÄMPANDE TRON
Hallundakyrkan 4mars 2007
Under fornkyrkans tid var fastan en förberedelsetid för dem som skulle döpas på påsknatten. Under fastan fick dopkandidaterna dels lära sig att leva som kristna, dels lära sig vad kristen tro handlade om. Andra söndagen i fastan är det tron, och särskilt den kämpande tron som står i centrum. Trons kamp kan betyda flera saker, till exempel att tron ibland får kämpa för att överleva men också att en troende människa kan kämpa för fred och rättvisa.
Det är inget svaghetstecken att en människa tvivlar, snarare tvärtom. Det är sunt att emellanåt ifrågasätta sin tro och sina trosföreställningar. Tvivlet infinner sig där den arbetande tron möter det svåra och smärtsamma. Tvivlet ger vår tro nya dimensioner och vem är det som avgör vad som är en sann tro. Kommentar som vi kristna emellanåt får höra är att ”jag kan inte tro på en Gud när världen ser ut som den gör”, ”varför låter Gud sånt här ske”. Och nog pågår det en kamp i världen idag. Inte alla gånger den goda trons kamp utan snarare en kamp för att behålla den tro man har inför allt det onda som sker omkring oss. Lidandet grinar emot oss ur TV-rutan varje kväll och vi blir trötta, trötta av att se allt detta lidande som vi inte har en chans att kunna göra något åt. Krigströttheten som speglar sig i soldatens ögon, fasan i ansiktena hos dem som ännu en gång drabbats av ett bombdåd, maktlösheten hos dem som sitter på taket till sitt översvämmade hus. Tröttheten smittar över på varje människa som har en sund förmåga till empati. Detta ofattbara lidande som vi inte kan fullt ut begripa, vi distanserar oss.
Sen har vi skräcken i vår egen närhet. Galningarna som inte får vård i psykiatrin och som mördar för att få utlopp för sin ångest, eller för att dom tror sig styrda av osynliga makter. Ungdomsvåldet som tilltar i styrka, det räcker inte med att slå till offret ligger på marken utan man fortsätter sparka tills man inte orkar längre. Knarket flödar, svartspriten likaså. Polisen sätter in extra resurser för att fånga in rattfyllerister som är ett ökande problem, vem som helst av oss kan bli drabbade av död och sorg precis närsomhelst.
I mediebruset påverkas vi också direkt eller indirekt i våra egna liv. Reklamen pumpar ut sitt budskap om vad vi behöver för att bli lyckliga. Köp en flatscreen-tv för bara 14.999 kronor, vårens mode har nu kommit till butiken-kom och köp-bli först med det nya, de första tio kunderna får en gratis resa, köp ett kök och få tusen kronor att handla annat för. Köpstäderna växer upp som svampar ur jorden och vi lockas att tillbringa vår lediga tid shoppingsuget flanerande i galleriornas alla butiker med löfte om att vi kan köpa lyckan. Konsumtion i sig behöver väl inte vara nåt fel, men oftast drar det med sig så mycket annat i sina spår. Förra helgen berättades det på nyheterna om hur räkodlingarna i Bangladesh förstörde marken eftersom räkorna odlas i saltvatten. Efter 5-6 år kan inte dammarna användas längre utan töms, och då är jorden för salt för man ska kunna odla grödor på dem och människor hungrar, detta för att vi västvärlden är så förtjusta i dessa skaldjur, inte för att vi måste ha dem för vår överlevnad. Klädeskedjorna lovar att de inte använder sig av barnarbetare men kontrollen är dålig och gång efter annan får vi se nån chockad inköpschef som trodde på de egna kontroll-åtgärderna, men där en journalist hittat just arbetande barn i de tidigaste produktions-leden. Mikrolån är något mycket positivt i tredje världen, det är kvinnor som kan låna små belopp för att kunna starta ett eget småskaligt företag som utgör en livsviktg del i familjens försörjning. Små lån som de sedan betalar tillbaka pengarna så fler kvinnor kan låna, men här i Sverige har mikrolånen en helt annan betydelse och målgrupp som i reklamen framstår som en ny lånemarknad utan ränta. Vad som inte sägs nåt om är de skyhöga avgifterna på dessa små lånebelopp som oftast bara är ett samtal eller ett sms bort. Många, ofta unga människor, skapar sig skuldbekymmer som det sen är svårt att ta sig ur. Hur lätt är det inte att skicka ett sms och få in en tusenlapp på kortet när pengarna är slut och du sitter på krogen och vill ha en öl till, eller när man hittar en jättefin tröja i skyltfönstret veckan före lön… Eller vid pokerbordet när man börjat förlora, man vill ju inte verka fattig.
Jo, tron på det goda kan verkligen ställas på prov, och nog kan väl också vi kristna undra var i hela friden Gud har för sig när han inte hjälper till i världens elände. Även Jesus blev trött ibland när han gick omkring här på jorden. Han drog sig undan för att samla kraft och be, något som jag tror att vi också behöver göra för att orka vidare i vår kamp mot hopplösheten.
Men jag tror verkligen att den goda kampen pågår ständigt, jag är övertygad om att det finns fler människor som jobbar i det godas tjänst än det finns människor som startar krig, fast detta sker ofta utanför mediernas konkurrerande om vår läslust och vårt val av TV-nyheter. Jag var i Filippinerna för några år sen och skrev om hur frivilligorganisationer jobbade med sexuellt utsatta barn. Jag intervjuade bland annat gatubarnscenter, jurister, sjukvården och människorättsorganisationer. Där såg jag med all tydlighet kampviljan för det goda, tron på att man kan göra gott även med små medel. Gatubarncentren jobbade ofta helt oberoende av varandra med lite olika inriktningar, vissa hade startats av utlänningar som sett fattigdomen och problemen och ville göra nåt, andra var startade av filippinare själva som hade tillräckligt med resurser och nu jobbade också statliga myndigheter med problemen, men också med att skapa nätverk mellan organisationerna, lagen och sjukvården. Problemen med gatubarn och sexuellt utsatta barn i ett barnrikt och fattigt land som Filippinerna är väl synliga, men procentuellt är problemen lika stora i Sverige. Barn som får fly sina hem mitt i natten undan våld och missbruk, barn som rymmer hemifrån och bor hos kompisar kallas inte hemlösa eller gatubarn hos oss, utan problembarn, det är barnet som är problemet och det är där åtgärderna ska sättas in… Jag tror att vi kan lära oss massor av viljan hos människor i andra länder som kämpar mot sin ondska. Först och främst att våga se problemen, inte fasa för dem utan ta tag i dem. Det är som det gamla utrycket om troll som spricker i solljuset. När vi ser och erkänner problem så är hälften redan vunnet.
I höstas följde jag med min syster när hon hämtade hem sin adopterade son från Addis Abeba som är Etiopens huvudstad. Jag hade nog väntat mig ett större elände än det jag såg, den bild mediernas bild matar oss med från afrikanska länder är barnsoldater, hunger, HIV och aids. Men på barnhemmet gick alltid sköterskorna runt med ett barn på armen för att barnen skulle få så mycket mänsklig närkontakt som möjligt, barnhemmet var slitet och det var trångt, men det var rent, barnen fick näringsriktig mat och jag har fortfarande en underbar bild på näthinnan från en solig förmiddag när barnen fick sina blöjbakar luftade. Där låg 15-20 små rumpor i olika bruna nyanser i rad på mjuka filtar, och sköterskorna satt och sjöng för dem och pratade med barnen medan deras små stjärtar fick njuta i friska luften en stund. På gatorna hälsade främmande folk glatt på oss och i synnerhet syrrans lille blonde 5-åring fick åtnjuta mycket vänlighet. Och människors uppfinningsrikedom var otrolig när det gällde att tjäna pengar för dagen. Förutom alla handelsstånd med kläder, prylar och frukt så kunde man till exempel väga sig mot betalning. Museerna och lejonparken hade två taxor, ett för den inhemska befolkningen och där barnen oftast gick in gratis, och så vi besökare i landet fick betala en betydligt högre avgift fast det fortfarande var billigt för oss. På så sätt kunde fattiga barn få gå på muséer och våra pengar gick till att fortsätta driva institutionerna. På söndagen gick vi i en luthersk kyrka, Mekane Yesus, och det var också en fin upplevelse, vi kunde psalmerna på svenska medan de förstås sjöng på amarinja, och efteråt kom alla söndagsskolbarnen och tog oss i handen: Welcome, welcome to Addis. Fattigdomen är ett problem, smutsen likaså, men öppenheten och nyfikenheten finns där man inte hela tiden måste slå vakt om sina ägodelar, man verkar inte ha något att förlora. Eländet vi ser på TV är bara en sida, bakom fattigdom och nöd finns också glädje, nyfikenhet, kärlek, omsorg om varandra och hopp om att kunna bemästra problemen, ork att kämpa vidare.
I Brasilien jobbar befrielseteologiska kyrkor med olika program i slumområdena. Man utbildar bland annat multiplicadores i näringslära som de sedan går hem och lär ut bland sina grannar och släktingar. Visste ni att till exempel morotsblast och äggskal är utmärkta näringskällor? Och att det går att odla vissa grödor i slumområdena så att man kan dryga ut sina magra hushåll med ett mer näringsriktigt innehåll. Många människor tror att apotekens piller kan köpa dem hälsa och de lägger ner sina surt förvärvade slantar på mediciner som oftast är totalt utan verkan eftersom de inte botar det de lider av, näringsbrist. Dessa multiplicadores uppgift är att lära ut sina kunskaper om vilka livsmedel man ska införskaffa eller odla och sen hur man på bästa sätt kan använda dessa för ett hälsosammare liv. Hjälp till självhjälp.
I Sverige pågår också den goda kampen med trons förtecken. Varje dag kämpar samhälle, frivilligorganisationer och kyrkor den goda kampen mot våld, förtryck och orättvisor. Du och jag kan inte göra allt, men alla kan vi göra något – en sliten slogan kanske, men fortfarande lika sann. Vi måste vara uthålliga i det godas tjänst, tvivlet är till nytta för oss när vi ifrågasätter om vi gör rätt, kanske måste vi ändra ståndpunkt ibland och hitta nya vägar... och ibland får vi finna oss i att vi gör fel. Där kan jag finna tröst i dagens text om kvinnan som sägs vara en syndare, och som tvättar Jesus fötter med sina tårar, torkar hans fötter med sitt hår och smörjer dem med balsam, hon får höra att hennes synder är förlåtna. Det måste ju ha krävts ett enormt mod att våga gå in i en mans hus och göra som hon gjorde. Hennes tros kamp måste ha gett henne en enorm styrka och det gav utdelning. Hennes tro vann och hon blev förlåten. I Jesu namn, Amen.
