St Stefan, Hovsjö 29/1 2022
Textläsning Apostlagär ningarna 7:55-8:8
Betraktelse På annandagen före gryningen rider Staffan stalledräng med sina fem fålar till källan för att vattna dem, "allt för den ljusa stjärnan", som det står i Staffansvisan. Stjärnan i visan är Betlehemsstjärnan. Annandagen är martyren Stefano s dag, och den har kommit att kopplas ihop med den urgamla svenska midvinterseden, att rida i kapp till särskilda källor, helst på grannens mark, för att hämta vatten till gården. Denna kappritt härstammar förmodligen från hednisk tid. Det ansågs att dessa källor just vid årets vändning flödade av underbara ämnen och att det på ytan bildades en hinna, "grädden", som gav djuren kraft inför det nya året. Staffansskede kallades denna kappritt och sked på fornsvenska betyder lopp, eller löp. Annandagen har alltid varit hästarnas särskilda dag och firas fortfarande ibland med ryttarlekar och isridning. Och Sankt Stefan, Staffan stalledräng, är hästarnas skyddshelgon. Enligt en kristen legend dödades Sankt Stefan redan i samband med Jesu födelse. Enligt den såg han Betlehemsstjärnan och skyndade därefter till Herodes och proklamerade att judarnas nye konung var född. Herodes svarade att det vore lika omöjligt som att den stekta tupp han just hade blivit serverad skulle resa sig upp och gala. Så snart detta var sagt lär tuppen ha gjort just detta, och dessutom i galandet yttrat orden Christus natus est, "Kristus är född". På grund av detta lät Herodes enligt legenden stena sankt Stefan.
När jag tacka de ja till a tt hålla i gudstjänsten idag insåg jag snart att jag hade många texter att välja mellan. Men m ina ögon föll på sankt Stefan, och även om texten om honom hör till fjolårets t ext för Annandag jul, ville jag ändå berätta om honom. Temat för Annandagen är Martyrerna och att jag hyser intresse för just sankt Stefan är kanske inte så konstigt. Han var, förutom den förste att lida martyrdöden efter Jesus Kristus själv, kyrkans förste diakon. Enligt apostlagärningarna var sankt Stefan ledare för de grekisktalande medlemmarna i urförsamlingen. Och när han sjöng Kristi lov, dömdes han av det judiska rådet för hädelse och stenades till döds. D et här hände omkring år 35 och det var den händelsen vi precis hörde ur apostlagärningarna.
Ämbetet diakon instiftades mycket tidigt i den unga kyrkan för att avlasta apostlarna från materiella tjänster. En viktig uppgift för diakonen var att dela ut mat bland de fattiga, men de ansvarade även för förkunnelse, ekonomi samt assisterade vid nattvardsutdelande och vid dop. Diakoner var både män och kvinnor. Under århundrandenas gång försvann diakonerna och prästerna fick e tt allt större utrymme i den snabbt växande kristna kyrkan.
Mycket har hänt i kyrkohistorien under de tvåtusen år kristendomen har funnits och diakonin som institution har funnits, försvunnit och återkommit. Till Sverige kom diakonin på 1850-talet, ungefär samtidigt som en mängd olika folk- och nykterhetsrörelser samt frikyrkor. Sverige var ett mycket fattigt land för 200 år sen och i mitten av 1850-talet tröttnade folket och började protestera på många olika sätt. Diakonin vände sig först och främst till fattiga, sjuka , kriminella och syndare. Diakonissorna lade om sår, undervisade om hygien, startade skolor för fattiga barn samt hem med utbildning för fallna kvinnor. Idag har samhället tagit över sjukvården, skolan och samhällstjänsten som förr låg på kyrkorna och diakoniss -anstalterna, men d iakonin i Sverige riktar sig fortfarande till människor då de befinner sig i nöd. Och att arbeta i Södertälje under december har visat på den givmildhet som finns bland människor. Vi, tillsammans med Pingstkyrkan, fick ta emot så pass mycket pengar från företag och enskilda, att vi kunde ge matkassar till jul till flera hundra personer och julk lappar till över 500 barn. Detta kan liknas vid hur urkyrkan fungerade, på den tid sankt Stefan var diakon. Alla som kunde gav till kyrkan och diakonerna fördelade medlem till dem som behövde. Så hur kan jag avsluta dessa tankar. Jo, med att berätta hur fantastiskt det är att få vara diakon och att få vara diakon här i Södertälje och Hovsjö, hur tacksam jag är över detta uppdrag som spänner över människans alla åldrar och känsloregister, över livet från dess djupaste nöd till dess mest glädjefyllda stunder.