Fundeleringar

En natt hade en man en dröm. Han drömde att
han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans
liv fram. Han märkte att vid varje period i
livet fanns spår i sanden av två par fötter:
det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då
såg han att många gånger under sin levnads
vandring fanns det bara ett par fotspår. Han
märkte också att detta inträffade under hans
mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han
frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den
gången jag bestämde mig för att följa Dig,
att Du aldrig skulle överge mig utan gå
vid min sida hela vägen. Men jag har märkt
att under de allra svåraste tiderna i mitt
liv har det funnits bara ett par fotspår.
Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig
när jag behövde Dig mest."

HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älskar
dig och skulle aldrig lämna dig under tider
av prövningar och lidande. När du såg bara
ett par fotspår - då bar jag dig.

Jag hade en underbar konfirmationspräst! Fyra veckors läger på Graninge stiftsgård utåt Värmdö... Två berättelser har jag burit med mig genom livet så här långt och de har ofta hjälpt mig genom svårigheter.

Livet är som en orientering
..sa min konfirmationspräst en gång. De olika kontrollerna är förutbestämda, vissa saker ska du gå igenom, men vägen dit bestämmer du själv. Ibland går man vilse, ibland går man rätt på, ibland tar man en paus.. men du kommer alltid fram till dina kontroller och alla ska gås igenom innan du är klar med livet..


Pilgrimsvandring från Alvastra kloster

Livets väv
Livet kan oxå liknas vid en bonad, eller ett broderi. Vi ser arbetet underifrån och kan inte se dess skönhet från avigsidan. Det är trådar som går kors och tvärs och misslyckanden som man kunnat dölja på avigsidan... men en dag kommer vi gå vidare, och då, när vi ser ovansidan, då kan vi se hela skönheten med denna bonad som är livets väv.

             

Jag har blivit tillfrågad om inte jag kan starta en "andlig blogg"... och det känns för stort för mig... men en blogg där jag delar med mig av mina funderingar på ett djupare plan, andliga eller inte, det vill jag gärna bjuda på. Tänkte börja med att dela med mig av denna som jag fick i mailen för ett tag sen... Kedjebrev är inte min grej (säger jag som alla andra), MEN ibland kommer det faktiskt en följd av ord som ger en nåt, man är liksom mogen för ett meddelande oavsett var det kom ifrån, vem som skickade, vad avsikten var eller på vilket sätt. Denna text dedikerar jag till alla mina systrar, oavsett kön!

                    

En ung nybliven brud hälsade på sin mamma och de satt tillsammans på en soffa och drack is-te. Som de satt där och samtalade runt vardagen, äktenskapet och vuxenlivets ansvar och plikter, klirrade modern tankfullt med isbitarna mot glaset vände en klar, vaken blick mot sin dotter och sa; 

”Glöm aldrig dina systrar”, rådde hon, medan hon rörde runt bland tebladen på botten av glaset. ”De kommer att betyda mer för dig ju äldre du blir. Det spelar ingen roll hur mycket du än älskar din man eller de barn du eventuellt får, du kommer alltid att behöva systrar.. Kom ihåg att hålla kontakten med dem, umgås med dem och gör roliga saker tillsammans med dem… Kom också ihåg att ”systrar” innefattar ALLA kvinnor…dina väninnor, din mor, dina döttrar och alla andra kvinnor som du har i ditt liv. Du kommer att behöva andra kvinnor. Det behöver kvinnor alltid.” 

”Vilket lustigt råd!”, tänkte dottern häpet. Hon hade ju precis gift sig!? Hon hade ju precis anslutit sig till ”tvåsamheten”, blivit en stadgad gift kvinna. En vuxen! Nog borde väl hennes nyblivna man och den familj som de stod i begrepp att bilda, vara alltnog för henne hädanefter? Hennes mening i livet… 

Men hon lyssnade till sin mammas råd och höll kontakten med sina systrar och för varje år knöt hon fler och fler nya vänskapsband med nya kvinnor. Efterhand som åren flöt förbi kom gradvis till insikt över vad hennes mamma hade menat med sitt råd. Emedan tidens tand och naturens mysterier gör sitt med en kvinna, är det hennes systrar som står stadigt kvar och hjälper henne minnas vem hon är.

Så efter mer än 50 års leverne i denna värld hade denna kvinna lärt sig följande och detta säger allt;

Tiden passerar 

Livet sker 

Distans separerar 

Barn växer upp 

Jobb kommer och går 

Så gör även kärlek 

Män gör inte vad de borde göra 

Hjärtan brister 

Föräldrar dör 

Kollegor glömmer tjänster man gjort 

Karriärer avslutas 

MEN… 

Systrar finns där, oavsett hur lång tid eller hur många mil det finns mellan er. En väninna är aldrig längre borta än att hon finns där om du behöver henne.

När du vandrar på din ensamma väg och kämpar med livets mödor, kommer kvinnorna i ditt liv att gå där bredvid dig, peppa dig och be för dig, göra dina bördor lättare och vänta på dig vid vägens slut. Om det blir nödvändigt kommer de att hjälpa dig dra ditt tunga lass och även bära dig sista biten om det behövs. Väninnor, döttrar, dotterdöttrar, sondöttrar, svärdöttrar, systrar, svägerskor, mödrar, mor och farmödrar, mostrar, fastrar, syster och brorsdöttrar, kusiner och alla annan släkt och familj;

Världen skulle inte bli densamma utan kvinnor, starka, modiga kvinnor. När vi inledde detta äventyr kallat ”systerskap”, hade vi ingen aning om de vilken ofantlig glädje men även sorg som låg framför oss. Ej heller visste vi hur myckbet vi skulle behöva varandra… 

Varje ny dag behöver vi fortfarande varandra. Tillsammans är vi starka. 

TACK FÖR ATT NI FINNS!