guggelutt

Lila violer

Tycks dyka upp överallt

Bamse sänder tröst

 

När jag kom hem ikväll och gick ut med Rambo sa jag högt: "Nu är du inte längre nr2 och jag kommer att älska dig till döds, det gjorde jag med Bamse". Det blev så tydligt när jag hämtade honom idag (jag lämnade honom igår, men maken hämtade honom) och han kom ut ensam hur galet tomt det är, de ska ju vara två - en svart och en lurvig vit - samtidigt en otrolig tacksamhet att han finns, min Rambo 💙 Utan att värdera men Bamse är och var min första hund, det betyder inte att jag älskar Rambo mindre, men Bamse var först och han var väldigt speciell på mer än ett sätt 🐶

 

Arbetsdagen började vid sju med klientsamtal 📞 fortsatte med  en fin andakt...

 

På parkeringen

Utanför passpolisen

Lila violer

Vaknade när maken gick imorse och kunde inte somna om. Gick upp efter en stund, tvättade håret och gjorde en lugn morgon. 

 

Kvart i nio lämnade jag Rambo på dagis. Personalen kom ut, vi kramades och grät. Rambo ville inte gå in i bilen, inte gå ur bilen och inte gå in på dagis, men han blev upplyft och gullad med. Det hade gått bra sen berättade maken som hämtade honom på em.

 

Jag fortsatte till mamma. Hemtjänsten var där så jag satte mig att knyppla utlovade kycklingar. Jag hann två innan mamma var klar och vi kunde ge oss av. 

 

Halv fem var det dax igen. Jag vaknade av ett oregelbundet blinkande och den här gången knäppte jag på och av blinkknappen flera gånger innan jag la tillbaka den, kontrollerade noggrant att den inte låg mot nåt som kunde få igång den. Nog är det bra märkligt?

 

 

Nu började rullgardinen röra på sig oxå och det blev även det som ett blinkande i det tilltagande ljuset. Jag gav upp, klädde på mig mysbyxor, varm tröja, ytterkläder, tofflor, tog en varm filt och gick ut, släpade fram solstolen och bäddade ner mig i den. En knastrande kaskad av frysta droppar slog mot plasttaket och ett par tranor flög tyst över mig innan jag kom till ro och kunde njuta vårens morgonsymfoni 🎶🐦‍⬛

 

 

Jag sov faktiskt hela natten i sängen utan ett enda avbrott inatt. Medvetslöst. Vaknätter och sorg tog ut sin rätt.

 

Rambo låg hopkrupen mellan oss och vi märker en beteendeförändring hos honom. Dels tar han Bamses platser, dels så kommer han dragande med leksaker och vill leka. Vill han trösta oss eller börjar han ta en ny plats i flocken? Kanske både ock? Bamse var alfan och ett ögonkast från honom var nog för att Rambo skulle flytta på sig eller upphöra med något han höll på med. Nu är det vi som får uppmuntra och gränsa vissa beteenden på ett nytt sätt.

 

Vi gjorde oss en lugn morgon. Egentligen skulle mamma och jag åka till Linköping och Johannesakademin idag, men mamma bokade av det pga Bamses bortgång. Först tänkte jag att det kanske skulle vara skönt att göra något annat, men idag är jag glad över att mamma är så klok.

 

Istället fick maken och jag tid att prata, glo och så frågade jag om han ville höra mina bloggar från i onsdags och framåt. Han läser dem aldrig, men när vi har semester brukar jag läsa upp det jag skrivit för honom. Det blir som en sammanfattning av dagen och en godnattsaga på samma gång.  Det var jobbigt att läsa dem högt (jag har läst dem för mig själv flera gånger), tårarna rann och rösten stockade sig.

 

Mitt i allt det smärtsamma slog det mig att sorgen på sätt och vis är vacker. Inte sirligt skön eller rosenskimrande och skir. Den fylld av starka känslor, man ser färgerna klarare, känner dofterna starkare, i kroppens tumult känns skrattet från långt inne i hjärtat och smärtan är befriande. Sorg är kaos. Sorg är livet på sin spets. Jag ville inte vara utan en dag av Bamses liv, jag vill inte heller kväva en endaste tår nu. Jag kände hans kropp redan när han låg i hans mammas moderliv och fick hålla om honom vid hans sista andetag. Det är vackert. Det är en ynnest. Och det är otroligt smärtsamt när det är över.

 

Förlust. Före lust? Är det före lusten som det gör som ondast? Finns det överhuvudtaget nån lust efter en förlust, efter förlusten av en kär vän? Mitt hjärta går sönder 💔 Där stod jag med min älskade Bamse i famnen och skulle lägga ner honom i ett svart hål. Ingen ceremoni, bara maken och jag, inga andra sörjande som delade stunden. Jag vägrade ta av honom tröjan, den orangea med rävar som jag köpte när vi klippte honom för ett par veckor sen 🦊 Han var så fin i den, nu hängde den som en säck runt hans magra kropp, och nu skulle han ner i den kalla jorden. Den ska vara på! Punkt och slut! Jag virade in honom i den klarblå fleecefilten med vita tassar som han haft i bil-buren och som vi lindade in honom i när vi åkte till veterinären. Han ska inte vara "naken" därnere, så frusen som han blivit med åldern 🐾 Jag kramade honom så hårt jag vågade för de bräckliga revbenen som plötsligt kändes, vartenda ett. Jag pussade honom på pannan som blev våt av tårar innan jag släppte taget och jag svär på att han doftade viol. Jag ställde mig på knä, sen la jag mig på mage och lade ner honom försiktigt. Han var lätt som en fjäder 🪶  Jag placerade de två lila blommorna jag hämtat från vasen i köket mellan hans framtassar och lät tårarna komma. En citronfjäril flög förbi på låg höjd 🦋 Efter en stund reste jag mig och maken fick skotta igen hålet. Han gjorde det så försiktigt, en liten skopa i taget.

Så fort det gick. Två och ett halvt dygn.

 

Det var väl tur på nåt sätt att jag gick och la mig så tidigt som jag gjorde igårkväll. Strax efter tre började Bamse att trava och jag gick efter. Han spydde och sket i omgångar. Han vankade runt runt och det kändes inte som nåt läge att ta ut honom. Jag höll lite avstånd till honom under "aktivitet" men han kom fram och pussade mig på benet när han var klar. Jag torkade, tvättade, bar och höll om. Försökte att inte gråta när jag höll om honom. Jag satte mig hos honom i puffen och la min panna mot hans, då höjde han nosen och slickade mina tårar. Gick ut på balkongen och lät den kalla morgonluften omsluta min nakna kropp samtidigt som en morgonpigg koltast gladde mina öron och huset fick vädras ut från sjukdomsdofter. Instängt. Inga känslor av katastrof, bara ett lugn och en oändlig känsla av sorg.

 

Jag ringde maken strax före sju. Tvättade mattor och torkade kroppsvätskor en omgång till. Åt frukost. Maken kom hem och tog ut Rambo. Jag ringde veterinären och försökte ge en samlad berättelse, sen la jag mig i puffen hos Bamse. Vi turades om att ligga där och klappa 💔

 

Jag gick runt med Rambo utanför veterinären. Violen spred sin doft över hennes ägor och vårlöken blommade för fullt. En stund senare drog Bamse sitt sista andetag och mina tårar vill inte sluta rinna. Det kändes rätt, han har kämpat så bra och vad som hände i måndags får vi aldrig veta. Han ville inte mer. Han sa till mig inatt att jag skulle släppa taget, han var redo att gå. Var det de inre organen som gav upp? Hade han fått i sig nåt olämpligt ute? Urinstenarna var borta, urinvägsinfektionen hävd och han hade läkt efter operationen för två månader sen. 

Har inte orkat mer idag...

 

Hade tagit ledigt idag, hade bokat tid på Caelia Clinic hos Nina för att binda ihop diakonemblemet och Kristussymbolen på armen. De har känts som två isolerade öar liksom. Fick ett erbjudande på Facebook om gratis konsultation och var hos henne 10 februari, men jag väntade till efter blodgivningstillfället i måndags med att boka tid eftersom man inte får lämna blod 6 månader efter en tatuering. Var där halv nio och ritade upp...

 

Ny haikumånad, den andra i år✍️

Nya blåsippor

Doft av morgondaggig jord

Gröngölingstoner

 

Så trött ikväll. Riden av ångest. Bamse kräktes inatt, han var så pigg igår och hela helgen, ja ända sen han slutade med antibiotikan förra veckan. Nu på morgonen ringde veterinären och urinprovet var perfekt. Orkar inte riktigt med svängningarna, känner jag. Han ville inte ha middag ikväll och har haltat. Jag tvingade i honom smärtlindring, han fick sova en timme, sen åt han hyfsat. Vi tror att kan han missat puffen och stukat sig när han hoppade ner ur soffan inatt. Mindre troligt en sträckning efter att han och Rambo skällde ut en grävling på kvällspromenaden 🦡 Måtte det vara bra imorgon. Han gick bättre och var piggare på kvällsnaden som vi tog nu strax efter elva 🕚 Längtar sjukt mycket efter lugn och ro 🤕 

 

Arbetsdagen har varit bra. Filade lite på mitt tal till jubilarerna vid frukost kvart över sex imorse, klientsamtal 7.15-8.00, parkerade i herrgården och gick upp till Nykvarnskyrkan. Mässa och personalmöte med nya chefen. Lite admin och sen ett riktigt lyckat kalas för 75-, 80-, 85-, 90- och 90+.

En seg måndag. Tycker just inget är roligt just nu, men så hänger ju allt i luften känns det som. Bara att knalla på framåt. Ringde husmor och stämde av inför morgondagens födelsedagsfest, gick ut med hundarna och sprang efter Bamse med burken och samlade piss〽️ Urinprov idag efter avslutad antibiotikabehandling 💊 Det gick sådär men fick tillräckligt〽️ Ringde veterinären för säkerhets skull och kollade om lite sand i urinen spelade nån roll, men det trodde de inte. Jag skulle inte behöva betala för ett extra prov om det visade sig vara oanvändbart.

 

Satte mig med föreningstidningen till andranaden 🐾🐾👣

 

Efter lunch åkte jag till Eskilstuna. Först Mälarsjukhuset och blodcentralen 🩸 

 

Körde sen genom stan till Evidensia och lämnade urinprovet〽️ Borde få svar imorgon om det är ok eller måste skickas på odling igen.

 

Gick ut med hundarna när jag kom hem och satte mig sen med föreningstidningen igen. Blev nöjd och skickade den till några stycken för genomläsning.

 

Tvekade in i det sista, tänkte flera gånger under bilresan till Nykvarn att jag skulle kunna stanna till, kolla närliggande kyrkor och åka dit istället. Men varför? Varför denna konstanta osäkerhet? När jag kom dit kom jag ju rätt! Det var chefens avtackning och jag mötte välkända damer som gärna pratade med mig, chefen blev glad och de arbetskamrater som var där var oxå glada. Det blev en himlabra avslutnings-högmässa 👼 

 

Lördag när den är som bäst! När jag kom kl.10.05 imorse satt 12 förväntansfulla Knyppelpinnar i vårt nya rum i Mikaelikyrkan i Skärholmen och längtade efter att få knyppla kycklingar som var dagens tema 🐥 Efter en stund ringde jag medlemmen som skulle hålla i kycklingknypplandet och hon skrattade gott, för hon hade blivit stoppad i en poliskontroll och fått blåsa. Senare skojade vi om våra kycklingar som blivit stoppade av polisen 😅 Att knyppla är ett rafflande äventyr❗️Vi blev 20 Knyppelpinnar sammanlagt idag ‼️ Några knypplade kycklingar och andra knypplade på egna arbeten.

 

Vaknade när maken försökte tassa iväg ljudlöst imorse. Gick upp och pussade på honom och kröp sen ner igen. Låg och filosoferade en liten stund men gick sen upp och duschade. Ingen vits att försöka somna om 30 minuter före klockan ⏰ Då blir dagen bara mos. Den prioriteringen gav mig en extra lång stund med kaffekoppen i fåtöljen och en sovande hund i knät, det var härligt ☕️ 

 

Eftersom jag sovit några timmar för lite de senaste dagarna bestämde jag mig för en lugn dag och sovmorgon. Tog en timme komp på morgonen och lät hundarna stanna hemma från dagis.

 

Åkte till ett möte på Nykvarns VC och skötte lite administration på Herrgården, sen åkte jag hem via Röda Korset i Strängnäs där jag lämnade lite grejer som Knutpunkten städat undan ur sina gömmor. Gick ut med hundarna, åt en sen lunch och fortsatte jobba. Det blev ett tal till tisdagens jubilarer och början på en andakt till äldreboendet om två veckor, sen var arbetstiden slut och jag planterade om mina nya pelargonsticklingar i större krukor med riktig pelargonjord. Jag slarvade med förra årets sticklingar och ingen överlevde, endast en två års-stickling som även den fick ny jord nu. Palettbladet åkte med av bara farten och där upptäckte jag att moderplantan var stendöd, det var ett sidoskott som växte. Mycket kan hända i krukorna under vintern ❄️ 

 

Det var ett av de tydliga budskapen vi fick av Lena Rindner igårkväll. Är vi, eller har vi, gått igenom klimakteriet behöver vi ta livet lite lugnare. Som workoholic är det en utmaning, men ingen obehaglig utmaning. Egentligen. Ovan kanske 🤔 

Vaknade när maken gick upp halv sex, struntade i att försöka somna om utan gick upp kvart i och tvättade håret. Morgonen blev lugn och fin. 

Hade en extremt rörig dröm inatt, vaknade vid halv fyra och funderade. Gick upp halv fem och tog en Alvedon, somnade sen gott. Gick upp halv sex och kom inte ihåg drömmen, men kände fortfarande kaoset i kroppen.

 

Morgonsysslor som vanligt, satt i bilen kvart över sju. Började arbetsdagen med personalandakt och personalmöte som idag var förlängt till kl 14.00. Tillfälliga chefen slutar efter denna vecka och han ville skicka med oss lite tankar på vägen som yttrade sig i olika grupparbeten. 

Samtal kl 15.00 och strax före 17.00 äntrade jag Nykvarnskyrkan med projektor och affisch. Ikväll hade jag ordnat med en föreläsning om kvinnohälsa av Lena Rindner.

 

Ringde och grattade min näst äldsta dotter som fyller 40 år idag. 

Ännu en dröm. Vaknade med känslan av skam, samtidigt lite rebellisk, men väl medveten om att gjort fel (?) En klasskompis som jag inte sett den nian, men som är läkare och professor i immunologi förekom i drömmen. Jag grattade honom på födelsedagen på Facebook igår, och som alla andra år fick jag ett personligt tack, inget långt, bara "tack Gugge" men att nån svarar med namn är för mig ödmjukhet, vilket jag beundrar. Hursomhelst var jag i drömmen utanför hans hus med en kvinna jag inte kände igen, men hon var min dotter och hon hade ett litet barn. Vi skulle köra därifrån i två bilar varav en fräsig racer. Jag ville av nån anledning impa på honom så jag valde den snabba bilen. Jag trampade på gasen och drog på utav bara 17, en vänstersväng ut ur området, genom två rondeller, sen var jag utom synhåll och saktade ner, stannade och väntade på min dotter och barnbarnet. De kom aldrig. Det började snöa och det blev mörkt. Jag upptäckte att jag var naken. Tillslut vände jag tillbaka till huset och gick in. En städerska tittade föraktfullt på mig och gick förbi. Jag hittade min dotters rum, satte mig i sängen och försökte dölja min nakenhet med en bit av lakanet. Så kom utskällningen om min ansvarslöshet och jag skämdes än mer. Oansvarig, naken, utskälld. Så kom klasskompisen jag beundrade med mitt barnbarn och satte honom i mitt knä. Han såg glad ut men barnbarnet började gråta. Jag frågade min okända dotter om inte de båda männen som sett mig vrålåka därifrån blivit lite imponerade iallafall och jo, det hade de blivit, men jag borde tänka på min 13-priga adept som oxå stått för "så där gööör man inte". Jag lovade mig själv att aldrig mer försöka imponera på någon och kröp innanför mitt skal igen 😟 Vaknade som sagt med känslan av skam och att vara totalt värdelös, medveten om hur duktig jag är på att köra men det tänkte jag behålla för mig själv hädanefter.

 

Klockan var halv sju när jag vaknade så jag kravlade mig ur soffan och ut i duschen 🚿 Morgonssysslor och -nad i den fantastiska symfonin av vårens röster 🌳🎶🐦🌲 Frukost och sen iväg 🚙💨 Lämnade hundarna och tankade ⛽️ 

 

Efter att ha umgåtts med mamma en stund, ögnat igenom boken Livsstegen medan hemtjänsten var där och ätit lunch kom syrran ner, så gav vi oss ut på utflykt. Färden gick till Tungelsta och Sune Tryggs Handelsträdgård 🌸

 

Ännu en god natts sömn. Var ut en sväng halv elva och tittade efter norrsken och det var ett svagt på gång. Somnade ifrån det och såg på Facebook imorse att det blivit riktigt fint vid midnatt 🕛 Var uppe vid halv tre men då fanns inga tendenser alls.

 

Somnade så gott efter norrskenet igår kväll trots att klockan bara var barnet 👶 Trodde att jag kanske skulle kvickna till efter min slummer i fåtöljen och den därefter kyliga ute-galoppen i morgonrock och foppa-tofflor för att norrskenskåda, men jag sov innan huvet landade på kudden. 

Vaknade tjugo över fem och låg en stund i filosofiska tankar. Ingen mardröm den här gången... tror jag. Jag hade deltagit i en samtalsgrupp (som deltagare, inte ledare) och fått skjuts av en ung kvinna. Hon ville bara prata lite, sa hon. Men så stannade hon utanför en sjukhusentré genom att köra upp i en buske utanför entrén och parkera där. Hon tog av sig ena skon och la den bakom bilen och sa till mig att "nu får jag inga böter för de tror att jag är psykiskt sjuk". Jag följde med henne in, men då var vi plötsligt på min första arbetsplats som receptionist. Det så inte likadant ut, men vi var där iallafall. Två män stod och väntade och ville få tag på två olika personer och de skulle ses klockan fyra 🕓 "Ingen av dem svarar i telefon", sa de. "Då kommer de sannolikt inte svara om jag ringer heller", sa jag. "Jag går och letar för vi stänger nu. De jobbar på samma avdelning och sitter säkert i samma möte som dragit över tiden. Ta en kopp kaffe och sitt ner och vänta så länge". Jag gick iväg och arbetsplatsen växte till enorma dimensioner vartefter jag gick. Verkstan var så stor att de hyrt in både kiosk, matvaruaffär och lunchställen. Så småningom hade jag gått runt och letat överallt och kom tillbaks till receptionen. De var kvar men nu hade de även varsitt blöjbarn med sig 🤔 De skulle vänta, jag och kvinnan åkte iväg. Nu åkte vi till min yngsta dotter. När vi parkerat fick kvinnan ont i magen och sprang ut och satte sig på gräsmattan. Helt plötsligt var hon bara en liten flicka med skiten rinnande längs benen. Jag hindrade henne att komma in i bilen utan sa att "nu går vi in och duschar av dig!" och tog henne i handen. Där vaknade jag 💭 

 

Somnade om och sov ett par timmar till. Förmiddagen skrotade jag inomhus. Vattnade blommor, började skriva nyårskrönika 2025. Maken hämtade mig och vi gick och tittade på en nyvaken svart huggorm som värmde sig vi den stora stenen vid vår tomtgräns.

 

- 4 grader, + 6h & 11 minuter sen vintersolståndet och igår var det vårdagjämning. Nu händer det! Morgonpromenaderna har jag i ett par veckor nu kunnat gå i skogen och imorse slog ljudet av alla friande fåglar emot mig. De blir fler varje dag och varje morgon slår Merlin Bird ID nya rekord i antal. Livet 💖

 

Vaknade flera timmar före jag behövde. Om jag inte behöver ge mig iväg i ottan de dagarna är de som bäst. Idag hade jag tagit ledigt för att träffa en väninna samt sonen m. familj och jag kunde göra mig en riktig mysmorgon. Frukost i lugn och ro, en extra lång promenad som (hör och häpna) var i princip smärtfri. Jag tror att allt släppte efter att jag fällt en tår över en kort mailvaxling på morgonkvisten. Jag ser ljuset i tunneln 🚦

 

Efter månader av stress, ångest och tveksamhet infann sig ett otroligt lugn. På morgonpromenaden kände jag absolut ingen irritation över koppel intrasslade i kryckan eller evighetslånga nosningar på grässtrån. Livet går sin gilla gång därute i naturen. Se och lär 💝