Lite vindpinad och rosig om kind....

Helgen har verkligen varit kalasbra, och veckan har börjat på samma kalasbra sätt. Moster, mamma och pappa var ju här i lördags och tittade ut några minnessaker de ville ha efter sin bror (det är ju morbrors lägenhet med alla inventarier som jag köpt). Det inspirerade mig till att börja städa och röja igen. Det har varit lite stiltje på röjarfronten för jag har väntat på deras besök samt ett beslut om Prästgården kan ta böckerna och bokhyllorna. Nu har moster och mamma varit här och Prästgården kommer att ta hand om bokskatten. Dessutom har jag plockat ner julen och dessa saker behöver bo nånstans till nästa jul. Jag kan inte säga att det är roligt att ligga på knä att sortera samt skura skåp och lådor, men det är ändå väldigt inspirerande på sitt sätt.
 
Lampan hittade jag i en garderob och jag bara älskar den! Blomman fick jag av moster som inflyttningsblomma och den gör sig bra i den fina stengods-byttan som är kvar efter morbror.
 
Lägenheten möbleras i ett hopkok av det som är kvar efter morbror, trasmattor från Kökar varav en del är vävda av Jannes farmor, möbler från vårt hem i Strängnäs som i sin tur kommer lite varstans ifrån samt nyinköpt. Det är så roligt att i lugn och ro liksom skapa en trivsel...
 
Igår åkte jag på min chefs avtackning. Kyrkan var nästan fullsatt. Jag tyckte mycket om predikan och kammarkören sjöng vackert. Jag kommer verkligen att sakna honom, men önskar givetvis honom all lycka i hand nya tjänst. Efter gudstjänsten blev det smörgåstårta och bullar i Klockargården.
 
'
 
När jag kom hem la jag mig på knä för att plocka och skura ur två kökslådor, samt diska innehållet. Alltså, det tar tid! En del av innehållet behåller jag, annat går till loppis. Janne kom med hundarna och Bekki kom och lagade en god Viktväktarmåltid åt oss. Jag söker inspiration till att leva lite sundare nu när livet inte är hektiskt på samma sätt längre, jag menar att jag har ju varken uppsats eller behöver pendla 100 mil i veckan längre... Det var super mysigt att ha henne här!
 
Idag drog vi iväg på terminens första utflykt med kyrkgruppen. Hela vägen till Täby. Nå, det tog bara en timme att ta sig dit, men det var några byten. För mig var det premiär med de nybyggda spåren på Centralen... jag får nog åka ett par gånger för att hitta rätt, men det var väldigt smart att ha tågen liksom i en tunnel med dörrar. Nu kan ju ingen trilla ner på spåren och det är tyst och lugnt när tågen kommer in på perrongen.
 
Tibble kyrka var en upplevelse. Den såg lite konstig ut från utsidan. Ett blågrått betongblock...
 
 
...men kyrkorummet var otroligt! Helt i glasmosaik! Inspirationen hade konstnären tagit ur Uppenbarelseboken, ur ett stycke där Jerusalems murar innefattade ädelstenar, och jag tyckte nog att jag kunde urskilja ädelstenarna även om jag hade svårt att förstå resten. Men mosaiken var hursomhelst helt betagande! Synd att det var så grått ute. Jag skulle gärna vilja tillbringa en vacker vårdag i detta kyrkorum och se hur rummet ändrar sig vartefter solen rör sig från öst till väst.
 
 
Vanligtvis brukar vi fika efter våra kyrkobesök, men idag åt vi lunch istället. Min kollega hade nosat upp ett pittoreskt litet ställe ett par Roslagsbanestationer bort - Viggbyholms Stationscafé! Det var värt den lilla extra resvägen kan jag lova! Gott och trevligt.
 
 
Det har varit kallt och blåsigt idag så när vi kom hem till Huddinge igen vid fyratiden så var vi rosiga och kinderna och rufsiga i håret, trötta och mycket nöjda!
 
Och så en liten personlig anekdot på det. När vi åkte Roslagsbanan mot Täby sa jag till dem jag satt med att "nu får jag en deja vu-upplevelse"... Jag har något svagt minne av att jag kanske någon gång för länge sen möjligtvis kan ha åkt denna gren av Roslagsbanan, men det ligger hursomhelst i glömskans dunkel. Nu började jag helt plötsligt att känna igen mig väldigt väl. Jag blev smått överraskad när jag såg sjön där jag matade svanarna som barn och vips åkte vi förbi skolan där jag började ettan... och så Systrarna Fridells Cerena Bageri där jag sovit över många nätter i min barndom. Jag minns så väl hur tågen lät när de passerade stationen och när jag och syrran sov över hos mormostrarna på övervåningen av bageriet. Nu, femtio år senare, satt jag själv på tåget! Faktiskt så har en man vid namn Pe Bunge-Meyer skrivit en liten bok om mormostrarna, om tre trallande jäntor med lite historia varvat med deras recept. Jag måste leta reda på den!
 
Ja, det blev ingen bra bild i farten, och huset ser så mycket mindre ut än jag minns det...
 
Nu har jag en väldig lust att ta mina barn och barnbarn, de som är intresserade förstås, och gå runt i området, visa på var jag bodde och var jag lekte som barn. Få berätta om skogen med gungan som var full av vitsippor om våren och om den jättestora rödmyran som bet mig när jag plockade gullvivor till mamma, om hur brorsan blev omplåstrad av farmor med en blöja när har ramlade ur björken och hur jag släppte pedalerna på min Bambinocykel och rullade i full fart ner för backen utanför huset. Och inte att förglömma alla mina daggmaskar, vinbärssnäckorna och salamandrarna som bodde i stenmuren! Jag vet att det hus vi bodde i då numera är privatbostad, då var det ett frikyrkokapell där vår familj delade alla utrymmen utom sovrummet med församlingen. Som barn var det fantastiskt att bo där för kapellet var ju jättestort för en liten knodd och läktaren var så högt uppe och så spännande att leka på. När jag var 19 år fick mamma och jag komma in i huset och titta för då hade församlingen sålt huset till en privatperson, och det såg nästan likadant ut som när jag flyttade därifrån när jag fyllt sju år. Nån gång senare har jag åkt förbi huset och på den stora grusplanen stod då ett garage och på baksidan som jag minns som en stor skogstomt med blåbärsris stod en jättestor blå plast-pool. Då var området inte alls ett lika välbärgat område som det är idag. Vi hade inget varmvatten och pappa skyfflade koks i pannan för att vi skulle ha varmt på vintern, vedspisen använde vi inte så mycket sen vi köpt två kokplattor på el... Men det skulle vara roligt att återse min barndoms gator. Det kanske kan få bli ett projekt till våren! Likaså att återse Norsborg dit vi flyttade när jag var sju och där jag stannade till jag var 29 år. Där är alla mina barn födda och det skulle vara roligt att återse Norsborgsparken, skogarna med skyddsvärnen och skeppssättningen (om jag kan hitta den).
 
Nej, nu ska jag sluta drömma mig bakåt. Dags att ta ut hundarna och krypa i koj. Igår satt jag uppe med broderiet till midnatt och jag bör inte göra en repris på det! Kanske kan det få bli några kapitel om Ramses ...
 
God natt!
 

Vad säga om veckan som nästan är slut?

Tre hembesök, fyra besök, tre möten, återträff med höstens sorgegrupp, torsdagsträff med filmvisning samt styrelsemöte i föreningen Knyppelpinnarna där alla handlingar inför årsmötet samt lite till gicks igenom. Utöver det ett antal telefonsamtal av olika karaktär samt administration av fonder mm. Det känns som veckan flutit på bra.
 
Igåreftermiddags bestämde jag mig för att åka hem. Har inte varit hemma på nästan två veckor och jag ville bara HEM! Jag stortrivs i lyan, men jag hade hemlängtan. Janne hade fixat med räkor och vin, jag tvättade all tvätt och sov 12 timmar i sträck.
 
Imorse åkte jag upp till lyan igen. Mamma, pappa och moster kom på besök och tittade igenom lite saker från morbror. De åt lunch och fikade med mig, sen åkte de hem framåt kvällen. Verkligen en supertrevlig dag!
 
Ikväll har jag skickat iväg Knyppelpinnarnas årsmöteshandlingar för bearbetning inför publicering. Nu tror jag att jag ska sätta mig och brodera en stund. Imorgon ska vi avtacka chefen...
 

Jag slapp iallafall städa 👍

Det har varit en bra vecka! Utöver mitt jobb har jag hunnit träffa alla barnen utom yngsta dottern, alla barnbarnen samt mina föräldrar! I tisdags var jag hos Linnéa med familj och träffade nytillskottet Kakan. Thyras dvärghamster Mårten dog för nån månad sen och sorgen har varit stor. Nu fick Thyra en ny kompis, en liten guldhamsterpöjk som fått namnet Kakan. Hon hittar på så bra namn, Thyra. Mårten var en tjej och nu passade Kakan bra eftersom Änglas dvärghamster heter Smulan!
 
 
I onsdags var jag hos sonen och i fredags åkte jag till Monica. Fredagen var ju halvdag för oss lyckliga som fortfarande har halvdagarna kvar, och då åkte jag och hämtade en kartong som de rensat ut och ska på insamling, så passade vi på att äta lunch ihop och bygga lite torn med Nova. Nu hoppas jag att yngsta dottern med pojkvän kommer och besöker mig i lyan i veckan, hon skulle kolla sitt schema.
 
I lördags åkte jag upp till mina föräldrar i Roslagen. Pappa var på akuten för smärtor i fot och ben på fredagskvällen så det var lite osäkert om jag skulle kunna komma... men det blev bättre. Det blev en härlig heldag.
 
På promenad med mor  och hundar till viken
 
Puss puss puss puss puss puss             Gräddö Special 👍
 
Igår tänkte jag skura ur de sista skåpen i lyan. Janne har jobbat natt i helgen så jag tänkte passa på att greja lite i lyan och inte störa hans dagsömn. Skurandet av de sista skåpen har inte blivit gjort för jag har helt enkelt inte behövt platsen, men jag är i pysseltagen nu och tänkte att det skulle bli gjort. Sen planerade jag för att gå på högmässa, antingen på mitt förra jobb eller på mitt nya.... men jag fick åka upp till Roslagen igen. Monica och Arto kunde ta hundarna så jag åkte dit och lämnade dem, sen åkte jag upp och hämtade föräldrarna för pappa behövde komma in till akuten igen. Visserligen kanske inte Norrtälje-akuten är den mysigaste platsen att umgås på, men det är aldrig fel att få umgås med sina nära och kära... och så slapp jag ju att städa! Kom hem vid midnatt och somnade gott i trygg förvissning om att vad det än som orsakar pappas smärtor så verkar det inte vara farligt och cortisonet han fått ser ut att fungera.
 
Idag har varit en vanlig arbetsdag med nybesök och hembesök samt lite samtal och annat pyssel däremellan... och nu ska jag fästa trådarna på de frivolitetshjärtan jag gjort under helgen, tre har de blivit till antalet. Men sen blir det allt tidigt hopp i säng, tant orkar inte vara ute och svira på nätterna längre!
 

En riktigt bra dag!

Nej, man ska verkligen inte klaga om man inte behöver. Om man BEHÖVER klaga så ska man göra det. Just nu är jag glad och tacksam. Jag är glad över att det inte finns nån is på gatorna. Visst, det regnar och det är inte så kul, men så länge vi slipper den förbannade isen är hundlivet helt ok! Hundarna blir skitiga och åker i duschen efter varje promenad, javisst, men vi kan gå och jag slipper pingvinstilen!
 
                              
 
Igår när jag kom hem till lyan hade Janne fått in micron i ett överskåp så nu har jag fritt på köksbänken. Två fina värmeljusstjärnor hade han skruvat upp i vardagsrumsfönstret och han hade bytt lamporna i köket så nu har jag en fin kökslampa och en plafond som ger ett bra allmänljus över spis och diskbänk. Dessutom, jag har stått i kö sen jag flyttade in för att få parkering, och igår fick jag ett erbjudande om en parkeringsplats tvärs över gatan för 85 spänn i månaden! Ja, tack!
 
                                     
 
Då jag i höstas fick höra att en kollega ville inrätta ett bibliotek i Prästgården när den renoverats klart erbjöd jag att ta dit morbrors boksamling. Idag kom hon upp till lyan och tittade på morbrors alla bokhyllor som är fulla med bra böcker sorterade i bokstavsordning.  Kollegan tackade ja och det känns så oerhört bra! Jag tror morbror skulle uppskatta detta arrangemang för i Prästgården kommer det till sin rätt och många människor till glädje. Det jag behöver i lyan är utrymme och öppna ytor för att få ro i själen.
 
Till sist, efter lunch idag hade jag tagit ut kompledighet för att åka till frissan. Alltid lika härligt att bli ompysslad med hårtvätt, färg, ögonbrynsfix och kaffe med bulle. Förra gången blev jag grå, idag rosa! Uppiggande i regnrusket! Bara för att fira att allt är så bra köpte jag varmrökt lax med chili-aioli.
 
                                      

Dessutom är jag så himla nöjd med mitt arbetsrum. Det är en del småfix kvar, men det mesta (förutom skåpet) är sorterat och fräscht! Massor av gamla och onödiga papper har åkt i återvinningen vilket gjort att högarna är borta medan pärmarna är uppdaterade och funktionella! Jag är också så himla nöjd med gardinen som släpper in ljuset samtidigt som den är en färgklick.
 
                              
 
Nej, jag har verkligen ingenting att klaga på! Njuter av att vara tacksam och glad! Ikväll väljer jag mellan att fortsätta med broderiet eller testa ett julhjärta i frivoliteter... hmmm, svårt val....

Ett nytt år 🎉

Vi har firat in det nya året på lugnast tänkbara sätt och det har varit jätteskönt. På lördagen åkte vi till Linnéa på julklappsöppning. Vi ger bara julklappar till barnbarnen nuförtiden och Monica och Linnéa hade sparat barnbarnens paket. Linnéa bjöd på lunch, vi umgicks och så öppnade barnen klappar. Jättemysigt!
 
 
På nyårsafton släpade Janne iväg mig till Weda i Södertälje. Han har ett bra tag varit hjärtinnerligt trött på min utslitna jacka med fodret liggande som korvar i sömmarna och skorna som har både sprickor och hål och inte håller tätt nånstans... Vi hittade en jacka som jag känner mig nöjd med, en parkas som ser ut som ett fodrat tält, jätteskön! Och två par fodrade kängor. Nöjda åkte vi hem. Jag avskyr verkligen att köpa kläder, det är dubbelvidrigt! Inte mindre skönt när det är gjort! Sen tog vi det lugnt hemma. Jag broderade en del, vi slötittade på TV. Framåt kvällen fixade jag gratinerad hummer, Janne grillade oxfilé medan potatisgratängen blev klar i ugnen. Vi satt uppe till 12-slaget och lyssnade till alla raketer, men Rambo blev jätterädd så vi höll oss inomhus. Rambo har inte brytt sig om nån knall här och där, men detta intensiva smällande skrämde honom rejält. Synd. Förra året var det inte så, men i år är han väl klokare...
 
Nyårsdagen tog vi en lugn morgon, vi åkte och köpte några småsaker i Solberga. Janne började jobba kl 14.45 och jag packade ihop och åkte upp till lyan lite senare på em. Hängde upp nya gardiner, fixade om lite i fönstren, tillbringade ett par timmar i telefon, broderade och såg på TV. Idag har jag jobbat. Jag har fortsatt att rensa bland papper och pärmar, ringt, skrivit brev, ansökt om fonder och bytt gardiner. Jag köpte ett par nya gardiner till jobbet igår för en hundralapp och det känns så fräscht nu när rummet blir mer och mer städat ända in i vrårna. Hoppas nu att entusiasmen håller i sig till allt är klart!
 

Nyårskrönika 2017

Nästa år blir det jubileum! Det är nionde året i rad jag skriver nyårskrönika! Jättekul! Här har du mitt 20092010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016 och nu kommer 2017.
 
Januari gick i pluggets och de korta resornas tecken. Jag jobbade högintensivt med uppsatsen i början av januari och kunde skicka den till Oslo för-handledning. Vi åkte på en kryssning, begravning på Åland, vi var en sväng över till Oslo och jag samt kollegan rekade Hälsingland inför årets kulturresa. Jag träffade också en "gammal" vän som jag inte sett på länge.
 
Rambo kollar in chihuahuavalparna!          Oscarsborg, Söderhamn, i vinterskrud
 
Februari gick fort. Väldigt fort. Men så hände det väldigt mycket oxå. En fin dag att nämna var Kyndelsmässodagen. Linnéa illustrerade jungfru Maria under predikan och Edwin var Jesus. Jag fyllde år och blev rejält firad, jag tatuerade mig och vi köpte både husbil och systemkamera. Mindre kul var att mina föräldrar fick ta bort sin trotjänare Hagge och min morbror blev riktigt dålig och hamnade på sjukhus. Vid Knyppelpinnarnas årsmöte blev jag omvald till ordförande ytterligare två år.
 
 
Mars blev en starkt känslosam månad. Våren kom med tranorna, det snöade igen, vi firade Världsböndagen i Flemingsberg och jag provade på plåtslöjd. Min morbror kom aldrig hem från sjukhuset utan hamnade på hospice där han somnade in. Bara en vecka senare höll jag ett föredrag om min forskning på Erstas kårstämma, nervöst till tusen, men det gick över förväntan bra.
 
 
April kom och gick. Jag gick ner 20% i arbetstid och arbetade intensivt med uppsatsarbetet. Morbror begravdes i Allhelgonakyrkan. Jag träffade ännu en vän jag inte sett på länge och vi besökte Kungsträdgården och njöt av körsbärsblomningen samt gick förbi Drottninggatan och minnesmärket efter terrordådet. Vi firade också Janne i en blandning av milt vårväder och häftigt snöfall. April april...
 
 
Maj var händelserik! Jag skickade in uppsatsenVårresan med daglediga gick i Röde Orms fotspår och så åkte maken och jag på en rundresa i Förenade Arabemiraten. Vi besökte Abu Dhabi, Dubai och Fujairah.
 
 
Juni präglades av knyppling och resor. På nationaldagen satt föreningen Knyppelpinnarna och knypplade vid Görvälns slott och efter midsommar åkte jag till Vadstena för en tvåveckors kurs. Däremellan hann jag åka samma kompis som i januari, en kompis som har både hästar och hundar. Med jobbet åkte jag på kulturresa som i år gick till Hälsingland, en dagsutflykt Parken zoo samt en härlig helg på hemmaplan med barn och barnbarn. Midsommar firades hos grannarna i deras bubbelbalja. Jag fick oxå det underbara beskedet att uppsatsen blivit godkänd = jag innehar nu en master i diakoni och det innebär oxå att fyra års halvtidsstudier i Oslo är avklarade.
 
 
Juli spenderades till att böra med i Vadstena på knyppelkurs. Jag jobbade två veckor till, sen började en skön semester vars första vecka spenderades hemma då vi var hundvakt till Minou, Linnéas hund. Sen åkte vi ut med båten.
 
 
Augusti - semester! Vi var ute 2 veckor i kustbandet med båten, hälsade på släktingar och vänner. Sen tog vi husbilen och åkte över till Åland där vi spenderade tid med släkt och vänner. Augustis två sista veckorna var jag åter på jobbet, varav de sista dagarna spenderades i Tyskland på en arbetsresa i Luthers fotspår. Intensivt och intressant. Vi fick inte bara följa i Luthers fotspår utan det blev också en resa på liv och död när en man i ett annat sällskap rasade ihop och fick hjärtstopp på väg upp till Wartsburg. Detta gav mig en rejäl tankeställare, jag dras ju själv med diverse krämpor och övervikt i kombination med ett stressat leverne, väl medveten om riskerna fortsätter jag ändå i samma spår. Man vet ju inte om man får uppleva morgondagen, typ?
 
Wartburg

Äventyren fortsatte i September. Förutom att jobba åkte maken och jag ner till Gotland och hälsade på ett par som vi träffade på resan till Förenade Arabemiraten i maj, jag tillbringade en heldag med äldsta dottern och hennes familj ute på Stallarholmen på en Alpackafarm, supertrevligt. Jag blev riktigt arg och skällde ut min läkare och fick därmed också hjälp med den värk som besvärat mig hela sommaren, vi plockade en hel del svamp och avslutade månaden med en helg hos mina föräldrar där vi hjälpte dem att städa garaget och göra höstfint i trädgården.
 
Gotlandspannkaka
 
 
Även Oktober var händelserik. Ängla fyllde hela 10 år! Höstresan gick till Borlänge, till Jussi Björlings hemtrakter och Sahlins strutsfarm. En förfrågan till mina kusiner på senvåren om jag kunde få köpa morbrors lägenhet för att slippa pendla bejakades. Sen kom semestrar och en bankkvinna som inte hade särkskilt bråttom i vägen... jag fick nycklarna redan under sommaren och bodde av och till i lägenheten för att kunna röja i dödsboet, men 6 oktober blev lyan min!  Bamse fick spendera några dygn på djursjukhuset då något fastnat i tarmen och han skulle opereras, men föremålet började röra sig och löstes upp så vi slapp operationen. Mamma fyllde 80 år och sista helgen i månaden åkte jag på knyppelmässa i Slagelse, Danmark.
 
 
November blev en otroligt känslosam månad. Den började med ännu ett dödsbesked då en av mina svägerskor valde att avsluta sitt liv. Veckorna som gick präglades starkt av detta då min syster valde att följa sin fru "från snaran till graven". Det var dock ett fantastiskt bra sätt att sörja på. En väninna snickrade kistan, jag fick bädda den, släktens kvinnor hjälptes åt att klä henne och männen kom in för att hjälpa till vid kistläggningen. Det blev vackert och värdigt. Jag missade begravningen för jag valde att åka på den bröllopsresa till Thailand vi planerat sen januari. Maken och jag firade 25 år som gifta den 25 november.
 
Tsunamimonumentet i Khao Lak
 
Det bidde en bamboo-tattoo också
 
Vi kom hem den 3 december och i veckan som följde blev jag rejält förkyld, men det gav sig i god tid före Lucia. Då var jag med på Novas första Luciatåg. Efter ett drygt år av planerande så öppnade knypplarna på ABF även knyppelutställningen den 15 december. Den hänger fram till 26 januari nästa år. Det känns faktiskt rätt stort! Trevligt julbord med jobbet på Hågelby, och en stilla julafton hemma med bara Janne och djuren. Jätteskönt. Nyårsafton kommer att firas på samma sätt.  Året har minst sagt varit intensivt, men nu är det tillända och vi blickar framåt, mot ett nytt fräscht 2018 🥂
 
 
🥂🎉🍾🎊🙏🙏🙏 GOTT NYTT ÅR 🙏🙏🙏🎊🍾🎉🥂
 

Från svenskt julbord till libanesisk buffé

Några riktigt bra arbetsdagar har passerat sen sist.  En Annandags Jul firades i Södertörnskyrkan med 200 gäster och frivilliga. Ett bra samarbete mellan Huddinge församling, Södertörnskyrkan, Stuvstakyrkan, Lions och Majblomman med fantastiskt julbord, glögg, dans kring granen, tomte och julklappar samt en fin avslutning med andakt och O Helga Natt. 
 
 
Onsdag och torsdag spenderades på arbetsrummet. Rensa, sortera, summera, omstrukturera, administrera fonder och samtal. Ett par dagar till så kommer jag ha en fungerande nyordning i ett rasande välstädat arbetsrum samt så kommer mina mail uppta minimalt utrymme på servern. Effektivt och minimalistiskt! Men jag är inte där än 🙄
 
 
När jag kom till lyan igårkväll hade Janne redan dykt upp. Hundarna blev lyriska redan innan vi gick in i hissen, och mycket riktigt, Janne hade åkt lilla hissen upp nån halvtimme tidigare, samma hiss vi klev in i. Snacka om luktsinne! Jag bjöd på gårdagens rester, en julpasta Carbonara gjord på julskinka och julost, riktigt god om jag får säga det själv. Klockan var bara sex när vi var klara... och jag fick för mig att jag ville åka på konsert! Janne hade huvudvärk och gick inte att övertala, men jag åkte iväg till Huddinge kyrka och gick på Tomtekörens julkonsert. Den piggade upp! Att gå runt och vara konstant trött i detta vintermörker, och så unna sig själv något så speciellt som att lyssna på en bra manskör, en duktig gosskör, en otrolig bas-solist som gjorde en suverän final med "old man river"och en goss-sopran som sjöng "Ser du stjärnan i det blå" med bravur, och när han prickade sista superhöga tonen tonen klockrent så rös jag från korsryggen upp i bakhuvudet så nackhåren reste sig.
 
 
Idag har jag varit på hembesök med datorn. Jag ringde in till jobbet, allt var lugnt där så jag blev kvar till efter lunch av oantastliga skäl. Hämtade hundarna vid tre, promenerade dem och åkte till Solna och firade faster som fyller 70 år idag. En härlig libanesisk buffé och trevlig samvaro med släkten.
 
 
Tillbaka till lyan, ge hundarna middag, packa och diska, rasta hundar och åka hem med ett själavårdande samtal i luren....

Nästa gång jag återser lyan är det nytt år!
 


Jul, jul, strålande jul

 
Vi har haft det så skönt i helgen! Efter att ha röjt lite i lyan i lördags åkte jag hem. Janne hade satt upp julgranen och den lös så fint när jag kom hem. Han själv kom inte hem förrän senare på kvällen efter sitt extrapass på jobbet.
 
 
På julaftonsmorgon sov vi länge, sen förberedde vi julmaten. Janne köpte en jättesöt köksgardin med domherre-honor på i veckan och jag ville ha en likadan till lyan, så eftersom vi inte hade något annat för oss åkte vi till Solberga för att köpa den. Men jag kom ordentligt i shoppartagen och köpte julgardiner till både vardagsrummet och köket, handdukar, en tomte, en dörrmatta, ett par fleecefiltar, småkuddar, ja allt möjligt smått och sött till lyan. Affären stängde klockan två och då åkte vi hem för att ta ut hundarna och gå över till grannen med en chokladkartong.

Det blev gratinerad hummer och grillad ryggbiff med potatisgratäng till middag. Vi skulle ha risalamalta till efterrätt men den orkade vi inte, det blev risalamalta till frukost idag istället. 
 
 
Janne stack till jobbet strax efter fem imorse, jag gick upp många timmar senare. Dagen har bjussat på lugn och ro, långpromenad med hundarna och så har jag skrivit nyårskrönika. Det har varit ett oerhört intensivt år så det har tagit sin lilla tid, men jag gillar den där års-summeringen. Det blir nionde året i rad jag summerar året i en nyårskrönika.
 
 
Nu har maken kommit hem och vi ska fixa lite mer jul-aktig mat idag. Lax med pepparotsgrädde samt julskinka och prinskorv med grovkornig senap. Rödbetssalladen har varit slut i alla affärer vi letat i så det blir kolhydratfritt idag. Nom-nom-nom!
 
Imorgon jobbar vi båda två, Janne jobbar dubbla pass och jag på gemensam jul... och svärmor ska vara hundvakt...

Dan före dan

Nu är vi snart framme vid det nya året, det ser jag fram emot... mycket! Detta år har såklart bjudit på glädjeämnen, men en hel del har varit bra träligt, tycker jag! Jag ger inga nyårslöften längre, men jag vill minnas att jag hade en önskan inför detta år, en önskan om att få längta och känna förväntan... Vet ni, nästa år kommer jag bara att ta livet som det kommer. 2018 ska inte jinxas! Att se fram emot en ny fräsch årscykel kan väl inte vara fel?!
 
 
Veckan som gått har varit förvånansvärt lugn. Det brukar komma många spontana besök veckan före jul och jag har lämnat stor plats i almanackan för dessa, men de har uteblivit. Jag hade planerat att städa rummet under mellandagarna, men började jag med redan i onsdags. Papper åker i tuggen eller läggs i återvinningen, pärminnehåll kasseras och nya innehållsförteckningar upprättas, mail sorteras bort, det nya året kan kanske eventuellt begynna i ett fräscht rum! Vi får se vad mellandagarna bjuder på. De brukar vara lugna, men såklart finns inga garantier.
 
 
Jag har oxå hunnit planera våren med en kollega och spånat kring diakoni med chefen, tagit fikaraster och på så sätt umgåtts med arbetskamrater jag inte arbetar med i verksamhet.
 
I tisdags hade hela pastoratet gemensam jullunch på Hågelby gård. Ett bra julbord för ett bra pris i en fin miljö. 
 
 
Igår valde jag att inte åka hem utan tillbringade ännu en natt i lyan. Jag lämnade julklappar hos Monica och hade ingen lust att stress-städa och släpa packning för att sen sitta i julköer, komma hem sent bara för att säga gonatt till Janne. Han gick upp kl 4.40 imorse för han jobbar ett 12-timmarspass idag, så det är tomt hemma.
 
 
Nu ska jag snygga upp lite i lyan efter hundarnas framfart, vattna blommor och diska, bädda rent och vira en ljusslinga runt balkongräcket... och hoppas på att jag är ensam på vägarna framåt kvällen 😅

Åter i sadeln

Några halvdassiga dygn sen senast men nu på bättringsvägen. Jag hade en väninna från Åland, tillika sjuksköterska, på övernattning i lyan mellan torsdag och fredag. Hennes kommentar när jag velade mellan att gå till jobbet eller inte på fredagen var glasklar; "men du är ju sjuk!". Tack! Alltid skönt med experter som uttalar sig! Jag mailade mig sjuk och framåt eftermiddagen  preppade jag mig Alvedon och Ipren för att kunna köra hem.
 
 
Helgen har avnjutits i ett töcken. Maken har tagit hundpromenaderna medan jag sovit och gjort så lite som möjligt. 
 
Imorse åkte jag till jobbet och det har gått bra att börja jobba igen. Nu hoppas jag hålla mig frisk till nästa år!
 
 

Jag trivs så himla bra

...  i min lya! Och det är en sån otrolig lyx att slippa pendla! Idag ligger jag för ankar i soffan och är tacksam. En härlig känsla. Ragnar sitter på min mage och putsar sig, Rambo ligger vid mina fötter och Bamse travade nyss iväg till sin korg, det blev väl för trångt för honom i soffan.
 
 
Hemresan från Thailand i söndags gick bra. Trots att vi spenderade nästan 12 timmar i luften kändes hemresan kortare än ditresan som bara tog 11 timmar. Bekki och Freedy tog en taxi från Arlanda medan Janne och jag sammanstrålade med mina föräldrar i Norrtälje, ett kärt återseende av både hundar och föräldrar. I måndags hämtade vi Ragnar hos Linnea och på kvällen knyppelkurs. Nu är alla utställningsalster insamlade och en av eleverna ska lämna in dem på Multeum nästa vecka inför vernissagen nästa fredag.
 
 
Tisdag, onsdag har jag jobbat, men idag fick jag vika ner mig. Eventuellt hade jag feber inatt. Jag har snorat och skrovlat lite sen i tisdags, jag har skyllt på luftkonditioneringen på planet. Vi får se vartåt det barkar men efter att ha sjukskrivit mig imorse somnade jag om och sov fyra timmar till, vaknade strax efter 12!!! Hundar och fågel tyckte tydligen oxå att det var skönt att sova ut! Nu mår jag bättre och hoppas innerligt att det fortsätter i den riktningen. 
 
 
Nu ska jag fortsätta ligga här och trivas med mina smågrabbar i lyan. Sämre kan man ha det!

Vardag

Vad är vardag? undrar jag, med en liten hälsning från en russinhjärna. Återhämtning tar tid. Jag brukar aldrig googla på olika sjukdomssymptom för vips blir man jättesjuk och har all världens livsfarliga sjukdomar... men idag googlade jag på stress. Och självklart har jag vartenda symptom på stress. Det känns lugnande. Min hjärna håller med största sannolikhet inte på att torka ihop, och hungern är inte binnikemask, yrseln är inte nån hjärntumör och mitt hetlevrade humör som oftast uppträder när hundarna skäller eller fågeln skriker beror inte på att jag är någon dålig människa. Inte är det cancer heller, för då ser man inte ut som jag gör, säger mamma. Det känns betryggande att så länge jag inte okontrollerat börjar tappa vikt behöver jag inte oroa mig för det heller. Men jag är ordentligt stressad. Inte så konstigt efter tre dödsfall, jättesjuk hund, lägenhetsköp, masterexamen, alla olika resor och så vidare och så vidare... det ska bli intressant att skriva nyårskrönika i år, jag tror den kommer slå alla rekord.
 
I söndags hade vi medlemsmöte i föreningen Knyppelpinnarna. Vi hade bjudit in Nina för att ha workshop i återbruk med oss. Det var skönt att komma ifrån en stund och göra något helt annat. Jag knypplade ett bokmärke i kassettband och ett armband i sladd.
 
 
Jag har inte jobbat jättemycket efter svägerskans bortgång. Under Allhelgona jobbade jag och det var underbart, men sen behövde jag pausa för att fokusera på familjen och nuet. Efter kistläggningen i måndags gick jag tillbaka till jobbet, men jag har fått slippa sorgegrupp och andra gruppverksamheter. Likaså enskilda samtal. Hembesök har jag gjort hos dem jag känner väl, men inga nybesök. Jag har svarat i telefonen, hunnit rensa bort hundratals gamla mail, slänga papper, åtgärdat sådan som behövs innan jag ska återgå på riktigt. Bäst av allt är att jag haft tid att prata med så många arbetskamrater, äta lunch i lugn och ro samt fikat. Det är sånt jag oftast hoppar över. Det är inte bra alls och jag ska försöka tänka på det framöver. Det kändes jättebra att åka från jobbet igår och veta att inget ligger som behöver åtgärdas i min frånvaro. Allt är under kontroll.
 
 
Nu ska jag ha lite välbehövlig semester!

Återvändelse

Den ena känslosamma dagen läggs till den andra, i ett pärlband av dagar lever vi vidare och nu tar jag ett steg i taget ut i vardagen igen. Idag har jag varit på jobbet. Jag valde bort grupper och enskilda samtal denna första dag. Jag har suttit i min stol, ätit lunch med kollegor, svarat i telefonen, mailat, fikat med kollegor och sorterat i papper och uppgifter. Ett bra sätt att gå tillbaka till vardagen. Fått gjort sådant som blivit liggande. Det känns bra.
 
De senaste dagarna har varit vackra i allt sitt mörker. Kärlek skuggar över det svåra. Vi lär oss att ta stöd i varandra och goda människor när dårarna kryper upp ur vrårna och sprider sin galla.
 
 
Vänner till min svägerska har snickrat kistan. I lördags inredde jag den. Medan snickerskan la sista handen vid kistan sydde jag spets i klädnaden och så bäddade vi den tillsammans. I måndags hämtade jag, min bror och hans fru denna viloplats av skogsdoftande furu, så åkte vi ut till rättsmedicin. Där möttes vi upp, hennes fru, svägerskor, svärmor och syster, sex kvinnor var vi som hjälptes åt att klä henne i egna kläder. Sen kom hennes svåger och svärfar in och tillsammans lade vi ner henne i kistan. Sist en bukett vita liljor i hennes famn. Vi sjöng "Bred dina vida vingar". Det var vackert. Det var värdigt. Det var oändligt sorgligt.
 
Alla gjorde vi henne sällskap till Råcksta begravningsplats där hon nu får vila fram till begravningen. Efteråt samlades vi hos min syster. Vi fikade och pratade en stund. Sen gick vi ut i våra vardagar igen...

Paus

 
Det är mycket som rivs upp, flyter upp till ytan, osv, i tider som dessa. Gamla smärtor, gamla sorger gör sig påminda. Som jag skrev i förra inlägget så kände jag inte min svägerska lika bra som mina syskon gjorde, men det är likafullt en familjetragedi som jag deltar i fullt ut. Vem avgör hur mycket jag får känna? Är inte mina känslor mina? På något sätt har jag intagit försvarsställning för jag har nog aldrig fattat hur okänsliga människor kan vara i såna här lägen. En nyttig erfarenhet som jag helst velat vara utan. Just nu lever jag rätt intimt samman med mina syskon och mina föräldrar, det berör.
 
I övrigt har jag tryckt på paus-knappen. Saker som jag inte gett mig tid att bearbeta kommer ifatt. Jag har jobbat hårt och jobbet har varit min fristad, men tillslut kommer man inte undan ändå. Oron och skräcken som kunde övermanna mig när vi väntade på Novas operationer gör sig påmind. Morbrors hastiga bortgång. Även sådant som jag valt att inte skriva ut i min öppna blogg men som har samma dignitet. Aj!
 
I nuläget rör vi oss i gränslandet "mellan snaran och graven", som min syster uttrycker det. Vi gör mycket av arbetet utan begravningsbyrå och det känns gott i sorgeprocessen, men det är givetvis tungt. Jag sov hos min syster natten efter det skedda och tillbringade även söndagen där. Sen har arbetet med att få till en fin begravning överskuggat vardagen. Jobbet har jag lagt på is, andra tagit över mina arbetsuppgifter, men jag arbetade några timmar i torsdags för att få undan sånt som jag tyckte blev krångligare att överlämna till nån annan än att göra det själv...  i övrigt har jag legat och stirrat prick. Broderat. Knypplat. Kroppen vill inte riktigt fungera och jag låter den vila. Efter jobbet i torsdags åkte och jag och inhandlade inredning till kistan. Idag ska jag åka och träffa kvinnan som snickrat kistan och ska inreda den tillsammans med henne. Änglar dyker upp lite varstans. I torsdags, mitt på torget i Farsta centrum då jag jagade en bred spets... det fanns inte någonstans, ser jag en legendar inom knypplingen ila över torget, jag kommer ifatt henne och pratar med henne en stund om det som hänt och svårigheterna att få tag i spets. Då donerar hon en fin gammal spets som hon nu tvättat och sträckt och som jag ska åka och hämta strax.
 
Det känns tryggt att ha vinterdäck på bilen!

Ja visst gör det ont när knoppar brister 🌹

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen. (Karin Boye)
 
Jag har inga egna ord. Bara känslor. Jag läser andras ord. Lånar andras ord. Tar andras ord för att sätta ord på mina känslor. Chocken spelar på hela känsloregistret. Smärta. Skuld. Ilska. Sorg. Skam. Förvirring. Glömska. Tårar. Skratt. Försonad. Försakad. Otillräcklig. Tillkortakommen. Avpolletterad. Saknad. Glömd. Gömd. Oförsonad. Varför. Därför. Orättvist. Skit!
 
I detta tillstånd blir det åter tydligt var man har sina vänner, var man inte har sina vänner, och om man har några vänner... och vilka som är kompletta idioter. Min syster har fått frågor i stil med om de hade en fnurra på tråden. Hur tänker man sig ett svar då? Typ: "Javisst, det är mitt fel". Nej, det fanns ingen fnurra på tråden! Hon bar på en sjukdom! Jag har fått frågan om jag är homofob. Ja, men tack! Ska du fråga om jag misshandlar min fru oxå? Eller om jag slår mina barn? Nej, jag kände inte min svägerska lika väl som mina syskon, men det berodde definitivt inte på hennes sexuella läggning. Varför dyker ens dylika kommentarer upp i ett läge som detta? Jag fattar att folk söker förklaring, men snälla nån, att ens komma på tanken att gå på anhöriga som om det skulle handla om kön, sexuell läggning, etnicitet eller andra fysiska faktorer! Eller fnurror. Det handlar inte om att söka en syndabock för syndabocken känner vi, den heter psykisk ohälsa! Varför ska vi ens behöva försvara oss i en stund som denna? Bry dig eller bry dig inte, men lämna plumpa kommentarer på rätt sida om elaka sladdriga läppar. Om du inte känner mig så väl att du måste fråga om jag är homofob så behöver du inte höra av dig nu heller! Fy skäms! Illa valt tillfälle! Det som hänt gör så jävla ont ändå!
 
Foto: Lotta Lindström
 
Min bror skrev så bra på Facebook häromdagen om hur läget fortskrider. Jag tycker hans text visar att hon var omgiven av en kärleksfull familj. Den beskriver också en bild av fasa och ömhet som vi delar och processar tillsammans, oavsett om vi var där eller inte. Min syster tyckte det var fint skrivet och det tar jag som ett godkännande av henne att publicera texten även här. Min bror har givetvis godkänt det.
 
Idag åkte jag ut till Lågarö igen. Det fanns flera skäl till det. Det stora skälet var att finna ny ro. Lågarö är min kyrka. Jag vet nu att det var Annas också. Där finner vi frid. Anna valde det av ett skäl som för henne var självklart. För mig var det först besudlande. Chocken, synen när vi fann vår Anna. Allas Anna. Muraranna, var fruktansvärd. Blond, likblek, i mörker, hängd i ett träd, kyla, en katastrof, illamående, panik. VARFÖR?? Varför här?  I min kyrka? I min fristad. Några dagar har gått. Varför? Undrar jag för hundrade gången. Nu vet jag lite mer. Annas sjukdom bestämde, hjälpte henne. Anna ville inte. Hon bestämde inte. Jag vet att Anna ville leva. Anna var stark. Men hennes sjukdom kom ikapp. Är jag lika ledsen och förtvivlad nu? Nej. Det är jag inte. Lågarö var hennes kyrka också.. Hon vann inte kampen över hennes sjukdom. Men hon vann kampen över VAR sjukdomen skulle komma ikapp. Anna gav sällan eller aldrig upp. När det skulle ske, var det Anna som skulle bestämma var, så klart. Och det var Lågarö. Där skulle hennes sjukdom försvinna. Jag kommer komma ihåg Anna för alltid. Men hennes sjukdom är glömd. Anna!.Du spelade mig ett spratt som vanligt. Det tog några dagar för mig att förstå. Det inkluderade några av mina familjemedlemmar att åtgärda. Men nu vänder det. Nu kan jag återigen skratta åt ditt sätt och din humor. Lågarö är återtaget och jag finner ro igen.P.S. Anita sa att du gillade att lyssna på gamla gubbar.  Så vi ställde ljuset vid Sigge och Monica. Första bilden är där vi hämtade dig. Den känner du säkert igen. Sitt nu i lugn och ro bredvid vår syrra och skratta åt Sigges historier. Mormor Lisa har säkert något gott att bjuda på där ni är. Återigen vi syns igen. Men det dröjer. Svågern Robban.
 
 
Fotnot: Robert ställde Annas ljus vid familjegraven. Där ligger vår syrra Monica, mormor Lisa och morfar Bror samt morbror Sigge och moster Margit.

Full vecka...

...precis som jag vill ha det. Efter att ha jobbat hemifrån i måndags avslutade jag dagen med knyppelkursen i Strängnäs. Sen har veckan rullat på med flera olika möten, mottagningen, besök, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, planering, administration och ett besök hos pass-polisen. Dessutom försökte jag berätta om min resa till UAE på Torsdagsträffen med en krånglande projektor. Det gick sådär får jag väl säga, men baklava och ballorie var jättegoda! Jag hade beställt från Simons café och fick en liten lektion av Simon själv om skillnaderna.
 
 
Baklava är ett samlingsnamn för olika sorters kakor. Simon hade bakat en traditionell baklava med filodeg och pistagenötter, men oxå en ballorie där grunden är glasnudlar. Ballor betyder glas.
 
Inatt sov maken över hos mig i Ormkärr. Imorse tog han hundarna till dagis medan jag knallade upp till tunnelbanan. Idag är jag kompledig och sitter på tåget till Danmark!
 

Veckan som var...

En innehållsrik vecka har förflutit. Arbetsmässigt har den bjudit på flera olika möten, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, lunch och föreläsningar med Väntjänsten, besök, hembesök och arbetslunch med kontraktets alla diakoner. Och så kyrkgruppen! I måndags åkte vi till Stora Sköndal för en guidning i kyrkan där.
 
 
Om Ersta var diakonissornas hemvist under förra århundradet kan Stora Sköndal sägas vara diakonernas. Under 80-talet öppnades båda anstalterna för båda könen. Jag gick socionomutbildningen på Sköndal  2000-2004 och diakonutbildningen på Ersta 2004-2005.
 
I tisdags kväll sov maken över hos mig i Ormkärr. Vi fick en del gjort. Bland annat flyttade vi ett par bokhyllor fulla med böcker så nu har Ragnar och hans bur en bättre plats i lägenheten.
 
I onsdags skulle min syster fyllt 52 år, så efter jobbet åkte jag ut till graven och gjorde lite fint.
 
 
I torsdags började orken tryta och jag sov tio timmar innan fredagens arbete, och natten mellan fredag och lördag sov jag 12 timmar. Det var skönt.
 
Dagen har jag tagit som dem kommit. Jag skrev lite blogg på temat #metoo på morgonen, gick en lång skogspromenad med hundarna, knypplade en stund, var ute en timme och plockade 2 kg svamp med maken och rensade den sen. Det tog sin lilla tid...
 

Nu är det bara en välbehövlig dusch som saknas... nya äventyr imorgon!

#metoo

2004 åkte till Filippinerna för att skriva C-uppsats som avslutande kurs i min socionomutbildning. Jag var där i 11 dagar och intervjuade lika många NGO´s, alltså 11 non-governmental organizations. En medstudent satt hemma och skrev historik, geografi och andra fakta. Resultatet blev en 68 sidor lång uppsats som heter "HIYA - a study of how NGO´s in Phillipines work with sexually abused children" (klicka i Ersta Sköndal högskola så är det den första uppsatsen som kommer upp). När jag kom hem därifrån berättade jag i olika sammanhang att både i USA och Filippinerna finns statistik på att ungefär 33% av alla barn blir utsatta för sexuella övergrepp, från "touch" till grov våldtäkt. Svaret jag oftast fick var att det händer inte i Sverige, att det händer i Filippinerna är väl inte så konstigt. Efter det ingen vidare reflektion .... Varför är inte det så konstigt? Och varför skulle det inte hända i Sverige? En siffra för Sverige jag fick var 2%. 2%? Det skulle alltså göra mig till ett unikum, ett unikum x 2? Skulle inte tro det! Och det har väl olika avslöjanden under åren efter 2004 vittnat om. Jag skulle vilja säga att 33% räcker inte om vi lägger till alla vuxna kvinnor och män som på något sätt varit med om sexuellt ofredande eller kränkning. Och vi ska inte heller glömma att även kvinnor ofredar!
 
Jag har tvekat... men nu har jag bestämt mig. Jag skäms inte, det får förövarna göra! Här kommer min historia:
 
 
När jag var 10 år utsattes jag första gången. Jag satt på tunnelbanan på väg hem från skolan med en kompis. En man satte sig bredvid mig och det var väl ingen konstigt. Men när han tog min hand och la den på sitt kön blev det väldigt obehagligt. Jag försöket på alla sätt ta mig loss, jag till och med borrade in mina naglar i hans kön, men det verkade ha en mer upphetsande effekt, jag slet och drog för att komma loss. Min kompis försökte prata med honom men han bara log stort och verkade njuta av situationen. Ingen av alla de vuxna i T-banevagnen låtsades se, trots att det var uppenbart att detta inte på något sätt var frivilligt från min sida. När vi kom till slutstationen, och av naturliga skäl reste sig även han, kom jag loss och jag och kompisen sprang som tokar nerför en slänt, över vägen och in i en matvaruaffär där vi gömde oss bakom hyllorna. Det tog ett bra tag innan vi vågade ta oss ut och sen sprang vi hela vägen hem.
 
Andra gången var jag 12-13 år och på väg till skolan. Mannen jag sitter bredvid låter sin hand glida in under rumpan på mig. Han klämmer och känner, pillar och petar. Jag sitter helt still och vågar inte röra mig. Jag mindes så väl de vuxna i T-banevagnen några år tidigare, de ingrep inte... När jag efter ett par stationer skulle gå av visste jag inte om jag vågade resa mig ... FÖR JAG VILLE INTE ATT HAN SKULLE BEHÖVA SKÄMMAS om nån upptäckte vad han höll på med. Jag hade alltså lärt mig att detta beteende var helt korrekt, vuxna män får kladda på småflickor.
 
Tredje gången var jag 17 år. Det var en torsdagskväll runt halv nio och jag hade varit på ungdomsgruppen i kyrkan. Jag genade över en fotbollsplan när någon ropade efter mig. Han ville ha sex. Jag nobbade artigt och skyndade vidare, med mannen ropandes bakom mig hela tiden. När vi kom till en gångtunnel alldeles nära där jag bodde kom han ifatt, tryckte upp sin underarm hårt mot min hals så jag blev fixerad mot gångtunnelns vägg, så började han knäppa upp mitt byx-skärp. Då försvann rädslan och skammen och jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. Adrenalinkicken var otrolig! Jag lyckades slå mig fri och skrek åt honom nåt i stil med att han måste vara dum i huvudet som inte förstod vad ett nej betydde. Han skrek efter mig att han skulle komma tillbaka till mig på natten....
 
Efter min skilsmässa arbetade jag flera år på samma ställe. Arbetsplatsen var mansdominerad och jag var ung, bara 22 år. Att jag blev uppvaktad kändes till att börja med lite trevligt. Jag menar, jag kom från ett äktenskap där jag inte var vatten värd, och här fanns flera äldre män som var så trevliga. De bjöd på lunch, övningskörde med mig, kom hem till mig för en fika, hjälpte mig med lite praktiska saker.... Det tog faktiskt ett par år innan jag begrep att de pratade sinsemellan om hur de fått mig i säng och vad de gjort där, för ingen ville tillstå att de inte legat med mig. De få kvinnorna på jobbet behandlade mig därefter. Företags-horan. Det uppdagades när en man i chefsposition med våld försökte tvinga mig att sova över med honom i ett hotellrum när vi var på företagsresa. Ett par av mina manliga "vänner" hjälpte mig ur situationen, men jag blev så chockad, så äcklad! De som jag sett som snälla farbröder och som jag trodde tyckte om mig som en person, eller som en bonusdotter... Sex hade aldrig varit inblandat. Jag mådde illa. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag var något? Jag skämdes nåt så fruktansvärt! Jag sa upp mig! Ryktes-spridning kanske inte kan jämföras med våldtäkt, men jag äcklades nåt så otroligt av min egen blåögdhet. HUR kunde jag tro att dessa män var mina vänner? HUR dum i huvudet får man vara? Den känslan, att vara korkad, har förföljt mig sen dess.
 
Att nämna de otal gånger man fått kommentarer med sexuella anspelningar till att bli skälld för hora när man inte vill vara föremål för de virila hanarnas lust vill på privata fester eller i utevimlet orkar jag inte ens nämna. Det är ju sånt man får räkna med som kvinna i offentliga miljöer, eller hur?
 
Idag är jag tack och lov så gammal, tjock och ful att jag inte behöver rädas ofrivillig intimitet. Det menade en psykiater i all sin vänlighet. När jag var sjukskriven en längre tid i samband med struma-genombrottet tvingade Försäkringskassan mig att bland annat skriva in mig vid psykiatrin om jag skulle fortsätta erhålla sjukpenning. I psykiatrins behandling ingick att jag skulle prova antidepressiva tabletter och det var i samband med ett sådant besök jag träffade denne vattenkammade, väldutbildade alfa-hanne. Jag hade med mig en lista med frågor som han milt sköt undan, tittade på mig med sina varma, bruna ögon och sa att "Snälla du, nu ska du lyssna på mig. Min erfarenhet av kvinnor i din ålder är att de blir deprimerade när de märker att de inte längre attraherar män, det är helt naturligt". Jag anmälde fan-skapet, slängde tabletterna, gjorde slut med psykatrin och pluggade teologi ett år medan Levaxinet trappades upp till den nivå jag äter idag. Psykiatrikern fick jobba kvar då han motiverade sitt handlande med att han alltid försökte uppträda professionellt. Det känns väl tryggt att han fortfarande sitter där och skriver ut sina antidepressiva tabletter till fula gamla kärringar.
 
Jag menar att detta är inte bara ett mans-problem, utan snarare ett strukturellt kulturellt problem på flera nivåer. Så länge kvinnan skuldbeläggs och skuldbelägger sig själv blir det svårt att komma åt. De utsatta kvinnorna och männen behöver vi lyfta och det finns så många goda män och kvinnor som vi behöver värna. Alla män är inte våldtäktsmän och alla kvinnor har inte blivit utsatta.
 
Over and out!

Helgen

Föredraget om UAE - check
Tvättberget - check
 
 
Blomvård - check
Helglånga hundpromenader - check
Svampplockning - sket sig pga regn och älgjakt
Slappa - check
 
 
Montera knyppling - check
Knyppla lite - check
 

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

Fredagen den 13:e

... alltså igår, fyllde min lilla mamma 80 år and still going strong! Engagerad i både kyrkan, kören, översättningsarbete och en hel del annat. En förebild!
 
Jag gick upp i ottan och bakade smulpajer på löpande band. Det blev ca 60 portioner. Långt ifrån det som gick åt under Öppet Hus, så en hel del gick i frysen till mammas stora förljusning. Den som spar, hon har!
 
 
Det blev en lång och trevlig dag. Efter flera timmars pajbakning på morgonen, smulpajer med konserverade mandariner samt äpplen och kanel,  tillbringade jag två timmar i bilen med dessa väldoftande lådor, så det var gott att komma in och få avnjuta dessa och den buffé mina systrar hade ordnat. Efter fyra timmars samvaro i Öppet Hus samt lite eftersnack blev det två timmars bilfärd hem igen. Stupade i säng före kl 22.00.
 
Vaknade strax efter 9.00 imorse. Idag jobbar jag med föredraget  om resan till UAE som jag skulle gjort i måndags när jag blev så störd. Det är kul att återuppliva resan och vädret har ju inte precis inbjudit till svampplockning....

Tidigare inlägg
RSS 2.0