Poolhäng mm 😎

 
En härlig dag vid poolen, mer än så blev det inte idag... men halv fem tog vi en taxi upp till Tsunami memorial park och tittade på patrullbåten som spolades 2 km upp på land vid tsunamin 2004. Den låg en km utanför kusten så sammanlagt 3 km for den iväg av vågens kraft. Man förstår proportionerna när man har gått eller åkt hela vägen från havet till memorial park.
 
 
Klockan fem träffade vi Linneas barndomsvän M med pojkvän och son vid Anchan restaurant. De ville låta oss smaka på nåt mer genuint thailändskt.
 
Vi fick börja med en riktigt hot lax-shot. Rå lax i kryddig lag med bl.a chili och citrongräs.
 
 
Sen blev det bläckfisk, blå nudlar, soppa, fläsk, curry mm. När man äter med vänner i Thailand beställer man in en massa gott och delae allt  med varandra. Jag provade allt utom bläckfisken...
 
 
Efter den fantastiska maten fick vi skjuts till Fat Shark där vi intog några drinkar. När M skulle hem med lillpojken överraskade han med att ge mig två smällkyssar, en på vardera kinden. Han var fascinerad av mitt halsband, en segelbåt i silver jag köpte i Mariehamn 2015, och vi hade tidigare räknat båtar i pappas bar, men att få ett sånt kärleksfullt farväl hade jag inte väntat mig. Janne och jag gick hem medan Bekki och Freedy dröjde sig kvar... vi får höra imorgon om det blev nån lady boys-show. Thailändarna verkar stolta över sina otroligt vackra ladyboys!
 
Nu snarkar Janne gott. Imorgon är det uppställning till frukost kl 9.00!

Khaosok 🐘

 
Det känns konstigt att skriva käcka bloggar när jag vet vad de mina därhemma går igenom. Det var ett medvetet val att ändå åka, vi har planerat denna resa i ett år. Jag fick ta avsked förra måndagen på vackraste sätt 🕊 och det känns ändå  bra, trots allt, att komma iväg på vår 25:e bröllopsresa.
 
I förrgår hittade vi en rolig rundresa när vi var uppe på stan. Man kunde välja mellan att bada eller rida elefant och så ingick en del annat. Igår lät vi Janne ligga kvar i sängen och kurera sig medan vi andra hämtades upp av en bil. Gruppen bestod av bara oss - mig, Bekki och Freedy. Vi började med ett stopp på en local market och fortsatte sen till elefanterna. Vi fick en egen badsugen elefant ner till floden och skrubba på honom. Han såg ut att njuta!
 
 
Sen gav vi oss vidare. Fotograferade vyer och apor utanför ett tempel.
 
 
Sen åkte vi vidare och fick lunch. Eftermiddagen bjöd på en tur längs floden på bambuflotte samt kaffe (bryggt i bamburör och serverat i bambumuggar vi fick behålla som souvernir) vid ett grott-tempel. Där fick vi oxå fick mata fiskar.
 
 
Sen åkte vi hem, trötta och nöjda.
 
Janne mår bättre! Vi tar oss en lugn dag idag!

Chongfa 💦

Idag har vi varit ute på ett litet äventyr. Efter frukost tog vi en taxi upp till Chongfa waterfall. 15 svettiga minuter i uppförsbacke belönades med en vacker syn, fantastiska fjärilar, ett friskt bad och fish spa 🐟. Små till större fiskar putsade våra fötter 👣 Ungdomarna gick lite högre upp, det fanns fem nivåer, men Janne och jag stannade vid första. Den räckte på alla sätt och vis 😍
 
 
Hemmavid åt vi lunch på stranden och därpå
ett dopp i poolen i begynnande skyfall.
 
 
Vi hade tänkt gå upp till tsunami-monumentet och marknaden, men regnet höll i sig en god stund så jag låg och läste vid poolen under tak medan Janne sov.
 
Ikväll gick vi upp på stan och åt middag samt inhandlade medicin på farmacian för Jannes tilltagande förkylning. Sen tog vi ett par drinkar på Fat Shark där Linneas barndomskompis man jobbar. Jättemysigt.
 
 
Janne och jag tog taxi hem medan ungdomarna stannade kvar.  
 
Nu är maken medicinerad och nerbäddad. Må han piggna till fort! 

Lata dagar i solen ⛱

Det är lite olikt mig att inte ha en massa äventyr och projekt inbokat när vi kommit så här långt på en resa...men jag har njutit i fulla muggar av just detta.
 
 
Vi har legat vid stranden, jag har bränt mig trots att jag legat under parasoll, badat massor i både pool och hav samt läst. Perfekt semester m.a.o.
 
 
Frukost och lunch har vi intagit på stranden och middag inkl. kvällsdrink uppe i stan.
 
 Sola å bada å pina colada....
 
Igår fick vi besök av Linneas kompis som bor härnere. Det var kul. Vi badade och hennes lilla pojke ville inte släppa Bekki.
 
 
Nu få vi se om vi hittar på, eller inte hittar på, något de närmsta dagarna 😃

Khao Lak 🌴

Efter att ha lämnat hundarna hos mina föräldrar väntade 11 timmars flyg, Arlanda --> Krabi, och tre timmars buss, Krabi --> Khao Lak. Man är bra trött efter en sån resa kan jag lova. Men Bekki hade ordnat överraskningar, champagne och VIP-måltid på flyget, vilket piggade upp. Väl framme på hotellet bröt tårarna fram, de hade ordnat så fint!!!
 
 
Med blommor och suckulenter hade de fixat världens surprise. Tårarna bara rann och vår värdinna såg så nöjd ut!
 
De röda små "korsen" är blomblad!
 
Det tog inte nån lång stund innan vi låg i poolen... bara att öppna balkongdörren!
 
 
Sen gav vi oss av för att leta middag och vi behövde inte gå så långt. En av restaurangerna på stranden blev vårt val och vi ångrade oss inte.
 
Detta är bara förrätten
 
 
Sen badade vi i poolen en stund till och avslutade med en drink.
 
Inatt har vi sovit gott och länge. Vi har tagit ett morgondopp i poolen och ätit frukost på stranden. Nu ligger vi vid havet! Vattnet är varmt!
 

Vardag

Vad är vardag? undrar jag, med en liten hälsning från en russinhjärna. Återhämtning tar tid. Jag brukar aldrig googla på olika sjukdomssymptom för vips blir man jättesjuk och har all världens livsfarliga sjukdomar... men idag googlade jag på stress. Och självklart har jag vartenda symptom på stress. Det känns lugnande. Min hjärna håller med största sannolikhet inte på att torka ihop, och hungern är inte binnikemask, yrseln är inte nån hjärntumör och mitt hetlevrade humör som oftast uppträder när hundarna skäller eller fågeln skriker beror inte på att jag är någon dålig människa. Inte är det cancer heller, för då ser man inte ut som jag gör, säger mamma. Det känns betryggande att så länge jag inte okontrollerat börjar tappa vikt behöver jag inte oroa mig för det heller. Men jag är ordentligt stressad. Inte så konstigt efter tre dödsfall, jättesjuk hund, lägenhetsköp, masterexamen, alla olika resor och så vidare och så vidare... det ska bli intressant att skriva nyårskrönika i år, jag tror den kommer slå alla rekord.
 
I söndags hade vi medlemsmöte i föreningen Knyppelpinnarna. Vi hade bjudit in Nina för att ha workshop i återbruk med oss. Det var skönt att komma ifrån en stund och göra något helt annat. Jag knypplade ett bokmärke i kassettband och ett armband i sladd.
 
 
Jag har inte jobbat jättemycket efter svägerskans bortgång. Under Allhelgona jobbade jag och det var underbart, men sen behövde jag pausa för att fokusera på familjen och nuet. Efter kistläggningen i måndags gick jag tillbaka till jobbet, men jag har fått slippa sorgegrupp och andra gruppverksamheter. Likaså enskilda samtal. Hembesök har jag gjort hos dem jag känner väl, men inga nybesök. Jag har svarat i telefonen, hunnit rensa bort hundratals gamla mail, slänga papper, åtgärdat sådan som behövs innan jag ska återgå på riktigt. Bäst av allt är att jag haft tid att prata med så många arbetskamrater, äta lunch i lugn och ro samt fikat. Det är sånt jag oftast hoppar över. Det är inte bra alls och jag ska försöka tänka på det framöver. Det kändes jättebra att åka från jobbet igår och veta att inget ligger som behöver åtgärdas i min frånvaro. Allt är under kontroll.
 
 
Nu ska jag ha lite välbehövlig semester!

Återvändelse

Den ena känslosamma dagen läggs till den andra, i ett pärlband av dagar lever vi vidare och nu tar jag ett steg i taget ut i vardagen igen. Idag har jag varit på jobbet. Jag valde bort grupper och enskilda samtal denna första dag. Jag har suttit i min stol, ätit lunch med kollegor, svarat i telefonen, mailat, fikat med kollegor och sorterat i papper och uppgifter. Ett bra sätt att gå tillbaka till vardagen. Fått gjort sådant som blivit liggande. Det känns bra.
 
De senaste dagarna har varit vackra i allt sitt mörker. Kärlek skuggar över det svåra. Vi lär oss att ta stöd i varandra och goda människor när dårarna kryper upp ur vrårna och sprider sin galla.
 
 
Vänner till min svägerska har snickrat kistan. I lördags inredde jag den. Medan snickerskan la sista handen vid kistan sydde jag spets i klädnaden och så bäddade vi den tillsammans. I måndags hämtade jag, min bror och hans fru denna viloplats av skogsdoftande furu, så åkte vi ut till rättsmedicin. Där möttes vi upp, hennes fru, svägerskor, svärmor och syster, sex kvinnor var vi som hjälptes åt att klä henne i egna kläder. Sen kom hennes svåger och svärfar in och tillsammans lade vi ner henne i kistan. Sist en bukett vita liljor i hennes famn. Vi sjöng "Bred dina vida vingar". Det var vackert. Det var värdigt. Det var oändligt sorgligt.
 
Alla gjorde vi henne sällskap till Råcksta begravningsplats där hon nu får vila fram till begravningen. Efteråt samlades vi hos min syster. Vi fikade och pratade en stund. Sen gick vi ut i våra vardagar igen...

Paus

 
Det är mycket som rivs upp, flyter upp till ytan, osv, i tider som dessa. Gamla smärtor, gamla sorger gör sig påminda. Som jag skrev i förra inlägget så kände jag inte min svägerska lika bra som mina syskon gjorde, men det är likafullt en familjetragedi som jag deltar i fullt ut. Vem avgör hur mycket jag får känna? Är inte mina känslor mina? På något sätt har jag intagit försvarsställning för jag har nog aldrig fattat hur okänsliga människor kan vara i såna här lägen. En nyttig erfarenhet som jag helst velat vara utan. Just nu lever jag rätt intimt samman med mina syskon och mina föräldrar, det berör.
 
I övrigt har jag tryckt på paus-knappen. Saker som jag inte gett mig tid att bearbeta kommer ifatt. Jag har jobbat hårt och jobbet har varit min fristad, men tillslut kommer man inte undan ändå. Oron och skräcken som kunde övermanna mig när vi väntade på Novas operationer gör sig påmind. Morbrors hastiga bortgång. Även sådant som jag valt att inte skriva ut i min öppna blogg men som har samma dignitet. Aj!
 
I nuläget rör vi oss i gränslandet "mellan snaran och graven", som min syster uttrycker det. Vi gör mycket av arbetet utan begravningsbyrå och det känns gott i sorgeprocessen, men det är givetvis tungt. Jag sov hos min syster natten efter det skedda och tillbringade även söndagen där. Sen har arbetet med att få till en fin begravning överskuggat vardagen. Jobbet har jag lagt på is, andra tagit över mina arbetsuppgifter, men jag arbetade några timmar i torsdags för att få undan sånt som jag tyckte blev krångligare att överlämna till nån annan än att göra det själv...  i övrigt har jag legat och stirrat prick. Broderat. Knypplat. Kroppen vill inte riktigt fungera och jag låter den vila. Efter jobbet i torsdags åkte och jag och inhandlade inredning till kistan. Idag ska jag åka och träffa kvinnan som snickrat kistan och ska inreda den tillsammans med henne. Änglar dyker upp lite varstans. I torsdags, mitt på torget i Farsta centrum då jag jagade en bred spets... det fanns inte någonstans, ser jag en legendar inom knypplingen ila över torget, jag kommer ifatt henne och pratar med henne en stund om det som hänt och svårigheterna att få tag i spets. Då donerar hon en fin gammal spets som hon nu tvättat och sträckt och som jag ska åka och hämta strax.
 
Det känns tryggt att ha vinterdäck på bilen!

Ja visst gör det ont när knoppar brister 🌹

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen. (Karin Boye)
 
Jag har inga egna ord. Bara känslor. Jag läser andras ord. Lånar andras ord. Tar andras ord för att sätta ord på mina känslor. Chocken spelar på hela känsloregistret. Smärta. Skuld. Ilska. Sorg. Skam. Förvirring. Glömska. Tårar. Skratt. Försonad. Försakad. Otillräcklig. Tillkortakommen. Avpolletterad. Saknad. Glömd. Gömd. Oförsonad. Varför. Därför. Orättvist. Skit!
 
I detta tillstånd blir det åter tydligt var man har sina vänner, var man inte har sina vänner, och om man har några vänner... och vilka som är kompletta idioter. Min syster har fått frågor i stil med om de hade en fnurra på tråden. Hur tänker man sig ett svar då? Typ: "Javisst, det är mitt fel". Nej, det fanns ingen fnurra på tråden! Hon bar på en sjukdom! Jag har fått frågan om jag är homofob. Ja, men tack! Ska du fråga om jag misshandlar min fru oxå? Eller om jag slår mina barn? Nej, jag kände inte min svägerska lika väl som mina syskon, men det berodde definitivt inte på hennes sexuella läggning. Varför dyker ens dylika kommentarer upp i ett läge som detta? Jag fattar att folk söker förklaring, men snälla nån, att ens komma på tanken att gå på anhöriga som om det skulle handla om kön, sexuell läggning, etnicitet eller andra fysiska faktorer! Eller fnurror. Det handlar inte om att söka en syndabock för syndabocken känner vi, den heter psykisk ohälsa! Varför ska vi ens behöva försvara oss i en stund som denna? Bry dig eller bry dig inte, men lämna plumpa kommentarer på rätt sida om elaka sladdriga läppar. Om du inte känner mig så väl att du måste fråga om jag är homofob så behöver du inte höra av dig nu heller! Fy skäms! Illa valt tillfälle! Det som hänt gör så jävla ont ändå!
 
Foto: Lotta Lindström
 
Min bror skrev så bra på Facebook häromdagen om hur läget fortskrider. Jag tycker hans text visar att hon var omgiven av en kärleksfull familj. Den beskriver också en bild av fasa och ömhet som vi delar och processar tillsammans, oavsett om vi var där eller inte. Min syster tyckte det var fint skrivet och det tar jag som ett godkännande av henne att publicera texten även här. Min bror har givetvis godkänt det.
 
Idag åkte jag ut till Lågarö igen. Det fanns flera skäl till det. Det stora skälet var att finna ny ro. Lågarö är min kyrka. Jag vet nu att det var Annas också. Där finner vi frid. Anna valde det av ett skäl som för henne var självklart. För mig var det först besudlande. Chocken, synen när vi fann vår Anna. Allas Anna. Muraranna, var fruktansvärd. Blond, likblek, i mörker, hängd i ett träd, kyla, en katastrof, illamående, panik. VARFÖR?? Varför här?  I min kyrka? I min fristad. Några dagar har gått. Varför? Undrar jag för hundrade gången. Nu vet jag lite mer. Annas sjukdom bestämde, hjälpte henne. Anna ville inte. Hon bestämde inte. Jag vet att Anna ville leva. Anna var stark. Men hennes sjukdom kom ikapp. Är jag lika ledsen och förtvivlad nu? Nej. Det är jag inte. Lågarö var hennes kyrka också.. Hon vann inte kampen över hennes sjukdom. Men hon vann kampen över VAR sjukdomen skulle komma ikapp. Anna gav sällan eller aldrig upp. När det skulle ske, var det Anna som skulle bestämma var, så klart. Och det var Lågarö. Där skulle hennes sjukdom försvinna. Jag kommer komma ihåg Anna för alltid. Men hennes sjukdom är glömd. Anna!.Du spelade mig ett spratt som vanligt. Det tog några dagar för mig att förstå. Det inkluderade några av mina familjemedlemmar att åtgärda. Men nu vänder det. Nu kan jag återigen skratta åt ditt sätt och din humor. Lågarö är återtaget och jag finner ro igen.P.S. Anita sa att du gillade att lyssna på gamla gubbar.  Så vi ställde ljuset vid Sigge och Monica. Första bilden är där vi hämtade dig. Den känner du säkert igen. Sitt nu i lugn och ro bredvid vår syrra och skratta åt Sigges historier. Mormor Lisa har säkert något gott att bjuda på där ni är. Återigen vi syns igen. Men det dröjer. Svågern Robban.
 
 
Fotnot: Robert ställde Annas ljus vid familjegraven. Där ligger vår syrra Monica, mormor Lisa och morfar Bror samt morbror Sigge och moster Margit.

RSS 2.0