guggelutt

 

 

En fullspäckad arbetsvecka ligger bakom mig och nu försöker jag stanna upp och tänka efter... Det har varit hembesök och besök, möten, lunchmusik och soppa, Torsdagsträff, föreläsning, övernattning hos barn och barnbarn, besök på vårdcentralen - detta på tre dagar. Därefter två intensiva pluggdagar som avslutades med grillkväll hos grannarna... och idag möte i föreningen Knyppelpinnarna.

 

 

Sen körde jag stenhårt ett par timmar med textbearbetning av intervjuerna innan jag plockade lite, åt lunch och gick ut med hundarna. Linnéa med familj var på väg och jag skulle möta dem på vägen. Jag gick en del av skogspromenaden och ut på vägen.

 

Solen sken, vi drog fram solstolarna och barnen lekte ute. Vi drack kaffe och njöt av solen. Efter nån timme kom Monica med familj. Monica hade med sig såpbubblor och barnen hade jätteroligt. Vi vuxna också!

 

I år har jag inte firat påsk över huvudtaget. I huvudsak har jag pysslat med tre saker. Uppsats-skrivning, hundpromenader och knyppling. Janne har jobbat och det har varit bra för mig. Jag har fått ett inlämningsdatum för uppsatsen i maj, och jag tänker försöka hinna klart till dess. Jag trodde att jag var ganska klar när jag skickade in uppsatsen till min norska handledare i januari, men så var det inte, jag går inte in på detaljer. Först tappade jag sugen, sen hade jag fullt upp med allt möjligt annat, tex att skriva anförandet till kårstämman, Knyppelpinnarna kräver sitt osv... så jag bestämde mig för att ta påsken i anspråk för att göra ett ordentligt ryck. Vi får se om jag går i mål, men hursomhelst är det ju ändå så att allt jobb som görs nu slipper jag sen!

 

Hej allesamman! Otroligt många läste mitt förra blogginlägg och jag har fått många frågor, både på Facebook och på andra sätt. Jätteroligt! Nu tänkte jag att det blir lättare och mer sammanhållet att sammanfatta mina erfarenheter i ett nytt blogginlägg.

 

Från att ha varit fullt frisk, med massa energi och med en stark kropp fick jag struma när jag närmade mig 40 år. Den form jag har heter hypothyreos och är en underfunktion i sköldkörteln. --> här kan man läsa mer <--  och --> här också <--. Den har bidragit till en kraftig övervikt. Jag började gå upp i vikt 2000, fick diagnosen 2005 men ingen medicin förrän 2007. Insättningen av Levaxin var bökig och från 2008 var jag sjukskriven 1,5 år då inget i min kropp funkade som det skulle. Tillslut lyckades vi ställa in dosen och min kropp började läka. Idag mår jag bra! Det som hängt kvar är värk. Värken kommer och går, ibland har jag ingen värk och ibland har jag ont överallt. Ibland sitter värken i lederna men oftast i musklerna och då känns det ungefär som mjölksyra efter ett tufft spinningpass. Under vintern har smärtan varit extra jobbig så i vår har jag bett om smärtutredning. Nu har jag blivit skickad till kvinnokliniken för att utreda om jag behöver östrogen samt till en samtalsterapeut för att utreda om det är stressrelaterat.

 

Levaxindosen höjdes succesivt mellan år 2007-2009 från 25mkg till 150mkg och där står jag idag och är besvärsfri förutom övervikt och värk. Energin är tillbaka med ett visst åldersavdrag. För några år sen fick jag även höjt blodtryck som jag medicinerar med 10 mg Amlodipin, men det hänger väl ihop med övervikten...

 

Jag provade LCHF i början av 2014 i förhoppningen att gå ner i vikt, och jag gick ner flera kilon, 7 kilo på 4 veckor tror jag det var, men sen stannade det av. Orsaken till det var antagligen att jag började slarva. Det jag inte hade förväntat mig var den positiva effekten på värken. Den försvann! Poletten trillade ner först när jag började slarva, för då kom värken tillbaka igen. Jag trodde den först och främst berodde på ålder och övervikt, men nu började jag förstå att det handlar om inflammationer i kroppen som triggas framförallt av vitt mjöl och socker. Jag läste massor om detta under den här tiden. Efter det höll jag mig till LCHF i nästan två år, även om jag slarvade en hel del så höll sig värken i schack rätt bra. Sen övertalades jag av en dietist för ungefär ett år sen att övergå till tallriksmodellen. Jag gick ner i vikt till en början, men som jag skrev i förra inlägget triggade kolhydraterna sug och inflammationer igen. För en dryg vecka sen bestämde jag mig för att börja igen.

 

Jag experimentrar för att vardagen ska bli enklare och i de flesta maträtter kan du lätt utesluta det som är kolhydratrikt. Exempel:

 

1. Gör du köttbullar eller falukorv och makaroner till barnen kan du äta köttbullar/falukorv med en extra smörklick/gräddsås och sallad... och/eller rårivna morötter.

 

2. Jag gör makaronilådor utan makaroner i långa banor. I äggstanningen byter jag ut en del av mjölken till grädde, har i rivna smakrika ostar, och sen kan man variera i det oändliga. Broccoli använder jag ofta istället för makaronerna och den hackade löken ska stekas i mycket smör eller olja, sen kan du ha i bacon, svamp, stekta fläskfiléstrimlor, lax....

 

3. Soppa! Jag har nu experimenterat med en kräftstjärtsoppa som är supergod. Inga lightprodukter och lite mer smör och/eller crème fraiche! Jag har provat att göra den med stekt färsk svamp (i mycket smör förstås), ekologisk lantbuljong och kantarellost istället och den blir också jättegod.

 

4. Stekt fläsk eller stekt haloumi med blomkålsstuvning eller blomkålsmos, gjort på smör och grädde.

 

5. Istället för bröd kan man enkelt göra fröknäcke. Det svåraste är att köpa hem ingredienserna, jag lovar! Smeten tar fem minuter att göra, inklusive att bre eller kavla ut den, sen står den i ugnen 70 minuter och sköter sig själv. Ät den som den är eller lägg på en skiva riktigt smör och /eller en god dessertost.

 

6. Torskrygg med massor av skirat smör och tomater/sallad/grönsaker du gillar. Eller mandelfisk! Yum-yum!

 

7. Lax i ugn. Blanda Bonjours vitlöksost med crème fraiche, lite salt och peppar på laxen innan du brer på smeten. 175 grader i 20 minuter (35-40 min om laxen kommer direkt ur frysen). Lite extra olivolja i botten av formen, tack! Servera med sallad eller rårivna morötter. 

 

Mitt tips är att göra lite extra mycket så du har till frukost och lunch. Makaronilådorna utan makaroner är perfekt frukostmat, värm gärna med en klick smör och krydda med en nypa flingsalt, njut med och en näve sallad till. Annars kokta hackade ägg med majonnäs och aromat/salt/örtkrydda. Eller fröknäcke med smör och en fet ost, eller varför inte blåmögelost!

 

Sen ska man också vet att LCHF funkar för vissa och inte för andra. Vi har alla olika kroppar, olika besvär och olika livsstil! Tränar man hårt är LCHF inte att rekommendera.

 

Hoppas att detta svarat på frågor och blir till hjälp.

 

Varför slutade jag ens? Jo, för en dietist frågade mig om den hjälpte och övertalade mig att gå över till tallriksmodellen. Visst gick jag ner några kilo först och blev superinspirerad, men kolhydraterna visade sig återigen trigga värk och ett ojämt blodsocker... och sug! ...och viktuppgång! Nu kände jag att det får vara nog och jag har tagit tag i det hela igen. På bara några dagar har värken gett sig, hungern minskat, sötsuget borta och jag räknar med att hjärnan snart vant sig oxå. Man kan bli lite trög i huvudet innan hjärnan vant av sig från kolhydrater och socker, men bara känslan av att kunna gå långa promenader och i trappor utan inflammatorisk värk är värt en trög skalle ett tag. Vikten är ju som den är ändå, men jag blir ju så mycket rörligare och det är ju oxå en positiv hälsoeffekt! Och ett liv lättare att leva! 

 

 

Denna har jag gått och nynnat på under morgonen. Psalmen skrevs av en dansk biskop i slutet av 1600-talet, Thomas Kingo, lika aktuell idag som då.

 

Jag sörjer, och det är skönt att få säga det. Jag sörjer. Det är djupt mänskligt att känna sorg, men det är inte alls självklart att tillåta sig att sörja, varken hos en själv eller hos andra, och det är inte alls självklart att få dela den. Jag pratar en del med mamma och det är en välsignelse att få göra det. Om och om igen ställer jag frågan varför, varför tar jag det så hårt? Jo, men morbror var en viktig person genom mitt liv, vad är det som är så konstigt med att jag sörjer då? Och då någon rycks bort så kommer de gamla sorgerna upp till ytan igen. Morbror kommer att ligga i samma familjegrav som sin fru, och där ligger också min syster, min mormor och morfar. En grav full av kärlek. Det går över med tiden, men det är viktigt att ge sig tid att sörja. Det jag känner är tomhet och kärlek. Simul, samtidigt. Det är okej!

 

 

Begravningen var i tisdags och den var vacker. Solen sken. Morbror längtade efter våren, det var ett stående tema i vår sms-konversation de sista veckorna, denna dag visade sig den tidiga våren från sin vackraste sida. Han har vid ett par tillfällen sagt att han ville att jag skulle sjunga på hans begravning. Vi gjorde en deal att den av oss som blir kvar ska sjunga på den andras begravning. Han gick först. Mina kusiner ville att jag skulle sjunga psalmerna "du vet väl om att du är värdefull" och "tryggare kan ingen vara". "Du vet väl om att du är värdefull" var liksom morbrors psalm. Han sjöng de första stroferna lite nu och då, senaste gången för mig på min födelsedag. Min syster var förrättare så det blev verkligen en begravning i familjens hägn i hans barn- och ungdomstrakter på Södermalm.

 

 

Igår fick jag ett samtal från samma syrra. Hon frågade: "Vet du var dina barn är?". Samtalet blev kort och jag lyckades snabbt ringa in mina barn med respektive samt barnbarn, slog på TVn och kollade Facebook med jämna mellanrum där jag såg att en efter en av vänner och bekanta knappade in sig som i säkerhet i appen om attacken i Stockholm. Jag satt vid TVn med en knyppeldyna framför mig ända fram till midnatt. Det är ju inte första gången vi råkar ut för vansinnesdåd... Jag är imponerad av alla insatser, från sjukvårdspersonal, polis och enskilda personer, det är helt otroligt fantastiskt vilken handlingskraft! Men jag blev lite förbryllad ändå. Innan det fanns belägg för att det var en terrorattack så kablades detta ut. Jag satt och tänkte att "snälla, håll er till fakta, håll er till det ni vet", det skulle bli så pinsamt om det visar sig vara någon som fått en psykos eller annat! Likafullt hemskt, men det blir liksom lite olika saker... Fortsättning lär följa...

 

Till sist vill jag dela med mig av att av mina största glädjeämnen om våren: Grodleken i Ormkärret. Under alla år som boende i Hagsätra/Ormkärr gick jag, med eller utan barn, ner till kärret och njöt av detta skådespel. Med åren blev grodorna färre och färre, men 2012 (tror jag) kom en fråga om groddjurshabitat i SHF-gruppen på Facebook (Stockholms Herpetologiska förening). Jag skrev och berättade om bäcken i skogen där populationen minskade från år till år. Ett par dagar senare fick jag besök och innan snön försvann i mars året efter grävdes en damm vid bäcken och sen dess har grodorna ökat i antal. I år är det hundratals grodor som friar högljutt och det är en fröjd. Något år såg jag bara 5-6 grodor, men nu tror jag att det tar fart på riktigt och jag hoppas verkligen att populationen är räddad.

 

 

Ta hand om varandra därute! Var inte rädda!