Poolhäng mm 😎

 
En härlig dag vid poolen, mer än så blev det inte idag... men halv fem tog vi en taxi upp till Tsunami memorial park och tittade på patrullbåten som spolades 2 km upp på land vid tsunamin 2004. Den låg en km utanför kusten så sammanlagt 3 km for den iväg av vågens kraft. Man förstår proportionerna när man har gått eller åkt hela vägen från havet till memorial park.
 
 
Klockan fem träffade vi Linneas barndomsvän M med pojkvän och son vid Anchan restaurant. De ville låta oss smaka på nåt mer genuint thailändskt.
 
Vi fick börja med en riktigt hot lax-shot. Rå lax i kryddig lag med bl.a chili och citrongräs.
 
 
Sen blev det bläckfisk, blå nudlar, soppa, fläsk, curry mm. När man äter med vänner i Thailand beställer man in en massa gott och delae allt  med varandra. Jag provade allt utom bläckfisken...
 
 
Efter den fantastiska maten fick vi skjuts till Fat Shark där vi intog några drinkar. När M skulle hem med lillpojken överraskade han med att ge mig två smällkyssar, en på vardera kinden. Han var fascinerad av mitt halsband, en segelbåt i silver jag köpte i Mariehamn 2015, och vi hade tidigare räknat båtar i pappas bar, men att få ett sånt kärleksfullt farväl hade jag inte väntat mig. Janne och jag gick hem medan Bekki och Freedy dröjde sig kvar... vi får höra imorgon om det blev nån lady boys-show. Thailändarna verkar stolta över sina otroligt vackra ladyboys!
 
Nu snarkar Janne gott. Imorgon är det uppställning till frukost kl 9.00!

Khaosok 🐘

 
Det känns konstigt att skriva käcka bloggar när jag vet vad de mina därhemma går igenom. Det var ett medvetet val att ändå åka, vi har planerat denna resa i ett år. Jag fick ta avsked förra måndagen på vackraste sätt 🕊 och det känns ändå  bra, trots allt, att komma iväg på vår 25:e bröllopsresa.
 
I förrgår hittade vi en rolig rundresa när vi var uppe på stan. Man kunde välja mellan att bada eller rida elefant och så ingick en del annat. Igår lät vi Janne ligga kvar i sängen och kurera sig medan vi andra hämtades upp av en bil. Gruppen bestod av bara oss - mig, Bekki och Freedy. Vi började med ett stopp på en local market och fortsatte sen till elefanterna. Vi fick en egen badsugen elefant ner till floden och skrubba på honom. Han såg ut att njuta!
 
 
Sen gav vi oss vidare. Fotograferade vyer och apor utanför ett tempel.
 
 
Sen åkte vi vidare och fick lunch. Eftermiddagen bjöd på en tur längs floden på bambuflotte samt kaffe (bryggt i bamburör och serverat i bambumuggar vi fick behålla som souvernir) vid ett grott-tempel. Där fick vi oxå fick mata fiskar.
 
 
Sen åkte vi hem, trötta och nöjda.
 
Janne mår bättre! Vi tar oss en lugn dag idag!

Chongfa 💦

Idag har vi varit ute på ett litet äventyr. Efter frukost tog vi en taxi upp till Chongfa waterfall. 15 svettiga minuter i uppförsbacke belönades med en vacker syn, fantastiska fjärilar, ett friskt bad och fish spa 🐟. Små till större fiskar putsade våra fötter 👣 Ungdomarna gick lite högre upp, det fanns fem nivåer, men Janne och jag stannade vid första. Den räckte på alla sätt och vis 😍
 
 
Hemmavid åt vi lunch på stranden och därpå
ett dopp i poolen i begynnande skyfall.
 
 
Vi hade tänkt gå upp till tsunami-monumentet och marknaden, men regnet höll i sig en god stund så jag låg och läste vid poolen under tak medan Janne sov.
 
Ikväll gick vi upp på stan och åt middag samt inhandlade medicin på farmacian för Jannes tilltagande förkylning. Sen tog vi ett par drinkar på Fat Shark där Linneas barndomskompis man jobbar. Jättemysigt.
 
 
Janne och jag tog taxi hem medan ungdomarna stannade kvar.  
 
Nu är maken medicinerad och nerbäddad. Må han piggna till fort! 

Lata dagar i solen ⛱

Det är lite olikt mig att inte ha en massa äventyr och projekt inbokat när vi kommit så här långt på en resa...men jag har njutit i fulla muggar av just detta.
 
 
Vi har legat vid stranden, jag har bränt mig trots att jag legat under parasoll, badat massor i både pool och hav samt läst. Perfekt semester m.a.o.
 
 
Frukost och lunch har vi intagit på stranden och middag inkl. kvällsdrink uppe i stan.
 
 Sola å bada å pina colada....
 
Igår fick vi besök av Linneas kompis som bor härnere. Det var kul. Vi badade och hennes lilla pojke ville inte släppa Bekki.
 
 
Nu få vi se om vi hittar på, eller inte hittar på, något de närmsta dagarna 😃

Khao Lak 🌴

Efter att ha lämnat hundarna hos mina föräldrar väntade 11 timmars flyg, Arlanda --> Krabi, och tre timmars buss, Krabi --> Khao Lak. Man är bra trött efter en sån resa kan jag lova. Men Bekki hade ordnat överraskningar, champagne och VIP-måltid på flyget, vilket piggade upp. Väl framme på hotellet bröt tårarna fram, de hade ordnat så fint!!!
 
 
Med blommor och suckulenter hade de fixat världens surprise. Tårarna bara rann och vår värdinna såg så nöjd ut!
 
De röda små "korsen" är blomblad!
 
Det tog inte nån lång stund innan vi låg i poolen... bara att öppna balkongdörren!
 
 
Sen gav vi oss av för att leta middag och vi behövde inte gå så långt. En av restaurangerna på stranden blev vårt val och vi ångrade oss inte.
 
Detta är bara förrätten
 
 
Sen badade vi i poolen en stund till och avslutade med en drink.
 
Inatt har vi sovit gott och länge. Vi har tagit ett morgondopp i poolen och ätit frukost på stranden. Nu ligger vi vid havet! Vattnet är varmt!
 

Vardag

Vad är vardag? undrar jag, med en liten hälsning från en russinhjärna. Återhämtning tar tid. Jag brukar aldrig googla på olika sjukdomssymptom för vips blir man jättesjuk och har all världens livsfarliga sjukdomar... men idag googlade jag på stress. Och självklart har jag vartenda symptom på stress. Det känns lugnande. Min hjärna håller med största sannolikhet inte på att torka ihop, och hungern är inte binnikemask, yrseln är inte nån hjärntumör och mitt hetlevrade humör som oftast uppträder när hundarna skäller eller fågeln skriker beror inte på att jag är någon dålig människa. Inte är det cancer heller, för då ser man inte ut som jag gör, säger mamma. Det känns betryggande att så länge jag inte okontrollerat börjar tappa vikt behöver jag inte oroa mig för det heller. Men jag är ordentligt stressad. Inte så konstigt efter tre dödsfall, jättesjuk hund, lägenhetsköp, masterexamen, alla olika resor och så vidare och så vidare... det ska bli intressant att skriva nyårskrönika i år, jag tror den kommer slå alla rekord.
 
I söndags hade vi medlemsmöte i föreningen Knyppelpinnarna. Vi hade bjudit in Nina för att ha workshop i återbruk med oss. Det var skönt att komma ifrån en stund och göra något helt annat. Jag knypplade ett bokmärke i kassettband och ett armband i sladd.
 
 
Jag har inte jobbat jättemycket efter svägerskans bortgång. Under Allhelgona jobbade jag och det var underbart, men sen behövde jag pausa för att fokusera på familjen och nuet. Efter kistläggningen i måndags gick jag tillbaka till jobbet, men jag har fått slippa sorgegrupp och andra gruppverksamheter. Likaså enskilda samtal. Hembesök har jag gjort hos dem jag känner väl, men inga nybesök. Jag har svarat i telefonen, hunnit rensa bort hundratals gamla mail, slänga papper, åtgärdat sådan som behövs innan jag ska återgå på riktigt. Bäst av allt är att jag haft tid att prata med så många arbetskamrater, äta lunch i lugn och ro samt fikat. Det är sånt jag oftast hoppar över. Det är inte bra alls och jag ska försöka tänka på det framöver. Det kändes jättebra att åka från jobbet igår och veta att inget ligger som behöver åtgärdas i min frånvaro. Allt är under kontroll.
 
 
Nu ska jag ha lite välbehövlig semester!

Återvändelse

Den ena känslosamma dagen läggs till den andra, i ett pärlband av dagar lever vi vidare och nu tar jag ett steg i taget ut i vardagen igen. Idag har jag varit på jobbet. Jag valde bort grupper och enskilda samtal denna första dag. Jag har suttit i min stol, ätit lunch med kollegor, svarat i telefonen, mailat, fikat med kollegor och sorterat i papper och uppgifter. Ett bra sätt att gå tillbaka till vardagen. Fått gjort sådant som blivit liggande. Det känns bra.
 
De senaste dagarna har varit vackra i allt sitt mörker. Kärlek skuggar över det svåra. Vi lär oss att ta stöd i varandra och goda människor när dårarna kryper upp ur vrårna och sprider sin galla.
 
 
Vänner till min svägerska har snickrat kistan. I lördags inredde jag den. Medan snickerskan la sista handen vid kistan sydde jag spets i klädnaden och så bäddade vi den tillsammans. I måndags hämtade jag, min bror och hans fru denna viloplats av skogsdoftande furu, så åkte vi ut till rättsmedicin. Där möttes vi upp, hennes fru, svägerskor, svärmor och syster, sex kvinnor var vi som hjälptes åt att klä henne i egna kläder. Sen kom hennes svåger och svärfar in och tillsammans lade vi ner henne i kistan. Sist en bukett vita liljor i hennes famn. Vi sjöng "Bred dina vida vingar". Det var vackert. Det var värdigt. Det var oändligt sorgligt.
 
Alla gjorde vi henne sällskap till Råcksta begravningsplats där hon nu får vila fram till begravningen. Efteråt samlades vi hos min syster. Vi fikade och pratade en stund. Sen gick vi ut i våra vardagar igen...

Paus

 
Det är mycket som rivs upp, flyter upp till ytan, osv, i tider som dessa. Gamla smärtor, gamla sorger gör sig påminda. Som jag skrev i förra inlägget så kände jag inte min svägerska lika bra som mina syskon gjorde, men det är likafullt en familjetragedi som jag deltar i fullt ut. Vem avgör hur mycket jag får känna? Är inte mina känslor mina? På något sätt har jag intagit försvarsställning för jag har nog aldrig fattat hur okänsliga människor kan vara i såna här lägen. En nyttig erfarenhet som jag helst velat vara utan. Just nu lever jag rätt intimt samman med mina syskon och mina föräldrar, det berör.
 
I övrigt har jag tryckt på paus-knappen. Saker som jag inte gett mig tid att bearbeta kommer ifatt. Jag har jobbat hårt och jobbet har varit min fristad, men tillslut kommer man inte undan ändå. Oron och skräcken som kunde övermanna mig när vi väntade på Novas operationer gör sig påmind. Morbrors hastiga bortgång. Även sådant som jag valt att inte skriva ut i min öppna blogg men som har samma dignitet. Aj!
 
I nuläget rör vi oss i gränslandet "mellan snaran och graven", som min syster uttrycker det. Vi gör mycket av arbetet utan begravningsbyrå och det känns gott i sorgeprocessen, men det är givetvis tungt. Jag sov hos min syster natten efter det skedda och tillbringade även söndagen där. Sen har arbetet med att få till en fin begravning överskuggat vardagen. Jobbet har jag lagt på is, andra tagit över mina arbetsuppgifter, men jag arbetade några timmar i torsdags för att få undan sånt som jag tyckte blev krångligare att överlämna till nån annan än att göra det själv...  i övrigt har jag legat och stirrat prick. Broderat. Knypplat. Kroppen vill inte riktigt fungera och jag låter den vila. Efter jobbet i torsdags åkte och jag och inhandlade inredning till kistan. Idag ska jag åka och träffa kvinnan som snickrat kistan och ska inreda den tillsammans med henne. Änglar dyker upp lite varstans. I torsdags, mitt på torget i Farsta centrum då jag jagade en bred spets... det fanns inte någonstans, ser jag en legendar inom knypplingen ila över torget, jag kommer ifatt henne och pratar med henne en stund om det som hänt och svårigheterna att få tag i spets. Då donerar hon en fin gammal spets som hon nu tvättat och sträckt och som jag ska åka och hämta strax.
 
Det känns tryggt att ha vinterdäck på bilen!

Ja visst gör det ont när knoppar brister 🌹

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen. (Karin Boye)
 
Jag har inga egna ord. Bara känslor. Jag läser andras ord. Lånar andras ord. Tar andras ord för att sätta ord på mina känslor. Chocken spelar på hela känsloregistret. Smärta. Skuld. Ilska. Sorg. Skam. Förvirring. Glömska. Tårar. Skratt. Försonad. Försakad. Otillräcklig. Tillkortakommen. Avpolletterad. Saknad. Glömd. Gömd. Oförsonad. Varför. Därför. Orättvist. Skit!
 
I detta tillstånd blir det åter tydligt var man har sina vänner, var man inte har sina vänner, och om man har några vänner... och vilka som är kompletta idioter. Min syster har fått frågor i stil med om de hade en fnurra på tråden. Hur tänker man sig ett svar då? Typ: "Javisst, det är mitt fel". Nej, det fanns ingen fnurra på tråden! Hon bar på en sjukdom! Jag har fått frågan om jag är homofob. Ja, men tack! Ska du fråga om jag misshandlar min fru oxå? Eller om jag slår mina barn? Nej, jag kände inte min svägerska lika väl som mina syskon, men det berodde definitivt inte på hennes sexuella läggning. Varför dyker ens dylika kommentarer upp i ett läge som detta? Jag fattar att folk söker förklaring, men snälla nån, att ens komma på tanken att gå på anhöriga som om det skulle handla om kön, sexuell läggning, etnicitet eller andra fysiska faktorer! Eller fnurror. Det handlar inte om att söka en syndabock för syndabocken känner vi, den heter psykisk ohälsa! Varför ska vi ens behöva försvara oss i en stund som denna? Bry dig eller bry dig inte, men lämna plumpa kommentarer på rätt sida om elaka sladdriga läppar. Om du inte känner mig så väl att du måste fråga om jag är homofob så behöver du inte höra av dig nu heller! Fy skäms! Illa valt tillfälle! Det som hänt gör så jävla ont ändå!
 
Foto: Lotta Lindström
 
Min bror skrev så bra på Facebook häromdagen om hur läget fortskrider. Jag tycker hans text visar att hon var omgiven av en kärleksfull familj. Den beskriver också en bild av fasa och ömhet som vi delar och processar tillsammans, oavsett om vi var där eller inte. Min syster tyckte det var fint skrivet och det tar jag som ett godkännande av henne att publicera texten även här. Min bror har givetvis godkänt det.
 
Idag åkte jag ut till Lågarö igen. Det fanns flera skäl till det. Det stora skälet var att finna ny ro. Lågarö är min kyrka. Jag vet nu att det var Annas också. Där finner vi frid. Anna valde det av ett skäl som för henne var självklart. För mig var det först besudlande. Chocken, synen när vi fann vår Anna. Allas Anna. Muraranna, var fruktansvärd. Blond, likblek, i mörker, hängd i ett träd, kyla, en katastrof, illamående, panik. VARFÖR?? Varför här?  I min kyrka? I min fristad. Några dagar har gått. Varför? Undrar jag för hundrade gången. Nu vet jag lite mer. Annas sjukdom bestämde, hjälpte henne. Anna ville inte. Hon bestämde inte. Jag vet att Anna ville leva. Anna var stark. Men hennes sjukdom kom ikapp. Är jag lika ledsen och förtvivlad nu? Nej. Det är jag inte. Lågarö var hennes kyrka också.. Hon vann inte kampen över hennes sjukdom. Men hon vann kampen över VAR sjukdomen skulle komma ikapp. Anna gav sällan eller aldrig upp. När det skulle ske, var det Anna som skulle bestämma var, så klart. Och det var Lågarö. Där skulle hennes sjukdom försvinna. Jag kommer komma ihåg Anna för alltid. Men hennes sjukdom är glömd. Anna!.Du spelade mig ett spratt som vanligt. Det tog några dagar för mig att förstå. Det inkluderade några av mina familjemedlemmar att åtgärda. Men nu vänder det. Nu kan jag återigen skratta åt ditt sätt och din humor. Lågarö är återtaget och jag finner ro igen.P.S. Anita sa att du gillade att lyssna på gamla gubbar.  Så vi ställde ljuset vid Sigge och Monica. Första bilden är där vi hämtade dig. Den känner du säkert igen. Sitt nu i lugn och ro bredvid vår syrra och skratta åt Sigges historier. Mormor Lisa har säkert något gott att bjuda på där ni är. Återigen vi syns igen. Men det dröjer. Svågern Robban.
 
 
Fotnot: Robert ställde Annas ljus vid familjegraven. Där ligger vår syrra Monica, mormor Lisa och morfar Bror samt morbror Sigge och moster Margit.

Knyppelmässa i Slagelse

 
Nu har jag varit ute på knyppeläventyr, så roligt!!! I fredags träffades 8 knypplerskor på T-centralen och vi fick tre spännande dagar tillsammans. Resan till Slagelse gick utan problem, tåget kom in till Köpenhamn i tid och vi hämtade ut två förbokade hyrbilar. Jag körde den ena och det var ungefär som att köra i Stockholm i rusningstrafik, fast med fler cyklar! Efter en stunds vila i våra rum åt vi en god tvårättersmiddag tillsammans på hotellet och pratade förväntningar inför helgen. Kvällen avslutades i rum 104 med lite ost, vin och trevligt sällskap.

 

 

Lördagen spenderades till största delen på Knyppelmässan i Slagelse. Det fanns massor att se. Utställningen fascinerade, en knypplad solstol, knypplade krukor som ingjutits i cement, paraplydrinkar, badtofflor, portaler, en flugsmälla… ja säg vad man inte kan knyppla?

 

 

Utställarna briljerade också, det fanns egentligen någonting av allt. Jul-, halloween- och påskpynt, värmande mössor, handlovsvärmare och sjalar samt dukar och andra mer årstidbeständiga knypplingar. Fantasin hos dessa mönstermakare är otrolig!

 

 

På lördagskvällen efter ännu en god middag på hotellet tittade vi på varandras fynd och pratade om dagen. Flera av oss skrev ner inköpslistor inför söndagen.

 

Söndagen blev en halvdag på mässan. Då hann vi komplettera våra inköp, både efter våra listor och mer spontant. Några av mina mönsterfynd:

 

Så nu har jag att knyppla för mer än ett år framöver!

 

Strax efter tolv bröt vi upp, tog hyrbilarna tillbaka till Köpenhamn och lämnade in dem, åt lite på Köpenhamns station och tog tåget mot Stockholm. 45 minuter sena anlände vi, min t-bana var 10 minuter sen så jag kom fram till Hagsätra halv tolv ungefär. Bilen stod där jag lämnat den i torsdagskväll och jag kom hem en kvart i ett. Slocknade som ett ljus.

 

Idag har jag jobbat hemifrån. Telefonsamtal, valt ut bilder till Luterhföredraget om några veckor samt läst lite i en bok vi ska ha på ett konvent snart. Knyppelkursen fick ställas in pga för få deltagare ikväll, men det ta vi igen senare!

 

Over and out!


Full vecka...

...precis som jag vill ha det. Efter att ha jobbat hemifrån i måndags avslutade jag dagen med knyppelkursen i Strängnäs. Sen har veckan rullat på med flera olika möten, mottagningen, besök, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, planering, administration och ett besök hos pass-polisen. Dessutom försökte jag berätta om min resa till UAE på Torsdagsträffen med en krånglande projektor. Det gick sådär får jag väl säga, men baklava och ballorie var jättegoda! Jag hade beställt från Simons café och fick en liten lektion av Simon själv om skillnaderna.
 
 
Baklava är ett samlingsnamn för olika sorters kakor. Simon hade bakat en traditionell baklava med filodeg och pistagenötter, men oxå en ballorie där grunden är glasnudlar. Ballor betyder glas.
 
Inatt sov maken över hos mig i Ormkärr. Imorse tog han hundarna till dagis medan jag knallade upp till tunnelbanan. Idag är jag kompledig och sitter på tåget till Danmark!
 

Mini-utställning

Alltså, jag tycker vi har så himla roligt på våra medlemsträffar. Ja, överhuvudtaget i föreningen. Det händer saker hela tiden tycker jag.
 
Igår hade vi vårt andra medlemsmöte för terminen och vi skulle ta med oss egna alster vi ville visa för varandra, som inspiration för vad man kan göra. Jag bli så full av beundran av allt vackert man kan göra. Tiden skulle inte räcka till för allt man vill göra om man så var ledig för jämnan, dygnet hade 48 timmar och veckan var 14 dagar lång! Kolla här:
 
Karin har knypplat en knypplerska, ett mönster hon hittade i Tönder. Och jag har glömt vad den fantastiska mandelknypplerskan heter, men se bladmandlarna som är knypplade ovanpå spetsen. Så vackra!
 
Gun har gjort en effektfull kub i olika färger och bottnar medan Monika knypplat ett sudoku efter Sam Jakobssons mönster.
 
Graziela inspirerade med sin roliga väska och sjalar i olika material.
 
Detta var bara ett axplock ur allt vackert och inspirerande som tagits med. Vi får nog uppmuntra till flera såna här mini-utställningar! Själv tog jag med mig mina tavel-kluster som är tänkta att ingå i utställningen på Strängnäs Multeum i vinter. De är egentligen väldigt enkla knypplingar, men jag är nöjd med dem. Mina knyppelkunskaper ligger långt under mina otroliga föreningsmedlemmars (föreningen Knyppelpinnarna) och gör mig medveten om att jag kan knyppla resten av mitt liv och aldrig behöva känna att det blir tråkigt för jag helt plötsligt skulle råka vara fullärd. Det finns en knyppling för alla!
 
 
Nej, hörrni! Idag jobbar jag hemifrån och arbetsdagen har börjat, telefonen ringer och jag har en del att gå igenom, men jag tänker inte jobba fulldag idag utan ska plocka några timmar på komp-kontot. Det ska packas och fixas med en del annat... Over and out!

Veckan som var...

En innehållsrik vecka har förflutit. Arbetsmässigt har den bjudit på flera olika möten, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, lunch och föreläsningar med Väntjänsten, besök, hembesök och arbetslunch med kontraktets alla diakoner. Och så kyrkgruppen! I måndags åkte vi till Stora Sköndal för en guidning i kyrkan där.
 
 
Om Ersta var diakonissornas hemvist under förra århundradet kan Stora Sköndal sägas vara diakonernas. Under 80-talet öppnades båda anstalterna för båda könen. Jag gick socionomutbildningen på Sköndal  2000-2004 och diakonutbildningen på Ersta 2004-2005.
 
I tisdags kväll sov maken över hos mig i Ormkärr. Vi fick en del gjort. Bland annat flyttade vi ett par bokhyllor fulla med böcker så nu har Ragnar och hans bur en bättre plats i lägenheten.
 
I onsdags skulle min syster fyllt 52 år, så efter jobbet åkte jag ut till graven och gjorde lite fint.
 
 
I torsdags började orken tryta och jag sov tio timmar innan fredagens arbete, och natten mellan fredag och lördag sov jag 12 timmar. Det var skönt.
 
Dagen har jag tagit som dem kommit. Jag skrev lite blogg på temat #metoo på morgonen, gick en lång skogspromenad med hundarna, knypplade en stund, var ute en timme och plockade 2 kg svamp med maken och rensade den sen. Det tog sin lilla tid...
 

Nu är det bara en välbehövlig dusch som saknas... nya äventyr imorgon!

#metoo

2004 åkte till Filippinerna för att skriva C-uppsats som avslutande kurs i min socionomutbildning. Jag var där i 11 dagar och intervjuade lika många NGO´s, alltså 11 non-governmental organizations. En medstudent satt hemma och skrev historik, geografi och andra fakta. Resultatet blev en 68 sidor lång uppsats som heter "HIYA - a study of how NGO´s in Phillipines work with sexually abused children" (klicka i Ersta Sköndal högskola så är det den första uppsatsen som kommer upp). När jag kom hem därifrån berättade jag i olika sammanhang att både i USA och Filippinerna finns statistik på att ungefär 33% av alla barn blir utsatta för sexuella övergrepp, från "touch" till grov våldtäkt. Svaret jag oftast fick var att det händer inte i Sverige, att det händer i Filippinerna är väl inte så konstigt. Efter det ingen vidare reflektion .... Varför är inte det så konstigt? Och varför skulle det inte hända i Sverige? En siffra för Sverige jag fick var 2%. 2%? Det skulle alltså göra mig till ett unikum, ett unikum x 2? Skulle inte tro det! Och det har väl olika avslöjanden under åren efter 2004 vittnat om. Jag skulle vilja säga att 33% räcker inte om vi lägger till alla vuxna kvinnor och män som på något sätt varit med om sexuellt ofredande eller kränkning. Och vi ska inte heller glömma att även kvinnor ofredar!
 
Jag har tvekat... men nu har jag bestämt mig. Jag skäms inte, det får förövarna göra! Här kommer min historia:
 
 
När jag var 10 år utsattes jag första gången. Jag satt på tunnelbanan på väg hem från skolan med en kompis. En man satte sig bredvid mig och det var väl ingen konstigt. Men när han tog min hand och la den på sitt kön blev det väldigt obehagligt. Jag försöket på alla sätt ta mig loss, jag till och med borrade in mina naglar i hans kön, men det verkade ha en mer upphetsande effekt, jag slet och drog för att komma loss. Min kompis försökte prata med honom men han bara log stort och verkade njuta av situationen. Ingen av alla de vuxna i T-banevagnen låtsades se, trots att det var uppenbart att detta inte på något sätt var frivilligt från min sida. När vi kom till slutstationen, och av naturliga skäl reste sig även han, kom jag loss och jag och kompisen sprang som tokar nerför en slänt, över vägen och in i en matvaruaffär där vi gömde oss bakom hyllorna. Det tog ett bra tag innan vi vågade ta oss ut och sen sprang vi hela vägen hem.
 
Andra gången var jag 12-13 år och på väg till skolan. Mannen jag sitter bredvid låter sin hand glida in under rumpan på mig. Han klämmer och känner, pillar och petar. Jag sitter helt still och vågar inte röra mig. Jag mindes så väl de vuxna i T-banevagnen några år tidigare, de ingrep inte... När jag efter ett par stationer skulle gå av visste jag inte om jag vågade resa mig ... FÖR JAG VILLE INTE ATT HAN SKULLE BEHÖVA SKÄMMAS om nån upptäckte vad han höll på med. Jag hade alltså lärt mig att detta beteende var helt korrekt, vuxna män får kladda på småflickor.
 
Tredje gången var jag 17 år. Det var en torsdagskväll runt halv nio och jag hade varit på ungdomsgruppen i kyrkan. Jag genade över en fotbollsplan när någon ropade efter mig. Han ville ha sex. Jag nobbade artigt och skyndade vidare, med mannen ropandes bakom mig hela tiden. När vi kom till en gångtunnel alldeles nära där jag bodde kom han ifatt, tryckte upp sin underarm hårt mot min hals så jag blev fixerad mot gångtunnelns vägg, så började han knäppa upp mitt byx-skärp. Då försvann rädslan och skammen och jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. Adrenalinkicken var otrolig! Jag lyckades slå mig fri och skrek åt honom nåt i stil med att han måste vara dum i huvudet som inte förstod vad ett nej betydde. Han skrek efter mig att han skulle komma tillbaka till mig på natten....
 
Efter min skilsmässa arbetade jag flera år på samma ställe. Arbetsplatsen var mansdominerad och jag var ung, bara 22 år. Att jag blev uppvaktad kändes till att börja med lite trevligt. Jag menar, jag kom från ett äktenskap där jag inte var vatten värd, och här fanns flera äldre män som var så trevliga. De bjöd på lunch, övningskörde med mig, kom hem till mig för en fika, hjälpte mig med lite praktiska saker.... Det tog faktiskt ett par år innan jag begrep att de pratade sinsemellan om hur de fått mig i säng och vad de gjort där, för ingen ville tillstå att de inte legat med mig. De få kvinnorna på jobbet behandlade mig därefter. Företags-horan. Det uppdagades när en man i chefsposition med våld försökte tvinga mig att sova över med honom i ett hotellrum när vi var på företagsresa. Ett par av mina manliga "vänner" hjälpte mig ur situationen, men jag blev så chockad, så äcklad! De som jag sett som snälla farbröder och som jag trodde tyckte om mig som en person, eller som en bonusdotter... Sex hade aldrig varit inblandat. Jag mådde illa. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag var något? Jag skämdes nåt så fruktansvärt! Jag sa upp mig! Ryktes-spridning kanske inte kan jämföras med våldtäkt, men jag äcklades nåt så otroligt av min egen blåögdhet. HUR kunde jag tro att dessa män var mina vänner? HUR dum i huvudet får man vara? Den känslan, att vara korkad, har förföljt mig sen dess.
 
Att nämna de otal gånger man fått kommentarer med sexuella anspelningar till att bli skälld för hora när man inte vill vara föremål för de virila hanarnas lust vill på privata fester eller i utevimlet orkar jag inte ens nämna. Det är ju sånt man får räkna med som kvinna i offentliga miljöer, eller hur?
 
Idag är jag tack och lov så gammal, tjock och ful att jag inte behöver rädas ofrivillig intimitet. Det menade en psykiater i all sin vänlighet. När jag var sjukskriven en längre tid i samband med struma-genombrottet tvingade Försäkringskassan mig att bland annat skriva in mig vid psykiatrin om jag skulle fortsätta erhålla sjukpenning. I psykiatrins behandling ingick att jag skulle prova antidepressiva tabletter och det var i samband med ett sådant besök jag träffade denne vattenkammade, väldutbildade alfa-hanne. Jag hade med mig en lista med frågor som han milt sköt undan, tittade på mig med sina varma, bruna ögon och sa att "Snälla du, nu ska du lyssna på mig. Min erfarenhet av kvinnor i din ålder är att de blir deprimerade när de märker att de inte längre attraherar män, det är helt naturligt". Jag anmälde fan-skapet, slängde tabletterna, gjorde slut med psykatrin och pluggade teologi ett år medan Levaxinet trappades upp till den nivå jag äter idag. Psykiatrikern fick jobba kvar då han motiverade sitt handlande med att han alltid försökte uppträda professionellt. Det känns väl tryggt att han fortfarande sitter där och skriver ut sina antidepressiva tabletter till fula gamla kärringar.
 
Jag menar att detta är inte bara ett mans-problem, utan snarare ett strukturellt kulturellt problem på flera nivåer. Så länge kvinnan skuldbeläggs och skuldbelägger sig själv blir det svårt att komma åt. De utsatta kvinnorna och männen behöver vi lyfta och det finns så många goda män och kvinnor som vi behöver värna. Alla män är inte våldtäktsmän och alla kvinnor har inte blivit utsatta.
 
Over and out!

Helgen

Föredraget om UAE - check
Tvättberget - check
 
 
Blomvård - check
Helglånga hundpromenader - check
Svampplockning - sket sig pga regn och älgjakt
Slappa - check
 
 
Montera knyppling - check
Knyppla lite - check
 

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

RSS 2.0