Knyppelmässa i Slagelse

 
Nu har jag varit ute på knyppeläventyr, så roligt!!! I fredags träffades 8 knypplerskor på T-centralen och vi fick tre spännande dagar tillsammans. Resan till Slagelse gick utan problem, tåget kom in till Köpenhamn i tid och vi hämtade ut två förbokade hyrbilar. Jag körde den ena och det var ungefär som att köra i Stockholm i rusningstrafik, fast med fler cyklar! Efter en stunds vila i våra rum åt vi en god tvårättersmiddag tillsammans på hotellet och pratade förväntningar inför helgen. Kvällen avslutades i rum 104 med lite ost, vin och trevligt sällskap.

 

 

Lördagen spenderades till största delen på Knyppelmässan i Slagelse. Det fanns massor att se. Utställningen fascinerade, en knypplad solstol, knypplade krukor som ingjutits i cement, paraplydrinkar, badtofflor, portaler, en flugsmälla… ja säg vad man inte kan knyppla?

 

 

Utställarna briljerade också, det fanns egentligen någonting av allt. Jul-, halloween- och påskpynt, värmande mössor, handlovsvärmare och sjalar samt dukar och andra mer årstidbeständiga knypplingar. Fantasin hos dessa mönstermakare är otrolig!

 

 

På lördagskvällen efter ännu en god middag på hotellet tittade vi på varandras fynd och pratade om dagen. Flera av oss skrev ner inköpslistor inför söndagen.

 

Söndagen blev en halvdag på mässan. Då hann vi komplettera våra inköp, både efter våra listor och mer spontant. Några av mina mönsterfynd:

 

Så nu har jag att knyppla för mer än ett år framöver!

 

Strax efter tolv bröt vi upp, tog hyrbilarna tillbaka till Köpenhamn och lämnade in dem, åt lite på Köpenhamns station och tog tåget mot Stockholm. 45 minuter sena anlände vi, min t-bana var 10 minuter sen så jag kom fram till Hagsätra halv tolv ungefär. Bilen stod där jag lämnat den i torsdagskväll och jag kom hem en kvart i ett. Slocknade som ett ljus.

 

Idag har jag jobbat hemifrån. Telefonsamtal, valt ut bilder till Luterhföredraget om några veckor samt läst lite i en bok vi ska ha på ett konvent snart. Knyppelkursen fick ställas in pga för få deltagare ikväll, men det ta vi igen senare!

 

Over and out!


Full vecka...

...precis som jag vill ha det. Efter att ha jobbat hemifrån i måndags avslutade jag dagen med knyppelkursen i Strängnäs. Sen har veckan rullat på med flera olika möten, mottagningen, besök, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, planering, administration och ett besök hos pass-polisen. Dessutom försökte jag berätta om min resa till UAE på Torsdagsträffen med en krånglande projektor. Det gick sådär får jag väl säga, men baklava och ballorie var jättegoda! Jag hade beställt från Simons café och fick en liten lektion av Simon själv om skillnaderna.
 
 
Baklava är ett samlingsnamn för olika sorters kakor. Simon hade bakat en traditionell baklava med filodeg och pistagenötter, men oxå en ballorie där grunden är glasnudlar. Ballor betyder glas.
 
Inatt sov maken över hos mig i Ormkärr. Imorse tog han hundarna till dagis medan jag knallade upp till tunnelbanan. Idag är jag kompledig och sitter på tåget till Danmark!
 

Mini-utställning

Alltså, jag tycker vi har så himla roligt på våra medlemsträffar. Ja, överhuvudtaget i föreningen. Det händer saker hela tiden tycker jag.
 
Igår hade vi vårt andra medlemsmöte för terminen och vi skulle ta med oss egna alster vi ville visa för varandra, som inspiration för vad man kan göra. Jag bli så full av beundran av allt vackert man kan göra. Tiden skulle inte räcka till för allt man vill göra om man så var ledig för jämnan, dygnet hade 48 timmar och veckan var 14 dagar lång! Kolla här:
 
Karin har knypplat en knypplerska, ett mönster hon hittade i Tönder. Och jag har glömt vad den fantastiska mandelknypplerskan heter, men se bladmandlarna som är knypplade ovanpå spetsen. Så vackra!
 
Gun har gjort en effektfull kub i olika färger och bottnar medan Monika knypplat ett sudoku efter Sam Jakobssons mönster.
 
Graziela inspirerade med sin roliga väska och sjalar i olika material.
 
Detta var bara ett axplock ur allt vackert och inspirerande som tagits med. Vi får nog uppmuntra till flera såna här mini-utställningar! Själv tog jag med mig mina tavel-kluster som är tänkta att ingå i utställningen på Strängnäs Multeum i vinter. De är egentligen väldigt enkla knypplingar, men jag är nöjd med dem. Mina knyppelkunskaper ligger långt under mina otroliga föreningsmedlemmars (föreningen Knyppelpinnarna) och gör mig medveten om att jag kan knyppla resten av mitt liv och aldrig behöva känna att det blir tråkigt för jag helt plötsligt skulle råka vara fullärd. Det finns en knyppling för alla!
 
 
Nej, hörrni! Idag jobbar jag hemifrån och arbetsdagen har börjat, telefonen ringer och jag har en del att gå igenom, men jag tänker inte jobba fulldag idag utan ska plocka några timmar på komp-kontot. Det ska packas och fixas med en del annat... Over and out!

Veckan som var...

En innehållsrik vecka har förflutit. Arbetsmässigt har den bjudit på flera olika möten, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, lunch och föreläsningar med Väntjänsten, besök, hembesök och arbetslunch med kontraktets alla diakoner. Och så kyrkgruppen! I måndags åkte vi till Stora Sköndal för en guidning i kyrkan där.
 
 
Om Ersta var diakonissornas hemvist under förra århundradet kan Stora Sköndal sägas vara diakonernas. Under 80-talet öppnades båda anstalterna för båda könen. Jag gick socionomutbildningen på Sköndal  2000-2004 och diakonutbildningen på Ersta 2004-2005.
 
I tisdags kväll sov maken över hos mig i Ormkärr. Vi fick en del gjort. Bland annat flyttade vi ett par bokhyllor fulla med böcker så nu har Ragnar och hans bur en bättre plats i lägenheten.
 
I onsdags skulle min syster fyllt 52 år, så efter jobbet åkte jag ut till graven och gjorde lite fint.
 
 
I torsdags började orken tryta och jag sov tio timmar innan fredagens arbete, och natten mellan fredag och lördag sov jag 12 timmar. Det var skönt.
 
Dagen har jag tagit som dem kommit. Jag skrev lite blogg på temat #metoo på morgonen, gick en lång skogspromenad med hundarna, knypplade en stund, var ute en timme och plockade 2 kg svamp med maken och rensade den sen. Det tog sin lilla tid...
 

Nu är det bara en välbehövlig dusch som saknas... nya äventyr imorgon!

#metoo

2004 åkte till Filippinerna för att skriva C-uppsats som avslutande kurs i min socionomutbildning. Jag var där i 11 dagar och intervjuade lika många NGO´s, alltså 11 non-governmental organizations. En medstudent satt hemma och skrev historik, geografi och andra fakta. Resultatet blev en 68 sidor lång uppsats som heter "HIYA - a study of how NGO´s in Phillipines work with sexually abused children" (klicka i Ersta Sköndal högskola så är det den första uppsatsen som kommer upp). När jag kom hem därifrån berättade jag i olika sammanhang att både i USA och Filippinerna finns statistik på att ungefär 33% av alla barn blir utsatta för sexuella övergrepp, från "touch" till grov våldtäkt. Svaret jag oftast fick var att det händer inte i Sverige, att det händer i Filippinerna är väl inte så konstigt. Efter det ingen vidare reflektion .... Varför är inte det så konstigt? Och varför skulle det inte hända i Sverige? En siffra för Sverige jag fick var 2%. 2%? Det skulle alltså göra mig till ett unikum, ett unikum x 2? Skulle inte tro det! Och det har väl olika avslöjanden under åren efter 2004 vittnat om. Jag skulle vilja säga att 33% räcker inte om vi lägger till alla vuxna kvinnor och män som på något sätt varit med om sexuellt ofredande eller kränkning. Och vi ska inte heller glömma att även kvinnor ofredar!
 
Jag har tvekat... men nu har jag bestämt mig. Jag skäms inte, det får förövarna göra! Här kommer min historia:
 
 
När jag var 10 år utsattes jag första gången. Jag satt på tunnelbanan på väg hem från skolan med en kompis. En man satte sig bredvid mig och det var väl ingen konstigt. Men när han tog min hand och la den på sitt kön blev det väldigt obehagligt. Jag försöket på alla sätt ta mig loss, jag till och med borrade in mina naglar i hans kön, men det verkade ha en mer upphetsande effekt, jag slet och drog för att komma loss. Min kompis försökte prata med honom men han bara log stort och verkade njuta av situationen. Ingen av alla de vuxna i T-banevagnen låtsades se, trots att det var uppenbart att detta inte på något sätt var frivilligt från min sida. När vi kom till slutstationen, och av naturliga skäl reste sig även han, kom jag loss och jag och kompisen sprang som tokar nerför en slänt, över vägen och in i en matvaruaffär där vi gömde oss bakom hyllorna. Det tog ett bra tag innan vi vågade ta oss ut och sen sprang vi hela vägen hem.
 
Andra gången var jag 12-13 år och på väg till skolan. Mannen jag sitter bredvid låter sin hand glida in under rumpan på mig. Han klämmer och känner, pillar och petar. Jag sitter helt still och vågar inte röra mig. Jag mindes så väl de vuxna i T-banevagnen några år tidigare, de ingrep inte... När jag efter ett par stationer skulle gå av visste jag inte om jag vågade resa mig ... FÖR JAG VILLE INTE ATT HAN SKULLE BEHÖVA SKÄMMAS om nån upptäckte vad han höll på med. Jag hade alltså lärt mig att detta beteende var helt korrekt, vuxna män får kladda på småflickor.
 
Tredje gången var jag 17 år. Det var en torsdagskväll runt halv nio och jag hade varit på ungdomsgruppen i kyrkan. Jag genade över en fotbollsplan när någon ropade efter mig. Han ville ha sex. Jag nobbade artigt och skyndade vidare, med mannen ropandes bakom mig hela tiden. När vi kom till en gångtunnel alldeles nära där jag bodde kom han ifatt, tryckte upp sin underarm hårt mot min hals så jag blev fixerad mot gångtunnelns vägg, så började han knäppa upp mitt byx-skärp. Då försvann rädslan och skammen och jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. Adrenalinkicken var otrolig! Jag lyckades slå mig fri och skrek åt honom nåt i stil med att han måste vara dum i huvudet som inte förstod vad ett nej betydde. Han skrek efter mig att han skulle komma tillbaka till mig på natten....
 
Efter min skilsmässa arbetade jag flera år på samma ställe. Arbetsplatsen var mansdominerad och jag var ung, bara 22 år. Att jag blev uppvaktad kändes till att börja med lite trevligt. Jag menar, jag kom från ett äktenskap där jag inte var vatten värd, och här fanns flera äldre män som var så trevliga. De bjöd på lunch, övningskörde med mig, kom hem till mig för en fika, hjälpte mig med lite praktiska saker.... Det tog faktiskt ett par år innan jag begrep att de pratade sinsemellan om hur de fått mig i säng och vad de gjort där, för ingen ville tillstå att de inte legat med mig. De få kvinnorna på jobbet behandlade mig därefter. Företags-horan. Det uppdagades när en man i chefsposition med våld försökte tvinga mig att sova över med honom i ett hotellrum när vi var på företagsresa. Ett par av mina manliga "vänner" hjälpte mig ur situationen, men jag blev så chockad, så äcklad! De som jag sett som snälla farbröder och som jag trodde tyckte om mig som en person, eller som en bonusdotter... Sex hade aldrig varit inblandat. Jag mådde illa. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag var något? Jag skämdes nåt så fruktansvärt! Jag sa upp mig! Ryktes-spridning kanske inte kan jämföras med våldtäkt, men jag äcklades nåt så otroligt av min egen blåögdhet. HUR kunde jag tro att dessa män var mina vänner? HUR dum i huvudet får man vara? Den känslan, att vara korkad, har förföljt mig sen dess.
 
Att nämna de otal gånger man fått kommentarer med sexuella anspelningar till att bli skälld för hora när man inte vill vara föremål för de virila hanarnas lust vill på privata fester eller i utevimlet orkar jag inte ens nämna. Det är ju sånt man får räkna med som kvinna i offentliga miljöer, eller hur?
 
Idag är jag tack och lov så gammal, tjock och ful att jag inte behöver rädas ofrivillig intimitet. Det menade en psykiater i all sin vänlighet. När jag var sjukskriven en längre tid i samband med struma-genombrottet tvingade Försäkringskassan mig att bland annat skriva in mig vid psykiatrin om jag skulle fortsätta erhålla sjukpenning. I psykiatrins behandling ingick att jag skulle prova antidepressiva tabletter och det var i samband med ett sådant besök jag träffade denne vattenkammade, väldutbildade alfa-hanne. Jag hade med mig en lista med frågor som han milt sköt undan, tittade på mig med sina varma, bruna ögon och sa att "Snälla du, nu ska du lyssna på mig. Min erfarenhet av kvinnor i din ålder är att de blir deprimerade när de märker att de inte längre attraherar män, det är helt naturligt". Jag anmälde fan-skapet, slängde tabletterna, gjorde slut med psykatrin och pluggade teologi ett år medan Levaxinet trappades upp till den nivå jag äter idag. Psykiatrikern fick jobba kvar då han motiverade sitt handlande med att han alltid försökte uppträda professionellt. Det känns väl tryggt att han fortfarande sitter där och skriver ut sina antidepressiva tabletter till fula gamla kärringar.
 
Jag menar att detta är inte bara ett mans-problem, utan snarare ett strukturellt kulturellt problem på flera nivåer. Så länge kvinnan skuldbeläggs och skuldbelägger sig själv blir det svårt att komma åt. De utsatta kvinnorna och männen behöver vi lyfta och det finns så många goda män och kvinnor som vi behöver värna. Alla män är inte våldtäktsmän och alla kvinnor har inte blivit utsatta.
 
Over and out!

Helgen

Föredraget om UAE - check
Tvättberget - check
 
 
Blomvård - check
Helglånga hundpromenader - check
Svampplockning - sket sig pga regn och älgjakt
Slappa - check
 
 
Montera knyppling - check
Knyppla lite - check
 

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

Fredagen den 13:e

... alltså igår, fyllde min lilla mamma 80 år and still going strong! Engagerad i både kyrkan, kören, översättningsarbete och en hel del annat. En förebild!
 
Jag gick upp i ottan och bakade smulpajer på löpande band. Det blev ca 60 portioner. Långt ifrån det som gick åt under Öppet Hus, så en hel del gick i frysen till mammas stora förljusning. Den som spar, hon har!
 
 
Det blev en lång och trevlig dag. Efter flera timmars pajbakning på morgonen, smulpajer med konserverade mandariner samt äpplen och kanel,  tillbringade jag två timmar i bilen med dessa väldoftande lådor, så det var gott att komma in och få avnjuta dessa och den buffé mina systrar hade ordnat. Efter fyra timmars samvaro i Öppet Hus samt lite eftersnack blev det två timmars bilfärd hem igen. Stupade i säng före kl 22.00.
 
Vaknade strax efter 9.00 imorse. Idag jobbar jag med föredraget  om resan till UAE som jag skulle gjort i måndags när jag blev så störd. Det är kul att återuppliva resan och vädret har ju inte precis inbjudit till svampplockning....

Gästknypplerikväll

 
Ikväll har jag gästknypplat i knyppelgruppen på Farsta gård. Jättetrevligt! Att bo "i stan" igen gör att man kan kvista iväg på lite äventyr spontant, dessutom har soppanålen bara rört sig lite i det övre fältet, trots att jag använt bilen varje dag. Det känns som det kan bli glest mellan tankningarna plus att jag får tid till annat än bilkörning. Även om jag älskar att köra bil så är 100mil E4/E20 så där lagom kul. Den fritid jag fått ska spenderas på roliga saker, tänker jag. Ikväll tex blev rosa bandet klart på Farsta Gård!
 
 
Arbetsdagen har bjudit på besök, hembesök, lunchmusik, sopplunch och sorgegrupp. Morgondagen bjuder på administration, besök, hembesök och Torsdagsträff.... sen ska jag åka hem. Fredagen den 13:e är jag kompledig!

Godmorgon världen

Det som är bäst med att komma tillbaka till Ormkärr är kramarna! Den senaste veckan har jag sprungit på tre gamla vänner och fått krama på dem. Igår träffade Bamse sin bästis Zinja, och trots att det gått 3,5 år sen de sågs senast så kände de igen varandra och var så söta ihop.
 
Soluppgång från mitt köksfönster
 
Men det kommer att ta tid att komma iordning och det får det göra. Igår fick Ragnar en ny bur som jag kommer flytta runt tills vi hittat den ideala platsen. Jag unnade mig en god knyppelstund på kvällen, ett nyinköpt mönster jag längtat efter. Tankarna går till dem jag känner som överlevt eller förlorat kampen mot cancer, oavsett sort. Den senaste i raden är en av mina knyppelelever. Vi hade ett tänt ljus för henne under kurstillfället i måndags, hon begravs nästa vecka. FUCK CANCER!
 
 
Nej vet ni vad! Jalla jalla! Morgonprommis och arbetet väntar!

Bättre! (inkluderar Höstresan)

Det känns som om det vore evigheter sen senast, men det har bara gått några dagar. Jag kan berätta att Bamse är hemma sen i lördags och han mår bättre. Han är trött och orkar inte gå särskilt långt, är lös i magen och har ingen vidare aptit, men systemet verkar komma igång så sakteliga. Jag förstod först inte vad sjukhuset höll på med när de skulle röntga honom stup i kvarten, men de hade satt in kontrastvätska i tarmen för att kunna följa "föremålet" som börjat röra sig i tarmen, men vad jag förstod så hade "föremålet" rört sig nedåt i tarmkanalen för att sedan upplösas??? Inget har kommit ut och inget är kvar i hans kropp. Det enda jag kan tänka mig då är att han åt så mycket gräs när vi var hos mina föräldrar förra helgen att det var en gräsklump de såg på röntgen och som sen tarmarna så småningom orkat ta hand om? Nå, skonkosten rör han inte men jag har börjat ge honom små portioner av sånt han tycker om efter samtal med djursjukhuset idag. Han måste börja äta för att få ordning på tarmarna igen. Jag hoppas han är helt återställd om några dagar.
 
 
I fredags, efter att ha pratat med djursjukhuset och fått lämna Rambo hos Monica på torsdagen, följde jag med på Höstresan för daglediga. Jag kände att jag skulle klättra på väggarna i galen väntan på att få veta hur operationen, som sen aldrig blev av, hade avlöpt. Det var bra för veterinären ringde först vid 2-tiden och sa att han kunde skrivas ut på lördagen. Det hade blivit långa timmar hemma...
 
Men det var inte bara veterinären jag väntade på. Jag hade gett mäklaren fullmakt att avsluta köpet av en lägenhet i Ormkärr också, beskedet att allt var klart kom vid halv ett, så nu är jag lägenhetsinnehavare, back in my old hoods.
 
 
Det var otroligt skönt att vara med på resan och skingra tankarna. Vi åkte till Borlänge och gick på Jussi Björling-muséet. Där fick vi ett otroligt bra föredrag om Jussi. Jag visste t.ex inte att han sjungit sen 3-årsåldern med sina bröder, blev föräldralös som 15-åring, aldrig fick någon riktig skolgång, var suverän i armbrytning, att han hade utomäktenskapliga barn, älskade att fiska och att han dog innan han fyllt 50 år. Vilket makalöst liv, om än så kort! Jag visste bara att han var en suverän tenor, kanske den främste!
 
 
Efter en lunch fortsatte vi till Stora Tuna kyrka där vi hade andakt och gick en kyrkogårdsvandring. Vi såg JO Wallins minnesmärke, Jussis grav, Jussis bröders grav samt mammans och en sons grav.
 
Jussis grav
 
JO Wallins minnesmärke
 
Sista anhalten var Sahlins strutsfarm. Där fick vi veta lite om strutsprodukter och fika på strutsäggskaka. Av struts kan man göra tvål, välgörande oljor, olika köttprodukter, dammvippor mm. Jag köpte en olja, en tvål, ett gosedjur (förstås) och ett äggskal... Ja, ett äggskal. Jag ska ha det till att sätta värmeljus i. Strutsägget är rätt stort och knäcker man ett sådant till sockerkakan motsvarar det 25 hönsägg! Så det blir mycket kaka av ett enda ägg... och jag tror det kommer bli häftigt med värmeljuset äggskalet med tanke på storleken. Det känns lite dinosaurieaktigt!
 
 
Idag har jag jobbat hemifrån. Ett program om UAE (Abu Dhabi, Dubai och Fujairah samt Oman) i maj håller på att ta form, men jag har blivit otroligt störd av telefonen idag. Jag får ta igen det i helgen... Nu ska jag åka på terminens fjärde knyppling i Strängnäs! En blå fisk har börjat ta form.

Skit!

Alltså, det känns inte alls bra! Det är inte länge sen jag var med Bamse till veterinären för att kolla upp hans klåda och så tyckte jag att han var lite slö, men inga fel hittades. Kort efteråt utvecklades klådan till fukteksem och han fick medicin för det. Han har fått en klåda-atack till efter det och då behandlade jag honom med samma medicin ett par dagar och det gick över.
 
I tisdags ringde dagis om att han kräkts 2 gånger, men han åt på kvällen (om än inte lika mycket och med samma aptit som vanligt) och gjorde det han skulle på kvällsrundan. Sen sov han gott hela natten så jag tänkte inte mer på det. Igår när jag hämtade honom hade han kräkts fyra gånger och inte ätit alls. Han gömde sig när jag försökte locka honom med kycklingfärs, men han hängde med på kvällsrundan som vanligt. Under sena kvällen kräktes han rosa och även inatt kräktes han plus att han hängde med mig på dass och la sig över mina fötter där tidigt på morgonkulan. DET är inte min Bamse, han sover med alla fyra tassarna i vädret vid den tiden. Jag började googla på djursjukhus och ringde ett, men de hade bara en betaltelefon. När dagis öppnade ringde jag föreståndaren och bad om råd, vilka jag lydde.
 
 
Jag lämnade Rambo på dagis och åkte till Södra djursjukhuset och där blev Bamse inlagd efter röntgen. Han har något avlångt i över tarmpaketet... och det är så INTE Bamse. Han äter aldrig nåt ute, därför har jag inte ens tänkt i de banorna.
 
 
Att gå ut från ett djursjukhus med ett tomt koppel är inte roligt! Tårarna forsade innan jag hann låsa upp bilen och där blev jag sittande en stund för att lugna ner mig ordentligt. Köpte lunch på vägen till jobbet och fick lite gjort vilket var skönt för att skingra tankarna.
 
När jag hämtade Rambo sa personalen att han varit orolig och fått extra gos ute hos personalen. Jag märkte det också hans oro när jag parkerat bilen, för han var inte så intresserad av att promenera, han ville hem! Men det fanns ju ingen Bamse hemma heller. Han har legat i korgen som Bamse legat i de senaste nätterna, och han vill inte lämna den.
 
 
Nu på eftermiddagen och kvällen har jag ringt två gånger till djursjukhuset. Bamse är undersökt och väntar nu på sista steget i en röntgen med kontrastvätska. Den ska klarlägga föremålet han har i tarmen på ett bättre sätt, om jag förstod det rätt. Sen beslutas om han ska akutopereras ikväll/natt, eller om man ska vänta eller göra någon annan åtgärd... Så det är bara att tålmodigt vänta...

Änglakalas mm

Det blev en bra helg! Det kändes som vi gjorde goda dagsverken hos mina föräldrar, garage och altan blev städade och så vi hann umgås också.
 
På söndagen efter lunch åkte vi till Ängla som fyllde 10 år igår, på måndagen. Hon hade bakat tårtan själv, en chokladmoussetårta! Så god! Det blev några trevliga timmar med gott sällskap, gott fika och spännande paketöppning.
 
 
Därefter har det blivit två dagars arbete innehållande möten, en kanonbra nätverkslunch med sociala aktörer i Huddinge kommun samt mottagning och allt det där övriga som arbetsdagarna innehåller.
 
 
Igårkväll hade jag terminens fjärde knyppelkurs på ABF i Strängnäs... och när jag kom hem fick jag beskedet att en av mina elever gått bort. Hon blev sjuk i somras och dog för två veckor sen. Fruktansvärt sorgligt! Ibland är livet så starkt, och ibland så skört....
 
 
Ikväll har jag haft myskväll med äldsta dottern. Vi har ätit pizza och suttit och pratat massor. Härligt.
 
 
Och sånt är livet - sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Ta vara på varandra och tiden vi har tillsammans!

RSS 2.0