Priscilla
Den som blev lite nervös över Ragnars utevistelse i förrgår kan jag lugna med att grannen kom och hjälpte mig in med buren.
Igår avstod jag från den receptbelagda smärtlindringen och körde med Alvedon och Ipren för att våga ta bilen till Stora Staden. Jag och Linnéa hade biljetter till Priscilla och jag tyckte nog att jag var tillräckligt bra för att våga. Och det är jag glad för. Det gick jättebra. Men det var med ett sting av oro som jag på förmiddagen satte mig i bilen, väl medveten om att dagen skulle innebära i princip bara sittande, och att sitta är det värsta när man drabbats av denna typ av ryggsmärtor.
Hela vägen till Storstaden, och hela dagen, satt jag och rullade med bäckenet, rätade på ryggen, krumbuktade med ryggen, spände skinkorna och knep. Varför jag berättar dessa intimare övningar är som tips för er som har ryggbesvär. Att stärka den inre bål- och bäckenmuskulaturen är A och O vid ländryggsmärtor har jag fått lära mig.
Först svängde jag förbi svärmor för att hämta upp mina vinterdäck, dem lyfte hon in i bagaget åt mig. Pärla! Sen parkerade jag i Högdalen för att ta T-banan in till Medis. Detta både för att slippa leta parkering i stan och möjligheten till rörelse innan och efter föreställningen. Linnéa och jag möttes upp på Medborgarplatsen och åt på Orkidé, en av mina favoritrestauranger... men jag måste nog säga att söndagsmenyn var ovanligt spartansk. I veckorna finns det mycket mer att välja på. Men gott var det, som alltid!
Föreställningen var fantastisk. Har ni inte sett Priscilla, gör det innan det är försent. Den var kanonbra! Otroligt rolig med en underton av allvar. Glitter och glamour, men ändå balanserat så det tog inte överhanden. För övrigt var kostymerna helt otroliga! Vilka konstverk!
Linnéa och jag skildes vid T-banan och jag åkte till Högdalen och hämtade bilen. Skönt att röra lite på sig. Hemfärden gick också bra men sen blev det smärtstillande och ryggläge i soffan tills sista Bamsenaden.
Dagen så här långt har bestått i smärtlindring, långpromenad i morgonsolen, ryggvila och jobbsök.
Nu åkte grabbarna ut!
Bamse har iof varit ute hela dagen både igår och idag, men jag stod inte ut med Ragnars skrikande så nu åkte han också ut i solen! Det blir ett kvällsbekymmer hur jag ska få in honom igen, men det får lösa sig. Det är ju sommartemperaturer i solen...
Gårdagens promenad med grannen blev 1,5 timme lång med kryckor och allt. Det är en fantastisk tid att kunna vara ute i. Humlorna surrar, fåglarna kvittrar, blåsippor blommar, fjärilarna fladdrar och solen värmen. Jag googlade efter rovfågeln vi såg och är nästan säker på att det var en ormvråk ... men jag har ju inte kunskapen... häftigt är det iallafall med alla dessa stora rovfåglar och vi har gott om dem här. Örnen ser vi nästan varje dag, och falk.
Nässelfjärilen har kommit nu!
Idag är jag nere på halv smärtlindringskonsumtion och lite galet var det kanske att forcera åkern på morgonpromenaden för att med en krycka ta mig bort till bäcken där jag hittade både liten och stor vattensalamander förra året, men det gick bra, inga ödlor dock, det var fortfarande is i bäcken.
Bild från förra året på stor vattensalamander
Ja, dagen tickar på. Ska ut en promenad till nu och sen ska jag försöka ge mig på smördegsinbakad fläskfilé... kan det va nåt?
Inifrån sjukstugan
Ja, inte ska jag klaga. Det går riktigt bra faktiskt! Jag har trappat ner lite på tabletterna. Idag började jag min smärtlindring vid halv sex med EN Citodon, och fortsatte vid 9 med en Diklofenak och vid 11 en Citodon till. Igår tog jag bort mittpådagen-Diklofenaken, dvs 1 av 3 men körde full pott Citodon, dvs 8 st under dygnet, idag ska jag se om det går att leva på hälften. Smärtan sitter där men är uthärdlig och jag gillar inte att vara yr, trött och känna mig småberusad dygnet runt.
Janne jobbar extra och åkte före sex imorse. Halv 9 väckte Bamse mig och efter frukost gick vi bort till el-gatan. Normalt går vi den promenaden på 15-20 minuter men idag tog det 50 minuter med kryckor och koppel. Bamse är otroligt duktig, drar ingenting och väntar in mig när kopplet sträcks. Jag är fascinerad över honom, han måste fatta att jag har ont! Det var en ny upplevelse att gå så sakta. Jag hann njuta av fågelsången och idag fick jag lära mig att nötskrikan också har ett mycket milt ljud. Jag stod länge och försökte få syn på fågeln som lät som en sjungande baby... det var en nötskrika! Antar att det är något parningsljud?
Igår låg Bamse i sängen hos mig hela dagen, men idag ligger han faktiskt ute. Solen skiner och det är så himla skönt.
En massa samtal har jag ringt. Försäkringskassan, A-kassan och Arbetsförmedlingen mm. Jag har också anmält mig till en fågel-kurs som Strängnäs Ornitologer anordnar.
Men nu ska jag förbereda mig för en hundpromenad tillsammans med grannen. Hon går nog längre än mig, men jag tänkte försöka hänga med bort till el-gatan igen...
Vad hände egentligen på akuten?
Ja, det undrar jag också! Jag funderar på nån form av uppföljning för det var verkligen inte klokt någonting!
Ryggen ilade till redan på fredagsmorgonen när jag duschat och stod och torkade mig. Jag gjorde inget särskilt för att förtjäna den alltså. Jag får ju ont av och till sen år 2000 men har bara behövt uppsöka vård tre gånger. Akuten 2000, då fick jag Voltareninjektioner och kunde åka hem sen. Efter det har jag fått nån ryggskräll ungefär vartannat år men 2010 blev det riktigt illa och jag blev liggande på Huddinge sjukhus fyra dygn nånting. Efter det uppsökte jag kiropraktor och det har det varit rätt ok. Några mindre smällar, bland annat i februari, som jag inte behövt söka vård för. Men i fredags alltså... jag torkar mig efter en dusch! Så långt ok med vila-värme-smärtstillande. Jag kunde t.o.m köra Janne som skulle hämta en bil... men när jag skulle koppla Bamse på promenaden small det igen och därefter var det kört. Hur jag kom hem minns jag knappt, men hemma hjälpte varken smärtstillande eller värme. På 1177 Vårdguiden sa de att det bara var att härda ut. Natten funkade, men när ryggen krampade mitt på lördagen och jag föll på golvet så var det kört, jag kom ingenstans. Ringde 1177 igen och då sa de att jag fick ringa 112 och be om ambulanstransport till akuten för smärtlindring.
Två stora karlar kom, Bamse försökte skrämma ihjäl dem, men det lyckades inte tack och lov. Sen satt Bamse i Jannes knä och skakade medan jag bölade och de grejade med mig. Jag fick morfin och stesolid intravenöst så jag kom upp ur sängen. Jag ville gå på toa innan vi åkte men det blev så illa att den ena fick komma in och ge mig mer stesolid för att jag skulle kunna resa mig. Vidrigt. Pinsamt. Men själva ambulansfärden blev trevlig. Han frågade om min tatuering och jag om hans - ett EKG på underarmen, hans frus hjärtslag! Och så kom vi överens om hur beroendeframkallande det är med ink (bläck) och visade varandra våra andra tatueringar. Han höll givetvis koll på mitt blodtryck och allt annat också, men han fick milen till Eskilstuna att gå fort.
Väl framme på akuten blev jag inrullad och fick byta bår. Jag har ingen egentlig tidsuppfattning men tyckte det var himla skönt att efter ett dygns smärtor veta att jag skulle få hjälp. När jag fick träffa läkare gjorde hon direkt klart för mig att "här tablettbehandlar vi bara" och jag tänkte bara att "jaha". Inte bryr jag mig om hur man behandlar bara jag blir av med värken så pass att jag kan komma ur en säng och gå på toa utan att få kramp. Sen sa hon att inläggning kunde det inte bli tal om för de var överbelagda och fick skicka folk till Södertälje och Katrineholm.... jag tänkte "jaha, vad vill hon att jag ska göra med den informationen?" Sen började tablettbehandlingen. Först Citodon, sen Diklofenak och Stesolid (som de först inte skulle ge för det är beroendeframkallande), så småningom toppades det hela med Stesolid och Oxynorm (syntetiskt morfin) men det hjälpte föga. Men hem skulle jag, det fick bli sjuktransport sa doktorn... Jag stirrade på henne och sa att min man jobbar natt och vi bor i skogen. Ska jag hem drogad med såna smärtor mitt i natten till ensamheten? Varför tror de jag kom in öht?
Jag somnade på min brits tillslut och när jag vaknade av att ambulanskillen kom förbi och förvånat konstaterade att jag fortfarande låg kvar på akuten, så visade han mig ett brev som låg bredvid mig som han läste för mig (jag hade inte glasögonen), det var från läkaren att jag skulle få en mjuk madrass att ligga på samt fyra Stesolid-tabletter och recept på Citodon så fick maken hämta mig efter sitt nattpass. Nattsköterskan var ap-sur när hon kom med en brits med madrass på och jag fick minsann veta att på akuten sover man inte över! Jag svarade henne inte. Vad skulle jag säga?
Natten var rörig och jag hörde fylla, polis och bråk bakom min gardin. Men jag sov rätt gott ändå efter alla tabletter jag fått i mig.
Halv sju fick jag sms från Janne att han var på väg. Jag skulle inte få nåt mer smärtstillande av den sura sköterskan och hon tjafsade om de Stesolid läkaren hade skrivit på lappen att jag skulle få. Jag undrade bara stillsamt vilket apotek som hade öppet halv sju på söndagmorgnarna och fick till svar att jag fick väl kolla i Strängnäs senare under dagen. Till slut fick jag mina Stesolid och försökte gå på toa. Det var en alltför smärtsam krampande upplevelse så när jag kom tillbaka till britsen sa jag att jag kommer aldrig in i bilen! Och om jag nu vältrar mig in i bilen och inte kommer ur hemma, då kan jag ringa ambulanstransport igen? Svaret jag fick var att då kunde väl maken skjutsa tillbaka mig så fick jag hjälp att komma ur bilen på akuten! Jag bara stirrade på henne... då sa hon att läkaren kommer vid 9.00 om jag inte tänkte åka hem. Jag ringde ut till Janne efter att ha vältrat mig ner på britsen igen. Han hade sovit 2,5 timme på 2 dygn och jobbat 20 timmar av dessa så han var helt slut. Sköterskan var direkt på mig om Stesolid-tabletterna, dem skulle hon ha tillbaka på stört! Jag tänkte i mitt stilla sinne att tror hon att jag ska ut och kränga de här och tjäna storkovan på dem? Vad har jag hamnat på för ställe?
Vid skiftbytet kom en ny sköterska, och en mänsklig sådan, som gav mig lite frukost. Det var himmelskt. Jag hade ju inte ätit på ett dygn och det enda jag fått att dricka var det lilla vatten som ryms i en plastmugg tillsammans med tabletterna...
Den nya läkaren menade att det var koordinators bekymmer att hitta plats åt mig så hon sa till om inskrivning, men kunde inte säga hur länge jag skulle få ligga kvar på akuten. Då kändes det som jag befann mig i himmelriket. Fralla, juice, kaffe och löfte om vettig smärtbehandling. Hallelujah!
Utsikten kan man inte klaga på!
Halv två fick jag komma upp till Akutvårdsavdelningen (AVA), efter nästan ett dygn på akuten. Jag förstod rätt snabbt att det var rätt kaotiskt överallt. På AVA låg allt från akut nyopererade, infektion, äldre förvirrade som inte kunde komma hem utan kommunens hjälp, hjärtöverak ... och så jag ... Det finns inte platser på rätt avdelningar för dem som behöver, så det var inte undra på att de så ivrigt försökte avfärda mig som medicinskt färdigbehandlad efter en rad droger som inte hjälpt ett dyft mot den ilande blixtsmärtan, bara försämrat balansen och skärpan... och jo, kramperna blev iof bättre med det var ändå marginellt i det stora hela.
Det blev en lugn eftermiddag och jag fick komma igång med regelbunden smärtlindring samt en gåstol för att kunna komma upp och röra på mig. Jag fick också besök av en kär vän som bor i närheten, och hon kom med lite godis och en tidning med korsord i. Dessa gåvor var en välsignelse. Jag har så svårt att svälja tabletter så jag biter gärna sönder dem. Citodon är inte gott, men Gott & Blandat tar bort smaken. När tidningen var genomläst, både hund/kattbilagan och den ordinarie tidningen gick jag lös på korsorden. Underbart att varva promenaderna med gåstolen med! Jag sov före 21.00 och var inte medveten om någonting...
Detta horoskop för veckan har jag haft mycket roligt åt. Tur att man är lättroad. Vid god vigör? Lyckans sol i arbetet? Vilket arbete? Skulle jag våga köpa en lott när det andra är som det är?
... före halv sex på måndagsmorgonen. Då fylldes rummet av sköterskor som tog temp, blodtryck och puls. Temp: 36, blodtryck 150/85 och puls 86. Blodtrycket var skönt att veta eftersom det nu är drygt en månad sen jag slutade med blodtrycksmedicinen efter svimningarna i Turkiet. Efter en stund ringde jag på klockan och bad om smärtlindring. 30 minuter senare ringde jag igen och efter ytterligare 10 minuter kom en sköterska in och drämde en medicinkopp i bordet. Inget vatten. Jag ignorerade uppförandet. Bad inte ens om ursäkt att jag störde henne i vad hon nu höll på med. Vad ska man säga? Om hon är superstressad eller supertrött efter ett tufft nattpass och tror att jag ligger och djävlas så får det stå för henne. Min smärta avtog något innan det var dags för det hurtiga morgongänget som skulle ha upp oss till frukost. Sen kom ronden. Jag fick veta att läkaren som tagit emot mig på akuten var ryggspecialist och att man litade på hennes bedömning, dvs att det inte är diskbråcket som krånglar utan jag drabbats av ett hederligt gammalt ryggskott. Fint. Inget att oroa sig över. Och det var bara för mig att kämpa på med gåstolen osv. Sen kom sjukgymnasten. Två fina blåa kryckor, en kilkudde att sitta på samt en bra genomgång av träningshäftet hon lämnade.
Motionsrundorna varvades nu mellan gåstol och kryckor samt diverse knip-och-spänn-övningar i ryggläge. Kramperna borta och smärtorna uthärdliga. Powernaps och korsord.
Kvällen och natten mot tisdagen blev ett äventyr i sig. Först fick inte rumskamraten av sina hörapparater så hon la dem i en ask och stoppade i väskan. Där låg de och pep. Jag fick inte hjälpa henne och personalen ville hon inte störa ... men tillslut ringde jag i alla fall på personalen för det blev tillslut som en geting i hjärnan, ett ihållande övertonsljud.... Klockan tre vaknade jag av att hon välte mina kryckor i fotändan och nära damp ner i min säng på sin väg in i garderoben för att gå på toa. Jag tände och ville ringa på personalen, men dem ville hon inte störa så jag masade mig upp i gåstolen och visade henne ut i korridoren till toa. Sen ringde jag på personalen och skvallrade att hon nog var lite virrig och försökt kissa i garderoben. Hon fick deras hjälp i säng. En timme senare blev jag riktigt orolig för hon stånkade och stönade och snurrade, till slut fick hon på radion. Jag frågade om jag kunde hjälpa henne, men nej, jag frågade om vi kunde stänga av radion, men nej låt det vara - jag hör ändå inte... Jag ringde på personalen och bad om hjälp med hennes radio samt smärtlindring för min del... Och en timme senare var det dags för blodtryck och hela den faderuttan igen, men de hoppade över mig vilket var skönt. Sen sov jag gott mellan 6-7.30 då frukostgänget drog genom avdelningen, men jag var rätt pömsen resen av dagen.
En fjärde läkare gav utlåtande på ronden, men den här gången kom jag mig för att ställa frågor. Eftervård! Ifrågasättande av diagnosen eftersom smärtpunkten sitter i en bäckenfog och inte i ryggraden... det blev röntgen. Och återigen denna upplysning om bristen på vårdplatser. Jag ringde Janne och grät, bad honom hämta mig för jag visste inte längre vad som var värst, tanken på att fastna på toa eller återigen upplysas om platsbristen. Röntgen visade inga skelettskador och jag skulle få stanna en natt till berättade en pigg sköterska. Då sög jag tag i henne och berättade om hur jag upplevde hela situationen. Detta ständiga påpekande om platsbristen, behandlingen på akuten - att behöva känna sig som en potentiell narkoman/langare alternativt simulant, detta ovanpå en periodvis outhärdlig smärta. Ser sjukvården i Sörmlands landsting ut så här? Samtidigt kom en annan sköterska in med eftermiddagens smärtstillande dos och det var skönt at få ge luft åt mina känslor. Jag sa att jag har ju inte gjort något för att åsamka mig själv detta, jag har torkat mig efter duschen och kopplat hunden... förtjänar man sån här behandling då? De var underbara och jag kände att jag fick upprättelse. Ryggskott är ofarligt men smärtan är ju outhärdlig.
Eftermiddagen kändes riktigt bra, jag knep, spände, stretchade och gick. Faktiskt hela vägen ner till kiosken! Seger! Choklad för att ta bort smaken av tuggad Citodon och den billigaste skvallertidningen. Efter kvällsmedicindosen kl. 20.30 knölade jag extratäcket under underlakanet och la kudden över huvudet och sov som en stock till 5.30 när de kom inbullrande för att ta blodtryck mm på rumskompisen som jag inte hört ett ljud av på hela natten där inunder min kudde.
Det blev onsdag, ronden var sen och jag hade bestämt mig för att åka hem hur mycket de än tjatade på att jag skulle stanna kvar (OBS: ironi). Läkaren var samma som på måndagen och han skulle skicka sjukintyg till Försäkringskassan samt ordna recept. Hur det går till med sjukskrivning och A-kassa tar jag reda på själv. Jag blev erbjuden att stanna över lunch så jag ringde och bad Janne hämta mig till kvart över tolv. Receptet hade förstås inte kommit in till apoteket så jag fick lunka i entré-korridoren en stund innan det var fixat, sen mojka sig in i bilen och halvliggande kom jag hem. Att möta Bamse var underbart. Han fattade snabbt att jag inte kunde böja mig så han hoppade upp på fåtöljens ryggstöd och grinade högljutt en god stund medan jag klappade och kramade. När jag sen kom in till sängen hämtade han två IKEA-råttor som han inte visste hur han skulle göra med i ren lycka. Det är gott att komma hem till sån kärlek.
Eftermiddagen tillbringades med att gå fram och tillbaka i kök och vardagsrum. Det är inte mycket plats att röra sig på. Jag lyckades få till varsin omelett till Janne och mig, sen sov jag före 21.00.
Idag är Janne hos min morbror och sin mamma och hjälper dem med olika saker. Jag vilar, går fram och tillbaka i huset, kniper, stretchar, spänner och tänker gå ut en liten stund i solen. Bamse ligger hos mig hela tiden och grannen har varit ute med honom en sväng. Jag ska försöka trappa ner Diklofenaken för jag tror det är den som gör mig yr. Det är väldigt mycket piller just nu men jag hoppas inte det blir så långvarigt.
Hej och hå...
Förtvivlade smärtor
På gränsen till desperat. Ryggen small igår igen och ingen hjälp finns att få. På 1177 kan de bara säga att jag måste härda ut, röra på mig och blir det desperat får jag åka in akut för smärtlindring. Men jag kommer inte ens ut till bilen. Bara att gå upp ur sängen är ett h-e trots att jag går på Paracetamol Forte- och Ibuprofen. Svettas, svettas, svettas men sover mest. Må Gud vara god mot mig och låta detta försvinna fort. Janne jobbar natt så hjälp är begränsad... Fy vad jag tycker synd om mig...
Ett dygn med barnbarnen
Ja, inte riktigt då, men nästan.
Igår efter min otroliga sovmorgon började jag hos Lotta med fika, härlig zonterapi och massa bubbel, sen åkte jag över till Linnéa i snöovädret.
Där fanns en supersmarrig hemlagad pizza på bordet och kvällen tillbringades med barnbarnen. Jag fick sova i Thyras säng och förvånansvärt nog somnade jag tidigt och sov hela natten.
Meija provar Bamses rese/övernattningsbur
Katten Gustav har flyttat in hos familjen
Bamse har stenkoll på katten Agnes
Redan innan sju satt vi och åt frukost imorse. Jag hade ett hembesök söder om stan, efter det åkte jag förbi Monica med medikamenter från apoteket (hon är svindålig) och passade på att hämta upp en kartong och så tillbaka till Linnéa. Först hämtade jag upp Thyra från dagis, så passade jag henne och Meija medan Linnéa tog Ängla till talpedagogen. Matte kom hem vid halv fyra och tog Thyra till baletten och när Linnéa kom hem skulle Ängla på körövning och då tog hon Meija med sig.
Jag åkte hem. Bamse var jättetrött efter att ha haft koll på katterna samt Spike och hembesöket tog nog lite kraft av honom också. Han måste ju ha stenkoll hela tiden. Men det har varit jättemysigt att ha umgåtts med Linnéas familj ett helt dygn. Jag saknar att ha min familj omkring mig... det är tomt när barnen flyttat hemifrån och det kommer över mig lite nu och då ... Jag så tacksam över mina fina barn och är så tacksam över den fina kontakt vi har.
JAG FÖRSOV MIG!
Helt otroligt! Igår satt jag och knypplade långt in på kvällen. Imorse gick jag ut med Bamse vid 7.00 för Janne skulle ta med honom till Linnéa, han ska hjälpa dem med en fläkt. Jag ska åka till Linnéa för att spendera tid med godisarna i eftermiddag, men först ska jag på zonterapi! När Bamse och Janne åkt vid 8-blecket la jag mig i sängen igen, bara för att jag inte hade nåt att göra.... OCH SOMNAR! TILL ELVA! Det var skönt! På nåt sätt sover jag som bäst när jag inte bör...
Nu är jag vaken, diskad och äten! Mot nöjena!
Bamse 4 år!
Nej, vi brukar inte fira att Bamse fyller år, men jag brukar konstatera det. Förra året, när han fyllde tre, var inte roligt, när han fyllde två var åtminstone han frisk medan när han fyllde ett år var jag inte ens hemma...
Men det spelar ingen roll, han är fortfarande vår mest älskade hund!
Bamse 25 april 2010
Grattis Monica!
Jag kunde ju skrivit i morgonens blogg att min äldsta dotter faktiskt fyller 30 år idag! Men jag tänkte att det kan jag väl skriva nu ikväll istället då vi varit på överraskningsfest på Söder i Stockholm som Arto fixat till. För min del har dagen varit väldigt lugn, har mest knypplat och gått korta promenader med Bamse som varit magsjuk, men klockan 17.00 satte jag mig i bilen och åkte in till Stora Staden. Jag lämnade bilen i Nacka och åkte med Jens in till restaurangen där vi satt ett 20-tal släktingar och vänner och väntade på lill-Stånkan som inte hade en aning om att vi invaderat Tre Indier.
Kvällen blev inte så lång, men desto trevligare. Alla ska ju upp till jobb imorgon, och vi som inget jobb har hade ensamma hundar hemma.
Jag tror och hoppas Monica blev nöjd. Hon såg väldigt överraskad ut när vi ställde oss och sjöng när hon kom in på restaurangen, precis som en överraskningsfest ska vara!
Så gick helgen...
Dagarna växlar verkligen fort mellan att vara superintensiva till superlugna... Oslo söndag- onsdag, lugn torsdag, Roslagen fredag och en lugn helg på det.
I lördags fick vi hjälp av bonden att gräva gropar för plint. Boden ska förlängas med en carport... dessutom ska vi plantera en flaggstång!
Esmeralda får lördagsgodis, banan!
Jag knypplade på... och på kvällen kom bondparet över på middag. Janne grillade och vi hade gjort rotfrukter i ugn till. Trevligt trevligt!
Igår hjälpte Janne bonden med trädfällning hela dagen. Jag var ute ett par långa sköna promenader med Bamse. Det blåste en del, men var vårvarmt ändå.
Däremellan knypplade jag i långa banor. Nu har jag gjort om båda spetsarna och har spolat på tråd till nästa, "Modedockan".
Hjärterad
Ljusglimten
Kvällen tillbringades vid TVn med Farmen och Studio Sex. Jag har läst alla Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon och tycker det är jättekul att se dem som film.
Imorse väckte Bamse mig före 7.00. Jag blev jätteförvånad när jag kom ut, visst såg jag att det blivit lite vitt inatt men inte att det kommit så mycket snö!
Han hann knappt bakom bommen innan han satte sig...Janne gick ut med honom 1,5 timme senare och han är dålig i magen. Sen spydde han i sängen. Har ingen aning om vad han fått i sig, men nu har jag kokat ris åt honom så... hoppas det går över fort...
I Roslagens famn...m.m.
Igår var jag inte utom dörren trots att vädret var sagolikt. Jag ägnade en god stund åt att skriva blogg och titta på bilder, både från Oslo och Turkiet. Sen tog jag fram knyppeldynan. Jag har fått kurshäftet i metallknypplingen och såg att jag gjort på ett litet annat sätt än läraren tänkt sig så jag började om kursgången från början, med Hjärterad. Denna gång med en knypplad fläta som lan-tråd istället för två trådar som jag tvinnat... och lite mer färg! Röda hjärtan och grönt i stadkanterna. Det är svårt att veta hur färgerna harmonierar med varandra innan man provat... men jag har nog lärt mig att de mörka färgerna ska vara kontraster och de ljusa bakgrund i metallknyppling. Sen är det svårt att veta vad som bli ljust och mörkt ibland innan man provknypplar...
Idag gick Janne och jag upp vid 8.00. Jag vaknade av superyrsel igen, nästan samma som dagen efter Pamukkale i Turkiet, när vi skulle till mattknyteriet. Men jag duschade svalt och åt frukost ute i kalla luften, sen gick jag några raska rundor i vändplan för att få igång kroppen. Jag börjar tro att det kan vara klimakterie-yttringar för jag kallsvettas mellan varven också. Halv tio vågade jag sätta mig i bilen. Janne och jag tog varsin bil upp till Ikea i Kungens Kurva för att kolla bland annat garderober och en lampa till Prinsessans kupa.
När han åkte till jobbet for jag vidare till Ormkärr för jag har sett på SHRs Facebook att grodorna redan är på gång där. Ormkärret kommer alltid vara "mitt" kärr. Där har jag spanat efter grodor i 20 års tid och nu när jag var i krokarna åkte jag förstås dit för att kolla. För ettochetthalvt år sen svarade jag på en förfrågan från en kille på Facebook om våtmarker där det finns grodor. Han kom ut till Ormkärr och i februari förra året grävdes vårt lilla grod-dike ut till en riktig damm! När vi flyttade till Ormkärr för 20 år sen kryllade det av grodor... men med åren har de blivit färre och färre. Förra året märktes en ökning och nu är jag självfallet jättenyfiken hur det ska gå med grodorna i dammen. Det är ju mitt "fel" att det blev en damm där och det är jag så stolt över!
Bilder från feb-13
Förra året tyckte jag mig märka en ökning, det kan ha varit naturliga variationer, men säkert också att grodorna trivs i det mer stillastående vattnet jämfört med den tidigare bäckens ständiga porlande.
I helgen såg jag på Facebook att en kille hittat grodor (REDAN) vid kärret så jag åkte dit idag eftersom vi ändå varit på IKEA och jag hade beställt fågelfoder till Hagsätra zoo. 5-6 grodor såg jag, men de verkade inte ha kommit till leken på allvar. Det är ju för tidigt och i helgen ska det bli skitväder. Jag tror att de grodor som var där är såna som övervintrat på botten för att säkra sin plats i leken när den drar igång på allvar... Jag måste läsa lite mer om hur det går till, det där...
Efter ett besök och shopping på Hagsätra zoo åkte jag upp till Roslagen och mina föräldrar för att hämta Bamse. Han har varit där sen i söndags då Janne jobbat och jag varit i Oslo. Bamsen var överlycklig och jag också. Det är tomt när inte han är hemma! En trevlig eftermiddag med god mat, gott prat och myspys innan jag for hemåt strax efter 18.00. Jag mötte regnvädret och blåsten vid 20-tiden i jämnhöjd med Åkersstyckebruk.
Nu ska jag gå ut sistanaden och bada skithunden. Han har rullat i något... han luktar inte men eftersom han har fläckar runt halsen blir det bad för lillens del!
Etikk i Oslo
Fyra dagar i Oslo, på väg till och ifrån! Nu ska jag försöka samla tankarna och försöka förstå vad jag varit med om. Det är otroligt häftigt att komma hem igen och se hur jag förändras. För något år sen skulle jag bara kommit hem och sprungit vidare i livet. Nu vill jag reflektera! Har behov av att reflektera. Anledningen till min resa till Oslo var masterkurs i etik inom diakoniforskningen. Eftersom Monica bott i Oslo ett par år var hon villig att göra mig sällskap för att ledsaga mig och återuppliva gamla minnen. Verkligen att förena nytta med nöje för min del!
I söndags skjutsade Janne mig till Södertälje där jag klev på tåget till Oslo, Monica satt redan på sen Stockholm Central. Jag vet inte hur Monica upplevde det, men jag tyckte att de sex timmarnas tågresa inte kändes som sex timmar. Vi bubblade på rätt friskt. Vi kom fram på eftermiddagen och började med att checka in, ta en pizza på Egon som låg i samma hus som hotellet och sen ta en låååång promenad, till Diakonhjemmet i Majorstuen och tillbaka till hotellet på Karl Johans gate.
Karl Johans gate
Slottet
Best Western hotell Fyra ostar
Efter en natts taskig sömn, sex timmars tågresa och flera timmars promenerande i Oslo så var det gott att krypa ner i hotellsängen. Vi sov före 21.00... eller i alla fall jag.
På måndagen gick vi upp kvartisju. Frukosten började serveras sju och det var ju lagom eftersom vi siktade på att vara vid tunnelbanan (inte trikken) klockan åtta. Efter att ha köpt lunchmacka och resebiljett på Narvesen for vi iväg. Jag gick av i Fröen, två stationer efter Nationaltheatret där vi bodde, medan Monica for vidare upp till Holmenkollen. Skolan hade vi ju hittat dagen innan, nu var det klassrummet som skulle hittas och det gick bra förstås.
Jag ska inte säga så mycket om lektionerna mer än att det varit oerhört intressanta föreläsningar, bra grupparbeten på hög kvalitativ nivå och oerhört givande! Det har varit svårt att få fram information om kursen, förberedelser mm, men väl på plats så var det verkligen klass på både föreläsarna och stort engagemang bland studenterna. Verkligen jätteroligt och en förmån att få vara delaktig i detta. Vi var sju svenskar, en dansk och ett tjugotal norrmän (där även invandrade norrmän inräknas). Information, kompendium och studentkort gick raskt att få tag i på plats, alla problem löstes på nolltid. Likaså information om kommande kurser, studiekrav mm löstes vid ett lunchmöte med studieansvariga. Jätteskönt att få koll!
Efter skolans slut möttes Monica och jag på hotellet. Vi gick till ett av hennes gamla stammis-ställen, "Politikern", och åt middag. Därefter gick vi ner till hamnen där det blev ett besök på Operan. Monica hade varit ner och kollat vilka föreställningar som gavs och köpte biljetter till en masterexamensföreställning av fem elever på norska Operahögskolan samt musikhögskolans symfoniorkester - Cosi fan Tutte. Riktigt bra föreställning! Och bara 250 NOK!
Politikern
På tisdagen efter skolan möttes Monica och jag återigen på hotellet efter skolan. Vi gick ner till Operan igen. Oslos Opera är inte bara ett hus för musikälskare, utan det är en arkitektoniskt ur-skoj byggnad också. Se själva!
Oslo Pamukkale
Fantastisk vy över Oslo, man ser ända upp till Holmenkollen... och så är det lite Pamukkale över det, eller hur!
Pamukkale - Turkiet
Och på hemvägen blev det en öl på den första puben Monica var ute på (syttene maj) när hon flyttat hit. Nostalgi på hög nivå som jag förstås gärna deltar i!
Igår, onsdag, sista dagen i skolan och Oslo för denna gång. Jag tog med mig väskan till skolan och lämnade nyckelkortet till Monica. Hotellrummet betalde jag dagen innan. Vi skulle ses på Sentralstasjonen efter skolan.
Efter föreläsningar och redovisningar av våra grupparbeten hängde jag med i en taxi med två andra tjejer ner till tågstationen där jag mötte upp Monica vid "Tigern".
Bilder från måndagkvällen
Sen började den långa vägen hem. Den gick inte lika fort som ditvägen, både Monica och jag var lite trötta och fulla av intryck, tror jag. Och som ett sista äventyr hakade dörrarna i vagn 5 upp sig så jag höllt inte på att komma av i Södertälje! Men med gemensamma krafter i hjälp av andra passagerare fixade det sig och jag sa till tågvärden som jag gick förbi på perrongen... De var visst medvetna om problemet, något hade hakat upp sig...
En ny dag har grytt sen länge. Jag är ensam hemma. Bamse är hos mina föräldrar och Janne jobbar. Ragnar, Esmis och fiskarna är hemma förstås så helt ensam är jag inte. Utlovade telefonsamtal och knyppling står på menyn... och reflexion...
Vilse...
De senaste dagarna har jag ägnat mycket tid åt knyppling. Just nu hänger jag med på distans i Hagsätra kapells kurs i metallknyppling. Hjärteraden blev klar häromdagen och ikväll blev jag klar med Ljusglimten. Det suger verkligen i knypplingstarmen nu och som det ser ut så kommer jag att komma iväg till knyppelkurserna i Vadstena efter midsommar för sjätte året i rad.
Hjärterad Ljusglimten
Men livet består av mer än knyppling. Varje dag går jag långa promenader med Bamse, ofta i skogen. Det ger en sån frid i kropp och själ. Men igår fick jag köpa fästingmedel för Bamse har fått sin första fästing. Det är ju nackdelen med det vackra vädret, att även dessa små kryp vaknar tidigt.
Janne och jag har varit hemma samtidigt i helgen och det firade vi igår med lite gottgott från Ostaffären, med räkor och chili-aioli.
Idag var det ett väldans liv i skogen när vi var ute på fm. Det visade sig vara rävjakt! Jag har frågat ett par stycken varför man jagar räv och det finns ingen bra förklaring till det. Antagligen är det en gammal tradition, men ack så grym! Skjuter man en rävhona som har ungar, och det har de vid den här tiden, så dör ju ungarna av svält. Inte har vi särskilt gott om räv och inte har den skabb heller. Jag blev väldigt illa berörd.
När jag kom hem så hade Jens och Bitchen kommit på besök. Vi fikade ute för första gången i år. Solen värmde gott vid bod-väggen.
När jag knypplat en stund gick sonen och jag ut med hundarna. Vi styrde kosan mot Trollskogen. Vi gick längre in i den än jag brukar göra själv (jag har ju så dåligt lokalsinne). Tillslut fick vi erkänna at vi kommit lite vilse. Vi hittade vi en stig som så småningom utmynnade i en väg. Men vägen slutade vid ett hus så vi fick vända. Efter ett tag kom vi till en större väg och valde att gå den åt ena hållet. Efter nära två timmars promenerande hade vi en ungefärlig uppfattning om var vi var och på vilken väg, men inte var på vägen. Jag ringde Janne som satte sig i bilen och kom för att hämta oss. Men vi hade gått åt fel håll på vägen, så när han ringde upp och frågade var vi var så såg vi att vi nått Riksväg 55, motsatt håll mot vad vi trodde. Det var riktigt skönt att sätta sig i bilen. Jag hade ont och Bamse var jättetrött, men det var en fantastisk promenad på dryga milen.
Klockan är inte så mycket än, men jag är mätt, varm och trött .... jag ska gå och lägga mig, den härliga promenaden tar nu ut sin rätt. Och imorgon ska vi upp tidigt. Tåget till Oslo går kvart i 9 från Södertälje...
...sakta vi gå genom stan...
Snart så!
Jag såg nästan fram emot de där papperslapparna när jag la mig lite för sent i förrgårkväll. Jag har tok-fastnat för Farmen och ser på den varje kväll kl 23.00. Jag som avskytt den typen av serier!!! Hon förändras, tanten! Men jag somnade gott och sov nästan sex timmar oavbrutet innan klockan ringde. Upp och mata djur, mata tant och ut med hund. Strax före 8 satt jag i bilen, på väg mot Kungliga Huvudstaden. Kvart över nio hade jag parkerat i Högdalen och var på väg till tunnelbanan. Kvar i 10 stod jag på Riddarholmen, 45 minuter innan min tid hos handledaren/själavårdaren. Jag gick runt och njöt av denna vackra holme. Stockholm är mycket vackrare nu när jag inte bor i närheten. Eller så är det min förändring som gör att jag ser saker på ett annat sätt. Jag är avspänd och lugn, fem minuter kan vara lång tid och jag upplever ingen stress.
Strax före halv 11 ringde jag på porttelefonen men den gav inte ett ljud ifrån sig. Jag ringde på flera gånger men inget hände. Det brukar ju komma signal. Inte heller fick jag svar på telefonen. En obehaglig känsla dök upp... var jag där fel dag? Jag plockade upp almanackan, jo nog var jag där rätt dag alltid, men en hel timme förtidigt! Det stod inte halv 11 i almanackan utan 11.30! Pilutta mig! Det blev ytterligare en timmes strosande på Riddarholmen. Tur att det är så vackert!
Jag har aldrig tänkt på att gatsten och kullersten gör så vackra mönster. Jag ägnade tid åt att tänka på de män (för jag tror ju att det är män som lagt stenen) som arbetat med att göra dessa mönster och övergångar mellan platt och kullrig sten. Fantastiskt!
Efter min själavårdstimme tog jag ännu en promenad. Bort från Riddarholmen denna gång - mot Hötorget där jag har min tandläkare. Ännu en njutningsfull promenad men många nya upptäckter. Det var helt nyligen jag upptäckte gångvägarna bredvid järnvägsspåren från Gamla Stan till Centralstation. Jag tycker det är jättespännande vägar!
Jag hittade en passage - Tysta Marigången - och kom ut vid Stockholms Stiftskansli. Det var en spännande upplevelse. För många herrans år sen, när jag jobbade med smyckestillverkning och trumblade egen sten, var jag ofta på Geo Art som låg precis bakom Stiftet. Ingången var från gatan och inte hade jag en aning om att man kunde gå i gången vars öppning låg intill. Geo Art finns inte kvar längre...
Och inte nog med det. När jag går förbi Stiftskansliet kommer en f.d arbetskompis, som numera jobbar på Stiftet, ut därifrån. Jätteroligt! Vi fick sällskap till Hötorget.
Idag har jag googlat på Tysta Mari, för vem var hon? Och när jag gick där i gången tänkte jag att här måste många av våra hemlösa sova om nätterna....
Konserthuset är så vackert! Och alla färger i frukthandlarnas stånd. De lös upp den grå dagen.
Så var jag framme hos tandläkaren som undersökte, röntgade och putsade. Inga hål och beröm fick jag också för mina välskötta tänder. Puh! Årets pärs över! Honom tänker jag inte byta bort i första taget för han är som balsam på min tandläkarskräck! Första gången jag kom dit hade jag tendenser till begynnande tandlossning och jag fick panik. Ändå har jag gått varenda år för att slippa stora grejer eftersom jag är så skrajsen. Men så slutade min tandläkare i Folktandvården och jag hängde med till Jannes familjetandläkare och jag har inte ångrat det. Frågan är vad Folktandvården pysslade med som inte såg det han såg! Nästa år ryker kanske visdomstanden jag har kvar, men ett år till trodde han att den skulle hålla. Oavsett, har jag lön om ett år får han ta bort den ändå. Den kommer inte hålla så många år till och varför vänta då? Det är ju som att vänta på att få tandvärk!
T-banan till Högdalen där jag mötte upp en f.d arbetskamrat och lunch/middag på Greken. Bifteki på salladsbädd och friterad camembert, lite spännande skvaller och uppbyggligt snack. Grekisk mat är lätt att få som LCHF, den enda försyndelsen i den här måltiden var glassen men jag tror det var gräddglass så den slank ner den med!
Jag skulle ha träffat Monica och Jens i Huddinge, men Monica fick migrän på jobbet och åkte hem, så nu blev sista anhalten Hagsätra zoo. Jag tänker fortsätta handla där när jag är i Storstan för hon är både trevlig och toppenduktig. Där köpte jag fryst hundmat och en Y-sele till Bamse samt syretabletter till Princess Meijas kupa.
Jens mötte mig i Hagsätra och jag fick igen hundburen som han lånat till Bitchen. Vi behöver till helgen då mina föräldrar ska ha Bamse några dagar då Janne jobbar och jag ska till Oslo. Han tog också Monicas tågbiljetter som hon behöver på söndag när vi ska till Oslo. Han blev ditbjuden på middag på lördag och jag slapp åka genom stan.
Svårt att somna. Satt uppe med stickningen vid TVn. Lite speedad och lite frusen efter Riddarholmsmalören... men sov länge imorse. Vaknade med huvudvärk... men med Ipren och efter en 1,5 timme långsamt skogs-strosande var det över. Våren är ju här och jag spanar efter vårtecken. Vårt "fågelbord" är ännu mer välbesökt nu och blåmesen har varit inne i vår översta holk... Det är väl ett vårtecken om något!
Lapp på lapp...
Sovit dåligt inatt. Själen hade svårt att komma till ro så jag ägnade mig åt avslappning och lät tankarna gå som de ville. Fick en känsla av att ligga i ett snöfall, fast det var inte snö som föll utan det var vita papperslappar singlade över mig ... och de vita papperslapparna var tankar, frågor, tillkortakommanden, glädjeämnen o.s.v. Blandannat kom en lapp med min f.d chef som sagt att han kunde vara min referent och som sen underlåtit att ringa upp trots fem samtal till hans telefonsvarare. Jag uppehöll mig en stund vid den lappen, men sen äntligen kunde jag släppa besvikelsen. Jag har litat på honom, nu känns det jätteskönt att skrynkla ihop den lappen/tanken hän. Besvikelse är inte uppbyggligt. På en annan lapp fanns en annan arbetskamrat som jag trodde var en sån där person man skulle hålla kontakten med, om än inte som nära vän.
På en tredje lapp fanns hönsen och hönshuset jag så mycket längtat efter, där uppehöll jag mig oxå en stund. Men så insåg jag att i den osäkra tillvaro jag lever i så blir drömmen om höns bara en börda. Jag vill så otroligt gärna bygga det där hönshuset, men jag kommer snart tvingas söka jobb, jag kommer snart vilja jobba oxå, huset är inte halvfärdigt och vi har både två friggebodar på gång och kartonger utplacerade på tre ställen i Stockholm och Strängnäs, förutom här hemma. Hur klokt är det att hela tiden tro och önska att det där hönshuset ska bli till våren? På en fjärde hundvalpen som skulle bli sällskap till Bamse och ännu en glädjekälla för oss. Jag hade tänkt tjata mig till den efter Osloresan nästa vecka.
Hedemorahönan Gunilla i Grödinge
På en femte singlade besvikelsen över de arbetskamrater som inte dök upp på min avtackning upp... på en sjätte all ågren över att ha kommit efter i Oslo ... och så fortsatte det.
Jag blev nog lite förvånad hur lätt det var att kasta de här lapparna... Lapparna stod för allt möjligt - Tankar - Känslor - sånt jag hängt upp mig på. Drömmar. Förtroenden. Tillit. Ingeting av det kändes viktigt längre. Allt är förgängligt.
Jag har ingen aning om när jag somnade, om lappregnet övergick från en sinnrik tanke till en riktig dröm, men sen vaknade jag tidigt imorse och kände mig lättad. Det var en bra dröm. Den lärde mig att livet pågår här och nu. Inte i det som kunde ha blivit, skulle kunna vara eller möjligtvis kunna tänkas bli. Förväntningar gör ont. Drömmar som man försöker pusha till verklighet för fort gör också ont förr eller senare...
Jag gick upp, matade alla djuren och gjorde mina långsamma rörelser före frukost, vilket jag faktiskt gjort några dagar i rad nu. Efter det att Ragnar fått sina frön så han är tyst men innan frukost för då sover Bamse. Efter frukost gick Bamse och jag ut i Trollskogen igen. Vi träffade en man på vår väg till Trollskogen som har ansvar över Solgårdens loppis och han lovade komma förbi till kvällen och hämta våra två kartonger med prylar. Efter en stund hemma med mina spets-kurs-pärmar så väckte jag Janne. Jag hade tid hos optikern och han ville följa med till "stan". Vår Stad. Strängnäs. Bamse fick följa med så han får lite miljöombyte till de stora ensamma skogarna, han kan också behöva se folk, bilar, gator mm.
På eftermiddagen har jag jobbat vidare med att snygga upp i spets-kurspärmarna, sätta in spets som ligger löst och göra fint inför sommarens kurser. Och kommer jag inte iväg och kan behålla känslan jag har efter min tanke/dröm inatt, så borde jag överleva det också.
Ikväll har jag gjort lök-paj och Solgårds-mannen har hämtat kartongerna. Janne och jag festade loss på en kolhydratrik semla efter Strängnäs-trippen, det är ju semmeldagen! Sen gick Janne och la sig så vi tar pajen till nån sorts kvällsmat istället. Han jobbar natt så sen middag passar honom bra. Själv har jag inga tider att ta hänsyn till utan går efter kroppsklockan.
Imorgon ska jag upp tidigt dock. Men somnar jag inte så får jag väl fortsätta kasta papperslappar!
Livet på landet...
...det är härliga grejer det! Men ibland finns det inte så mycket att skriva om. Livet flyter på. Janne är inne i en arbetsperiod så jag ser inte mycket av honom f.n.
Igår hade jag planer på att åka ut på gudstjänst till Stallarholmen, men jag avstod p.g.a min förkylning. Förkylningen är bättre och jag har inte haft nån feber, dock varit rätt matt och lättsvettad, men jag låter som en kraxande kråka och utan näsdroppar hörs det knappt vad jag säger. Så istället satte jag upp första spetsen i fortsättningskursen i Metallknyppling som just nu går i Hagsätra kapell. Nästa gång jag kommer dit ska jag få instruktionshäftet eftersom jag hänger med på distans, men nu orkar jag inte vänta på det. Jag kanske kommer dit i typ april - maj och då är ju terminen nästan slut. Jag experimenterar själv, tänkte jag! Det är mellan 5-8 spetsar som ingår i kursen. 5-8 beror på att läraren satt "eller" mellan de tre sista spetsarna och det tolkar jag som att man får välja. Nu hade jag två av de sista tre "eller"-spetsarna sen innan så jag satsar på att göra de första fem och två av de tre sista förslagen vilket gör min kurs till 7 spetsar lång. Första spetsen heter "Hjärterad" och den har jag gjort förut, år 2009... i ljusrosa lin. Idag blev den Hjärteraden i metall klar och den blev i guld och blått. Inte lika lätt att få till en snygg rundel på hjärtana, men det var ju det som var träningen - att få in lan-garnet (det vita i den rosa spetsen och det blå i guldspetsen ... men rackarns vad snygg nålhålsbotten blev i guldmetall !!!
Hjärterad
Lin nov-2009 Metall mars-2014
Det är två helt olika sätt att angripa knypplingen om man knypplar i metall eller i lin. I grovt lin eller tunt lin/bomull är skillnaden stor också för den delen. Man lär sig strategierna med kurserna och med tiden.
Ragnar sitter med mig rätt ofta när jag knypplar, han brukar sitta på min axel och putsa sina fjädrar och kamma mitt hår med näbben, men idag fick jag sätta stopp efter en stund. Först skulle han också knyppla och det får han inte för pinnarna går sönder i hans näbb ... då gick han lös på nöt-skålen och det kunde han väl få göra, ända tills han började springa runt i nötterna och släppa dem på dynan och bita i hushållspapper, kalender och pennor, då fick han finna sig i att gå i buren. Nästa gång ska jag inte ha nötter på bordet när jag knypplar... Kanhända var det en bus-trigger...
Bamse och jag har gått i skogen också förstås. Ibland går vi gamla vanliga vägar och ibland hittar vi på nåt nytt. Idag kom vi in en förtrollad skog... kändes det som. Mossan var grön och hela skogen var så där ljuddämpad att man liksom inte tror det är på riktigt riktigt.
Nu ligger Janne och vilar inför nattpasset och jag ska sätta mig vid TVn en stund innan det är dags för sista Bamsenaden. En lila barnbarnströja börjar ta form i stick-korgen.
Till sist lite örongodis! Dels är det en gammal favorit som jag fick äran att sjunga vid Monica och Artos bröllop, dels passar den så väl in efter dagens långpromenad. Varsågod och njut!
Sessan har flyttat till egen lya!
I tisdags gjorde jag rent akvariet. Vi har väntat med det med flit eftersom jag inte ville att omställningen skulle bli för stor i flytten, då tog vi bort mer än hälften av allt vatten vid transporten och sen blir det lite skillnad i vattentemp och så. Jag tror vi lyckades rätt bra för jag såg inga döda fiskar efter det. Däremot såg jag inga räkor heller så jag trodde de gått åt... men det visade sig i tisdags att det var fel, åtta stycken räkor klättrade upp på bakre väggen när deras borg åkte upp för tvätt och putsning! Plus Ancistrus-yngel.
Det var också då jag bestämde mig för att Princess Meija, som heter så för jag gick upp till zoo och köpte henne när Linnéa låg på förlossningen och födde Meija, skulle få flytta till eget. Hon äter kopiöst och jag tror också att hon kan ha satt i sig syskonen till de två Ancistrus-yngel jag hittade. Jag åkte och beställde en kupa på zoo, den största som fanns givetvis. Där sa de att även räkorna tar yngel om de får chansen... Jaja, en sak i taget, nu blir det Sessan som får flytta, kanske räkorna också får flytta så småningom. De äter död småfisk har jag sett och det är ju bra...
Idag var jag och hämtade ut kupan och inredde den åt Sessan. Det är skumt att se henne i kupan... i och med att den är rund så får hon otroliga proportioner när hon kommer simmande, ibland ser det ut som hon upptar hela kupan! Då har jag tittat på henne ovanifrån och hon har gott om plats...!
På första promenaden idag träffade vi bonden på sin 4-hjuling. Bamse är livrädd för den medan han älskar bonden och hans fru (han föddes ju där), men när han stannade till vid oss fick han komma upp och sitta på den. Han var lite osäker först, men sen såg han riktigt kaxig ut! Dock skällde han lika ilsket som vanligt när han sen körde iväg... men det blev bra bilder
Sen har jag passat på att städa lite eftersom jag ändå rände runt med akvariesand och vatten. Det blev riktigt fint i vardagsrummet, så fint det kan bli för närvarande... Kanske fortsätter jag med köket imorgon, vi får se
Ja-a, det var väl min lördag. Önskar er gott lördagsgodis!
Viktrapport 1 mars
När jag höll på med mitt 14-dagars LCHF-försök lovade jag att inte plåga er med en massa rapporter över vad jag ätit och så. Men jag skrev också att jag skulle väga mig den 1:a varje månad. Detta för att jag tror det gynnar en långsiktig hälsoutveckling där jag inte stirrar mig blind på vågen och ger upp varje vecka när jag inte gått ner något. Jag ställde mig på vågen i söndags, två dagar efter att ha kommit hem från Turkiet... och så gör "man" inte. Det var inga problem med LCHF därnere. Det bjöds på mängder av goda ostar, tzatziki och grönsaker till varje buffébord, men efter det att jag svimmade på fabriken för handknutna äkta mattor gjorde jag tre saker: Jag drack mycket mer vatten på kvällarna, jag slutade med blodtrycksmedicinen och jag började äta kolhydrater, inte nån jättemängd men ändå, det blev vitt bröd till frukost och jag åt upp bulgur/ris eller det som serverades med huvudrätten. När jag kom hem hade jag alltså gått upp 1,9 kilo!
Men idag hade jag gått ner 1,7 kilo av dessa så jag är nästan tillbaka på min vikt efter LCHF-försöket.
Nu är det bara att tuta och köra på en månad till. Jag har ju värk igen och jag har slarvat med långsamma rörelser. Tänk att det ska vara så svårt att ge sig själv 20 minuter om dagen till det! Men men...
