Djup-analysen fortsätter...
... så sitter jag här igen då, "....då går jag ner i min källare, där lever jag sällare för där har jag kvar min gamla ångmaskin" ... för er som har åldern inne och kommer ihåg den gamla låten där: "... jag matar Meta-tabletter i den, leker (?) och glömmer tiden..." I min källare står datorn och jag matar inte Meta-tabletter i den utan bokstäver ...
Jag fick så fin respons av en arbetskamrat på mitt förra inlägg, det värmde. Jag tänker att jag är nog en rätt naiv person som tror alla om gott och jag kan inte förstå varför nån skulle använda alla mina tankar emot mig. För mig är livet en god plats och människor jag möter är goda tills de visat mig motsatsen. Och har det visat sig att de inte tycker om mig eller vill mig illa så tycker jag mest synd om dem som har ett behov av att hata och avsky (detta efter en sorgeprocess förstås, vem vill inte bli omtyckt?). Vi är alla olika och kommunicerar på olika sätt. Jag har svårt för telefon och avskyr att sitta och kallprata. Telefon och möten är till för att avhandla sånt som är viktigt, oavsett om det handlar om barnbarn, sjukdomar, verksamheter eller nåt annat men att sitta och prata om hur vädret var den 21 november för tio år sen är för mig helt oväsentligt, såvida inte personen jag talar med har ångest inför klimatet, men då har vi hoppat över i en annan dimension. Det är väl inte så konstigt att vissa inte gillar mig när jag har svårt att visa intresse för skryt och när man vill upphöja alldagligheter till nåt extraordinärt, alldagligheter som vi alla genomgår. Inte är jag bättre själv, jag skryter och försöker framhäva mig själv oxå men jag är hyfsat medveten om det och jobbar på det. Min handarbets-mani är senaste uttrycket för mitt prestationsbehov och jag visar glatt upp det på nätet: "titta vad duktig jag är".
Jag gillar att skriva. När jag läser alla mina bokstäver på rad, så får jag oxå en ny dimension på mina tankar. Filosofen Martin Buber lär ha sagt nåt i stil med att: "Hur ska jag veta vad jag tänker om jag inte får höra vad jag säger" och den tanken har jag med mig när jag sätter mig i samtal med konfidenter på jobbet. Jag gnällde lite igår om den isolerade tillvaro man befinner sig i som sjukskriven och för min del handlar det nu om att: "Hur ska jag veta vad jag tänker om jag inte får läsa det jag skriver"... eller nåt liknande.
Sjukgymnasten var ganska stressad igår. Det blev ingen bearbetning av mitt misslyckande, men hon vägde mig och mätte midjemåttet. Inga roliga siffror. 40 kilo och 35 centimeter bör försvinna. När jag åkte därifrån så tänkte jag återigen på lustprincipen och min prestations-noja... det är ingen idé att börja skriva listor över hur duktig jag är, utan jag gör som jag vill. "Vill" är led-ordet. "Vill" jag inte gå ner i vikt så kommer jag inte heller göra det. "Vill" jag inte gå ut och gå så gör jag inte det. Jag "vill" gå ner i vikt. Det spelar ingen roll om jag går ner 4 kilo eller 40 kilo, bara vågen vänder. Jag är inne på psykosomati igen. När jag försöker prestera så gör kroppen tvärtom. Min kropp måste bli sams med min själ och anden. Ska jag gå ner i vikt så ska det vara för att jag mår bra av det, inte för att jag ska visa sjukgymnasten hur duktig jag är. Simpelt när man ser det i skrift, eller hur! Men att komma på det var inte lätt för mig! Mitt nya mål blev att till nästa gång gå "korta rundan" måndag, onsdag, fredag och göra det till en vana. Det är ett realistiskt mål. Nu är inte mitt problem att gå ut och gå tre gånger i veckan, mitt problem är att om jag hamnar i min prestationsnoja så går jag "långa rundan" sju gånger i veckan för att snabbt gå ner i vikt, vilket är förödande för då protesterar först mina 36:or (fötter allstå), sen blir det benhinneinflammation och svullna ben och så blir det sängläge igen. Jag kan inte acceptera att min kropp är stor, gammal och sjuk. Min hjärna säger mig att jag är ung, på gränsen till mager och frisk som en nötkärna. Om jag kan acceptera att jag är stor, gammal och sjuk så kan jag oxå börja göra nåt åt det och så småningom faktiskt återfå en del av den goda hälsa jag varit så bortskämd med så att jag kunnat göra precis vad som fallit mig in:
Nog gnällt om det. När jag varit hos sjukgymnasten åkte jag och handlade bl.a. blöjor och blåbärssoppa till dottern och hennes familj. Alla fyra låg magsjuka. Jag ställde påsen med förnödenheter utanför dörren och skickade ett sms att kusten var klar. Sen åkte jag hem och fixade sen lunch innan jag tog stavarna och gick ut "korta rundan". Jag frestades att gå "långa" men dels kändes det i benhinnorna att jag gick "långa rundan" dan innan, dels blev det en test om jag skulle klara av att behärska mig och INTE prestera. Jag övertalade mig själv om att det var tillräckligt dumt att gå "korta rundan" med smärtande benhinnor dan efter att ha gått "långa rundan" när jag inte gått längre sträckor på ett halvår. Så, jag lyckades! Hem och duscha.
Gubben åkte till Norra Brunn med arbetskompisar och tittade på Stand-Up. Jag hämtade honom vid pendeln en stund före midnatt. Bekki åkte på chill-kväll med övernattning i Bergshamra hos en klasskamrat. Jens har varit hos Sandra hela veckan. Själv gjorde jag klart "hjärteraden" och började spola på nytt garn på knyppel-pinnarna. 25 + 13 par pinnar, det tog hela kvällen! Tänkte sätta upp "dukater" på lilla dynan och "Rädda Barnens symbol" på stora dynan idag. Hämtade ut de nya mönstren igår och är så inspirerad...
... men först ska djuren få rent!
Jag fick så fin respons av en arbetskamrat på mitt förra inlägg, det värmde. Jag tänker att jag är nog en rätt naiv person som tror alla om gott och jag kan inte förstå varför nån skulle använda alla mina tankar emot mig. För mig är livet en god plats och människor jag möter är goda tills de visat mig motsatsen. Och har det visat sig att de inte tycker om mig eller vill mig illa så tycker jag mest synd om dem som har ett behov av att hata och avsky (detta efter en sorgeprocess förstås, vem vill inte bli omtyckt?). Vi är alla olika och kommunicerar på olika sätt. Jag har svårt för telefon och avskyr att sitta och kallprata. Telefon och möten är till för att avhandla sånt som är viktigt, oavsett om det handlar om barnbarn, sjukdomar, verksamheter eller nåt annat men att sitta och prata om hur vädret var den 21 november för tio år sen är för mig helt oväsentligt, såvida inte personen jag talar med har ångest inför klimatet, men då har vi hoppat över i en annan dimension. Det är väl inte så konstigt att vissa inte gillar mig när jag har svårt att visa intresse för skryt och när man vill upphöja alldagligheter till nåt extraordinärt, alldagligheter som vi alla genomgår. Inte är jag bättre själv, jag skryter och försöker framhäva mig själv oxå men jag är hyfsat medveten om det och jobbar på det. Min handarbets-mani är senaste uttrycket för mitt prestationsbehov och jag visar glatt upp det på nätet: "titta vad duktig jag är".
Jag gillar att skriva. När jag läser alla mina bokstäver på rad, så får jag oxå en ny dimension på mina tankar. Filosofen Martin Buber lär ha sagt nåt i stil med att: "Hur ska jag veta vad jag tänker om jag inte får höra vad jag säger" och den tanken har jag med mig när jag sätter mig i samtal med konfidenter på jobbet. Jag gnällde lite igår om den isolerade tillvaro man befinner sig i som sjukskriven och för min del handlar det nu om att: "Hur ska jag veta vad jag tänker om jag inte får läsa det jag skriver"... eller nåt liknande.
Sjukgymnasten var ganska stressad igår. Det blev ingen bearbetning av mitt misslyckande, men hon vägde mig och mätte midjemåttet. Inga roliga siffror. 40 kilo och 35 centimeter bör försvinna. När jag åkte därifrån så tänkte jag återigen på lustprincipen och min prestations-noja... det är ingen idé att börja skriva listor över hur duktig jag är, utan jag gör som jag vill. "Vill" är led-ordet. "Vill" jag inte gå ner i vikt så kommer jag inte heller göra det. "Vill" jag inte gå ut och gå så gör jag inte det. Jag "vill" gå ner i vikt. Det spelar ingen roll om jag går ner 4 kilo eller 40 kilo, bara vågen vänder. Jag är inne på psykosomati igen. När jag försöker prestera så gör kroppen tvärtom. Min kropp måste bli sams med min själ och anden. Ska jag gå ner i vikt så ska det vara för att jag mår bra av det, inte för att jag ska visa sjukgymnasten hur duktig jag är. Simpelt när man ser det i skrift, eller hur! Men att komma på det var inte lätt för mig! Mitt nya mål blev att till nästa gång gå "korta rundan" måndag, onsdag, fredag och göra det till en vana. Det är ett realistiskt mål. Nu är inte mitt problem att gå ut och gå tre gånger i veckan, mitt problem är att om jag hamnar i min prestationsnoja så går jag "långa rundan" sju gånger i veckan för att snabbt gå ner i vikt, vilket är förödande för då protesterar först mina 36:or (fötter allstå), sen blir det benhinneinflammation och svullna ben och så blir det sängläge igen. Jag kan inte acceptera att min kropp är stor, gammal och sjuk. Min hjärna säger mig att jag är ung, på gränsen till mager och frisk som en nötkärna. Om jag kan acceptera att jag är stor, gammal och sjuk så kan jag oxå börja göra nåt åt det och så småningom faktiskt återfå en del av den goda hälsa jag varit så bortskämd med så att jag kunnat göra precis vad som fallit mig in:
Nog gnällt om det. När jag varit hos sjukgymnasten åkte jag och handlade bl.a. blöjor och blåbärssoppa till dottern och hennes familj. Alla fyra låg magsjuka. Jag ställde påsen med förnödenheter utanför dörren och skickade ett sms att kusten var klar. Sen åkte jag hem och fixade sen lunch innan jag tog stavarna och gick ut "korta rundan". Jag frestades att gå "långa" men dels kändes det i benhinnorna att jag gick "långa rundan" dan innan, dels blev det en test om jag skulle klara av att behärska mig och INTE prestera. Jag övertalade mig själv om att det var tillräckligt dumt att gå "korta rundan" med smärtande benhinnor dan efter att ha gått "långa rundan" när jag inte gått längre sträckor på ett halvår. Så, jag lyckades! Hem och duscha.
Gubben åkte till Norra Brunn med arbetskompisar och tittade på Stand-Up. Jag hämtade honom vid pendeln en stund före midnatt. Bekki åkte på chill-kväll med övernattning i Bergshamra hos en klasskamrat. Jens har varit hos Sandra hela veckan. Själv gjorde jag klart "hjärteraden" och började spola på nytt garn på knyppel-pinnarna. 25 + 13 par pinnar, det tog hela kvällen! Tänkte sätta upp "dukater" på lilla dynan och "Rädda Barnens symbol" på stora dynan idag. Hämtade ut de nya mönstren igår och är så inspirerad...
... men först ska djuren få rent!
Kommentarer
Trackback
