guggelutt

Kom inte ur sängen imorse. Bly i benen. När jag framåt förmiddagen lyckades masa mig upp på toa och för att sjukanmäla mig fick jag mens igen. Mens var tredje vecka i min ålder??? Den borde väl börja avta nu! Kroppen protesterar men hjärnan exploderar av ilska. Sen artikeln i Ica-kuriren http://www.icakuriren.se/Kropp-Sjal/Ma-bra/Kolla-skodkorteln/ har jag fått en hel del respons från olika håll vilket gjort att jag lärt mig en massa nytt om struma och hypothyreos. En jättevanlig kvinno-åkomma! Och det verkar som om det är minst lika vanligt att man felbehandlar den. Nu har jag i olika artiklar och insändare hört om kompletterande medicin (Levaxin innehåller hormonet T4, men sköldkörteln producerar även T3). Det finns oxå annan medicin mot struma. Jag har en granne som fick sköldkörteln bortopererad för 14 år sen, hon äter 50mikrogram Levaxin, jag äter 125 mkg Levaxin... är det kanske inte ett komplement jag behöver? Eller svar på alla mina frågor? Ska jag efter en så lång medicinering fortfarande må så här dåligt? Bilderna nedan är från samma mur i Tallin, samma kvinna (dvs jag) tagna år 2000 och 2003... och 35 kilos skillnad! Det handlar inte om att bota struma med vila och långa promenader (vilket min första läkare ordinerade)! Bara Levaxin verkar inte hjälpa i mitt fall. Och den depression jag anses lida av handlar snarare om struma än om att jag känner mig oattraktiv (se nedan)! Och vem känner sig inte färdig att ge upp när man läser i media om alla som blir utförsäkrade, för vad finns det för garantier att jag är frisk om 550 dagar? Inga! Inte om jag inte får RÄTT hjälp och vissa dagar (som idag) tror jag inte att vila och vänta är rätt hjälp!



Min resa genom psykiatrin ska jag skriva om nån gång när jag orkar. Just nu är jag bara genomförbannad över att ha blivit övertalad att äta antidepressiva... men jag kom till ett läge där jag kände att jag inte var samarbetsvillig. Dock, jag blev jättesjuk av tabletterna, fick komma till en ny psykiatriker eftersom den "övertalande" psykiatrikern slutade. Han bytte ut tabletterna och pratade om "kvinnor i min ålder ofta blir deprimerade för de känner sig inte så vackra längre, och mindre attraktiva för män..." Jag ignorerade det då, fick en tablett som jag tålde bättre och tänkte att den stackars narcissistiska psykiatrikern säkert hade ett h-e med att skriva ut antidepressiva medel till medelålders oattraktiva kärringar (antidepressiva påverkar nämligen sexlusten negativt, vilket  nog var säkrast för en alfa-hanne som honom själv) så det var väl honom det var mest synd om. Jag är väl inte särskilt attraktiv, men jag lider inte av det, däremot lider jag av struma! När psykologen sen slutade fick jag en ny kontaktperson som skulle höra av sig i början av hösten. För drygt tre veckor sen ringde jag och sa att medicinen börjar ta slut, men det var fullbokat och semestrar så jag sa att än är det ingen brådska (hur kunde jag vara SÅ dum?). Hon skulle ringa i förra veckan och ge mig en tid. Igår lämnade jag en massa meddelanden till henne och idag ringer jag hennes chef. Jag vill ha en ny kontaktperson och allra helst vill jag aldrig mer se dem! Men jag går på antidepressiva och jag kan inte bara avbryta behandlingen utan att bli jättesjuk (eller troligtvis blir jag det eftersom jag blev så sjuk vid insättningen), nu är snart medicinen slut och antidepressiva säljs inte utan recept. Vad i h-e ska jag göra?

Jo, vänta.... jag ska vänta på att telefonen ringer, kanske "de nådiga" på psykiatrin kan ge mig en tid för medicinuppföljning eller ut-trappning av antidepressiva. Vänta på att de ringer från VC så jag kan få fråga om kompletterande medicin till sköldkörteln eller om jag ska ha tålamod till min tid den 18 december... Levaxinet verkar långsamt... men HUR långsamt? HUR MÅNGA ÅR? ...för det är ÅR vi talar om! Jag har antagligen varit sjuk i 9 år och ätit medicin i 2 år, psykofarmaka i 9 månader och jag är fortfarande SJUK! Så många som har struma och lever fullkomliga liv, vad gör jag för fel?