guggelutt

Har det börjat så fortsätter det ofta. Foten har minskat något i storlek men mörknar i samma takt och smärtan har tilltagit. Jag fick just ingen info och mycket lite skötselråd så idag bestämde vi oss för att ta mig till sjukan igen. Trevligt att åka till Strängnäs närsjukhus tänkte vi... och kanske en second opinion. Jag fick komma in rätt snabbt och prata med en sköterska, veta att de inte kunde göra nåt åt foten för de hade ingen röntgen, och vad gäller mitt andra problem, en tilltagande blödning, så var det bara gynakuten som gällde. Jaha... vända nosen åter mot hemmet och Huddinge sjukhus. Allt ståhej kring den där blödningen gav mig ångest och innan jag kommit upp till sjukhuset hade jag redan skrivit min egen dödsruna. VAD är det egentligen som är så farligt med blödningar? Cancer? Inte med min storlek och med mina blodvärden va?

Så placerade jag mig återigen på Huddinges Lättakut, fick prata med en läkare efter en dryg timme, hon erbjöd mig att få göra om röntgen men jag avstod då hon berättade att två röntgenläkare skrivit under att de tolkat den och de hade inte hittat några frakturer. Dock medgav hon att det var en av de värsta stukningar hon sett. Vristen är stenhård av svullnad medan fotsvullnaden gått ner något, samt hela foten skiftar i färger från ljust gult till mörkaste blått.



Sen fick jag anmäla mig i akutluckan igen för att få komma till gynakuten. Där gick det fort som bara den. Hann sticka ett halvt varv innan jag fick träffa en sköterska och ett halvt varv till innan jag fick komma in och slänga upp benen. Han var jättebra, visade mig mtt myom som är stort som en pingisboll men menade samtidigt att Mmonstret knappast kan bero på det eftersom det sitter på utsidan av livmodern. Han tog ett invändigt prov som var det värsta jag utsatt mig för. Tack och lov att han var så lugn och snäll som han var, men jag trodde han skulle vända mig utochin, fy 17! Jämrans vad jag brölade, värre än när jag fött något av barnen. Men han trodde inte det var nån fara, en hormonblödning, han trodde inte heller jag var i klimakteriet (varpå jag svor så han skrattade) utan att jag nog skulle hålla på åtminstone ett par år till. Provet ska utesluta allt som möjligen skulle kunna vara nåt farligt.

Dagens höjdpunkt var när jag klev ur hissen på väg att leta reda på akutintaget där jag tänkte gå ut för att möta Janne. Där kom min kusin på en sån där skjukhuscykel. Jag menar, vad är oddsen? Sjukhuset är ju enormt! Jag vet att hon jobbar på förlossningsavdelning, men jag har inte sett henne på hur många år som helst, det har inte blivit av bara! Ja, det var bara så kul! Sen blev livet mycket lättare igen!

Nu är vi tillbaka på Sanda. Jag får väl fortsätta sitta med foten högt och handarbeta. Ska belasta lite mer för var dag som går, har fått smärtstillande men jag tänker inte ta dem om jag inte måste. Sjukskrivning nej (tack och lov), Pimgrimsvandring på kickoffen nej (shit!)... en dag i taget jajamen!

                          ~~~ Always look on the bright side of life ~~~