En dröm om ... spikar?
Ja, det blev en konstig natt... en sån där man kommer att minnas. Hade svårt att somna efter kvällsrundan med Bamse, låg vaken och tänkte tillbaka på mitt liv. Bekki fyller 18 år idag och hon föddes kl. 3.10 på morgonen. Ett tag trodde jag att jag skulle ligga vaken åtminstone till dess, men jag somnade en stund efter halv ett, ungefär en timme innan värkarna började under hennes rekordsnabba förlossning... Nu ska ingen tro, vare sig mina barn eller mina vänner, att Bekkis förlossning varit märkvärdigare än något annat barns. Alla förlossningar har varit olika, märkvärdiga och alla har satt djupa och positiva spår i mitt liv... men från och med inatt är alla mina barn myndiga! Det betyder nåt för mig... jag vet inte vad än, men det är en milstolpe i mitt liv efter snart 30 år som mamma. Även om jag alltid kommer vara mamma så betyder denna dag att jag inte har några småbarn längre. Ja, missförstå mig rätt, småbarn var det länge sen jag hade, men jag vet inte vad som låter bäst - småbarn eller omyndiga barn...
Det är mycket nu. I den nära tiden ligger predikan, tentan och jobbuppstarten... om en månad knyppelkurs, sen mer jobb, semester, terminsuppstart och invänjning på huddagis. I det stora är jag mitt inne i omvälvande processer i terapin där jag jobbar med självkänsla och självrespekt. Det är jobbigt, spännande och oerhört lärorikt! Och som grädde på moset är jag nu officiellt inne i klimakteriet med allt vad det innebär. Jobbigt och skönt det med ... och helt i linje med att sista ungen nu har vuxenansvar i juridisk mening...
Sen ligger det nog en hel del av mina processer i drömmen jag hade. Kom gärna med synpunkter och tolkningsförslag! Jag drömde att hela familjen bodde i ett rum, ett vare sig stort eller litet rum, ett rum bara. I rummet rörde sig hela familjen, några kom, några gick, vi gick in, vi gick ut, pratade, lagade mat, sov... men alla fick vi huka oss och väja för ena väggen var fylld av spikar. Långa spikar stack ut ur väggen och var ivägen, men satt ordentligt fast så ingen av oss försökte ens flytta på dem. Vi fick väja helt enkelt... Precis i tillståndet mellan vakenhet och dröm såg jag framför mig att spikarna var mina egna tillkortakommanden, misslyckanden, konflikter och rädslor ... Hm... jag har lite att fundera över ... Jag skriver drömmen här för jag vill komma ihåg den. Drömmar har ju en benägenhet att försvinna ur minnet även om man försöker komma ihåg dem, de är ju inga verkliga minnen utan just drömmar... Sen vill jag gärna dela drömmen för se om nån kan tyda den, eller hjälpa mig försöka. Så privat känns den ju inte så jag inte kan dela den på nätet.
Morgonpromenaden blev ett långsamt strosande fram och tillbaka genom skogen medan jag pratade med mamma i telefonen... Bamse "passade på" och jag lät honom!
Ja, dagen får rulla på. Janne och jag har letat flygbiljetter till Fuerteventura i hopp om att komma dit i november. Jag har gått igenom texterna som jag ska skriva predikan över men jag tror jag ska ägna resten av dagen åt tankar. Klockan 6 ska vi ut och festa!
Det är mycket nu. I den nära tiden ligger predikan, tentan och jobbuppstarten... om en månad knyppelkurs, sen mer jobb, semester, terminsuppstart och invänjning på huddagis. I det stora är jag mitt inne i omvälvande processer i terapin där jag jobbar med självkänsla och självrespekt. Det är jobbigt, spännande och oerhört lärorikt! Och som grädde på moset är jag nu officiellt inne i klimakteriet med allt vad det innebär. Jobbigt och skönt det med ... och helt i linje med att sista ungen nu har vuxenansvar i juridisk mening...
Sen ligger det nog en hel del av mina processer i drömmen jag hade. Kom gärna med synpunkter och tolkningsförslag! Jag drömde att hela familjen bodde i ett rum, ett vare sig stort eller litet rum, ett rum bara. I rummet rörde sig hela familjen, några kom, några gick, vi gick in, vi gick ut, pratade, lagade mat, sov... men alla fick vi huka oss och väja för ena väggen var fylld av spikar. Långa spikar stack ut ur väggen och var ivägen, men satt ordentligt fast så ingen av oss försökte ens flytta på dem. Vi fick väja helt enkelt... Precis i tillståndet mellan vakenhet och dröm såg jag framför mig att spikarna var mina egna tillkortakommanden, misslyckanden, konflikter och rädslor ... Hm... jag har lite att fundera över ... Jag skriver drömmen här för jag vill komma ihåg den. Drömmar har ju en benägenhet att försvinna ur minnet även om man försöker komma ihåg dem, de är ju inga verkliga minnen utan just drömmar... Sen vill jag gärna dela drömmen för se om nån kan tyda den, eller hjälpa mig försöka. Så privat känns den ju inte så jag inte kan dela den på nätet.
Morgonpromenaden blev ett långsamt strosande fram och tillbaka genom skogen medan jag pratade med mamma i telefonen... Bamse "passade på" och jag lät honom!
Ja, dagen får rulla på. Janne och jag har letat flygbiljetter till Fuerteventura i hopp om att komma dit i november. Jag har gått igenom texterna som jag ska skriva predikan över men jag tror jag ska ägna resten av dagen åt tankar. Klockan 6 ska vi ut och festa!
Kommentarer
Trackback
