guggelutt

Det har varit en både tung och lättsam dag. Sov rätt illa inatt, men vaknade före klockan och fixade lite innan jag gick ut med Bamse halv 8. Morgonsysslor och på med begravningskläderna. Det är så sällan jag är uppklädd så det känns konstigt... Bamse undrade väl oxå vad som var på gång!



Sen bar det av till Allhelgonakyrkan på Söder. Min mormor och morfar bodde där i så gott som hela sitt gemensamma liv och har jobbat frivilligt mycket i denna anrika träkyrka, bland annat i Allhelgonakyrkans vänner. Kristallkronorna togs ner två gånger om året och putsades, mormor bakade sina fantastiska toscatårtor till basarerna ...



                           

... senare blev det en kändiskyrka efter det att Olle Carlsson satte igång med allhelgonamässorna. De har, som allt annat, fört både gott och mindre gott med sig. Han har gjort gott för många, men andra har han gjort väldigt illa. Dock är kyrkan fortfarande lika vacker, charmig och säregen på sin kulle i Helgalunden.

Mosters begravningen var vacker. Sorg och framtidshopp blandat. Mamma var officiant och hon är så duktig, talar lugnt och tydligt, griftetalet var personligt och välskrivet, dessutom sjöng hon begravningsbönen och det är så vackert! Jag lyckades sjunga två psalmer solo, moster hade själv bett att jag skulle sjunga på begravningen och det ville jag naturligtvis ställa upp på. Jag har haft mina tveksamheter för jag kraxar värre än vanligt efter jag började med Pulmicorten (hade jag vetat det skulle jag väntat till efter begravningen, men jag visste ju inte). Jag valde att sjunga iallfall, varje människa begravs bara en gång och då ville jag förstås sjunga som hon bett om. Medicinen lägger sig som en hinna över stämbanden, jag harklade mig mellan varje vers, men det kändes som jag kunde hålla tonen rätt så jag får vara nöjd. Att göra moster till viljes kändes gott. Och som sagt, hela begravningsakten kändes ändå positiv. Hon fick sitt besked strax efter jul och valde bort behandling, hon somnade in lugnt och smärtfritt efter fem veckor, precis som hon ville. Hon fasade för smärtan och hon fasade för att bli liggande i flera år... och hon slapp bådadera.

                  

Sen var det smörgås- och prinsesstårta hos morbrors syster. Det blev trevligt. Jag sjöng "Nocturne" och en kusin kompade på gitarr, duktigt av honom att ta den direkt på accorden! Han sjöng och spelade två Beatles-låtar. Morbror berättade några anekdoter. Folk gick och tillslut satt vi några kvar i ett mindre rum och pratade minnen. Janne och jag, kusinerna, mamma och pappa, moster och våra grannar. Vi köpte radhuset av morbror och moster för 17 år sen, så han känner förstås då våra grannar väl, och kusinerna är jämngamla med grannarnas barn. Det blev en bra avslutning.

När jag sen kom hem var jag så trött. Anspänningen tog mer än jag förväntat mig. Slumrade till skidstafetten i Holmenkollen och tog sen ut Bamse på en långpromenad. Lagade middag. Monica kom från jobbet. Vi åt. Jens och Sandra kom över en sväng. Nu vill jag snart gå ut kvällspromenad med Bamse så jag får sova... Jag är SÅ trött!

"Nocturne" Text & musik Evert Taube
Sov på min arm!
Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm
snart du drömmer,
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen.
Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill.
och blir åter kysst.
Slumra min vän!
Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm!
Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm,
o, min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid
hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodstormens larm!
Slut är din strid.
Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm!