guggelutt

Två dagar har gått sen sist och jag har jobbat ganska hårt. Igår samtal och förberedelser samt café, på kvällen skippade jag knypplingen och satt och stickade en stund vid TVn istället. Idag var Janne och jag på banken och öppnade ett gemensamt konto för vår gemensamma framtid. Vi går ju in i en ny fas i livet... sen hembesök där jag fick en väldigt god och rolig rulltårta, sen lunch, samtal, hämta Bamse och gå ut med honom en kortis innan Öppen Kyrka.

 

 

 

Nu kommer resten av bloggen handla om min systers sjukdom och död så tycker ni sånt är jobbigt ska ni sluta läsa här, eller hoppa ner till den vackra psalmen jag avslutar bloggen med, psalmen är kursiverad. Berättelsen är både personlig och privat. Jag har övervägt att ta bort alltihopa och bara skriva om det stora hål jag har i hjärtat efter henne, och det stora hål jag har i hjärtat efter så många andra brustna relationer, men jag väljer iallafall för nu att behålla blogginlägget som det är. Kanske är det borta imorgon...

 

Mycket tankar har gått genom huvudet denna sommar. Kulmen är väl kanske idag på sätt och vis. Efter olyckan har jag gått igenom en fas där jag varit lite bitter över att ha överlevt. Döden i sig skrämmer mig inte, men alla olika sätt man kan dö på lämnar lite olika önskemål om hur man skulle vilja kila vidare. Livet är tungt och jobbigt i perioder och helt fantastisk i andra perioder. Jag tror verkligen att utan sorg och tungsinne skulle man inte fullt ut kunna uppleva lycka och glädje för utan perspektivet finns det liksom ingen skala. Jag säger inte att jag vill dö  för jag har fortfarande saker ogjorda, men så fort som det gick när vi smällde så kan jag inte sluta tänka på att på nåt sätt var det ett enkelt sätt att gå vidare på. Jag hann ju bara tänka att "nu smäller det" och sen var det över, smärtorna kom när den första chocken släppt. Om vi, eller jag, dött så hade jag kanske suttit med svaren nu, svaren på vad som är meningen med livet, svaren på varför människor, djur och hela vår planet måste lida så, svaren på varför förväntningar kan göra så ont och relationer är så smärtsamma trots att de är helt nödvändiga för vår överlevnad. Eller så hade jag försvunnit in i en evig vila där jag inte behövt bry mig vidare om alla livets varför. Denna reaktion är säkert oxå ena sidan av det jag upplevde när jag kämpade så hårt för att komma tillbaka till livet efter min oerhört starka stressreaktion för fyra år sen som jag knappt tog mig igenom jämfört med nu när livet flyter så bra så kunde döden komma i ett litet poff. Och förundran över människors reaktioner...

 

Idag är det 30 år sen min syster dog. Hon blev sjuk i cancer när hon var 12 år. Jag fick beskedet när jag var ute på landet och skulle ha hand om mina småskyskon ett dygn. Jag minns att mamma inte ville säga något först, men jag fattade att något var väldigt fel... jag hade ju burit ner syrran till bilen för hon hade så ont i benet och jag tyckte om att demonstrera min fysiska styrka. Jag minns att jag sa till mamma att jag ville veta för annars skulle jag tro att hon var död, jag minns hur den svarta backelit-telefonen luktade och jag minns hur soffryggen kändes när jag tog tag i den för att inte ramla för jag trodde att jag skulle svimma när tunnelseendet slog till när jag hörde att hon kanske faktiskt skulle dö. Hela min trygga världsbild rubbades i sina grundvalar. Sen minns jag inte mycket, bara att jag inte skulle visa något för småsyskonen för de var för små, tvillingarna var 4 och brorsan var 9. Jag var 14 år... Men syrran klarade pärsen och levde i fyra år till.

 

Återfallet kom vid Kristihimmelsfärd fyra år senare, hon hade en väldigt jobbig sommar och dog den 9 augusti för 30 år sen. Vi gick igenom en resa, hon och jag. Vi var inte alltid så sams, vi var ju två väldigt olika tonåringar, men nu skulle vi bli vänner, passa varandras barn och skratta åt korten (hon gillade att fotograferas utan peruken) när hon blev frisk. Hon skulle gå igenom en benmärgstransplantation och jag skulle vara donator... men vi kom aldrig så långt. Under hennnes sista sjukdomstid tog jag studenten. Ingen kunde möta upp mig på skolgården, men min moster ordnade en liten mottagning dit pappa kom med småsyskonen, mamma var på sjukhuset. Sista dagen var pappa och jag på sjukhuset, jag hade fått övningsköra dit. Hon hade då varit nedsövd i 2 veckor för hon låg i respirator, men hon låg hela tiden vi var där och rörde huvudet från sida till sida. Jag tog hennes hand och hon tryckte den svagt. Jag sa till pappa att hon behöver nog mer narkos för hon verkar vilja vakna... sen åkte vi... och på kvällen när jag kom hem på cykel från en kompis så stod mamma på trappen och ropade. Jag förstod innan jag hörde orden.  Jag var 18 år.

 

För mig har det varit en pärs inför varje barns 12-årsperiod och en stark oro månaderna före de fyllt 17 år. Studentfesterna har väckt minnen och denna sommar var det sista ungen som tog studenten. Varje år när augusti månad har infunnit sig så börjar väntan på att den 9:e ska passera. När den 9:e passerat väntar jag på regnet för samma dag syrran dog började det regna efter en ovanligt het sommar. Det regnade hela augusti och vi fick ingen mer sommarvärme det året.

 

 

                                     

 

Jag vägrar glömma henne för det vore ju att ta bort en del av mig själv. Hennes liv blev kort men inte bortkastat. Hon lärde oss massor utan att veta om det. Hon lever kvar hos var och en som minns henne. Det är kanske inte alls så konstigt att när jag nu så nyligen såg döden i vitögat så kommer oxå besvikelsen över att så nära ha missat chansen att kanske få se henne igen. Eller gå igenom det hon gick igenom då...

 

Innan verkligheten vaknat
har du vakat över mig.
Innan första andetaget
har jag andats djupt i dig.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Innan någon visste om mig
har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat
har jag vilat i din famn.
Innan....

Innan vågorna har lagt sig
har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren
har du tänkt var jag ska bo.
Innan....

Innan livet ens har börjat
har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig
har du öppnat vägen ut.
Innan, innan, innanför
bor du i mitt hjärta.

Tomas Boström