guggelutt

Usch! Hur jobbigt som helst! Men om ett dygn borde jag vara ute på andra sidan.

 

Igår satt jag vid TVn hela dagen och broderade och tittade på inspelade program från boxen. Jens och Bitchen kom efter ett tag och gjorde mig och Bamse sällskap. Jag hade duschat och gjort mig iordning för att gå på gudstjänst, en kollega som ska sluta skulle avskedspredika, men det blev för jobbigt så jag kom aldrig iväg. Mådde skit!

 

 

Idag har det varit lite bättre. Jag ville inte vakna. Fick ta ut Bamse halv 6 för han skällde, men sen kom jag bara inte ur sängen. Janne tog honom till dagis. Jag är oerhört tacksam över att jag sover, för det hade varit tio gånger värre om jag bara trampat runt och inte kunnat sova... men klockan 11.00 var jag klar och tog en buss till Södersjukhuset och gick på provtagning. Det var några basprover de behövde inför imorgon. Men först gick jag in i sjukhuskyrkan och bad om förbön för imorgon. En missionspastor tog emot mig och vi pratade en liten stund innan hon bad för mig och lovade tända ett ljus imorgonbitti. Det kändes jättebra. Mamma och pappa hämtade upp mig från sjukan och bjöd mig på kinarestaurang vid Zinkensdamm. Det var skönt att få komma ut i verkligheten en stund. Jag menar, att jobba är inte att tänka på, jag är för orolig för att hitta på saker men det är underbart att bli utsläpad på nåt. Det blev ett par trevliga timmar som gick. Dessutom är det flera som hört av sig och önskat mig lycka till, via sms, mail, telefon och kort. Det känns verkligen gott. Jag vet oxå att mina arbetskamrater kommer att be för mig imorgonbitti, även min morbror m.fl så jag hoppas verkligen att Gud hör bönerna. Jag är löjligt rädd. Huvudet är lugnt, men kroppen är orolig - blodtrycket stiger, psoriasisen blommar värre än på 15 år, klump i magen och undergångskänslor. Men det är mitt första ingrepp och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera, det är väl därför oron är så stark! Och så bär jag ju med mig trauman från syrrans sista tid på sjukhus... Tiden läkar sår, men inte alla.

 

Nu räknar jag timmarna. Snart ska de ringa och säga vilken tid jag ska komma in imorgonbitti. Jens skjutsar mig och Lotta följer med och håller handen. Sen kommer sjukhuspastorn och hälsar på under eftermiddagen. Jag måste fortsätta tro på ett liv efter operationen. Ett underbart "resten av mitt liv" utan Mmonstret!