guggelutt

Nu är det ganska illa. Funderar på det där med egna val och eget ansvar. Jag har bett om att få gå ner i tid och nu fått ett nytt schema som jag inte ens hunnit titta på. Just det! Inte hunnit. Blir det så att det är lättare att jobba lika mycket fast på kortare tid än att faktiskt jobba den tid som man gått ner till? Isåfall är det bättre att ögonblickligen gå upp i tid igen och få lön för mödan plus slippa stressen att man ändå inte hinner träna och laga hälsosam mat vilket jag tänkt ägna dessa fem bonustimmar i veckan till.

 

 

Igår gjorde jag som i förrgår dvs låg kvar i sängen till strax före 8.00! Duschade, gick ut med Bamse och körde honom till dagis, sen åkte jag hem och frukosterade, gav de andra djuren mat och packade innan jag åkte till jobbet. Jag var redan på morgonen så uppstressad över alla detaljer som borde vara gjorda typ igår så jag åkte ifrån den bärbara datorn.. som jag inte vill ha. Skulle jag jobba med den heldag hade det varit värt åka hem och hämta den, men nu hade jag ca 1,5 timme som jag hade tänkt stämma av det nya schemat, läsa och skicka några viktiga mail, ett par viktiga telefonsamtal, diskutera annons och caféprogram. Istället blev det att ta hjälp av Datanisse för att få in möjligheten att läsa mail från en arbetskompis dator och sen var tiden ute. Möte... som tog längre tid än jag blivit förespeglad och som jag omöjligt kunde förberett eftersom jag inte hade en aning om vad det handlade om. Nu har jag fantastiska arbetskamrater så jag tycker vi rodde det hela i land, men nej... det får inte gå till så här! Fortsatte med sånt jag måste till kl 12.30 då jag sprang ut och snurrade på P-skivan, köpte sushi och fixade ett enerverande problem på banken. Tryckte i mig sushin och sen började det snurra i huvudet. Det finns ett syndrom som kallas mashed-potato-brain och som jag led av under min sjukskrivning. Det är ett stress-syndrom där hjärnan fungerar trögt och det känns verkligen som man har potatismos i huvudet. Jag gjorde klart det mest nödvändiga, sen åkte jag på friskvård - idag zonterapi vilket var underbart! Jag fick sitta i en massagestol samtidigt som terapin och sen fick jag fotmassage som avslutning - sen var det bara att stressa hem, hämta hunden, gå ut med honom, slänga i mig rester från i går och åkte tillbaka till jobbet - 30 minuter blankt. Jag hade ombedd att ta syföreningen vilket lät kul när jag tackade ja, det var jättetrevligt att vara där och jag mådde bättre efter zonterapin, men hur klokt är det att tacka ja till annat när man ska gå ner i tid? Och vems är ansvaret? De som erbjuder extrauppgifter eller är det jag som ska tacka nej rakt av? Jag misstänker det sistnämnda. På syföreningen tog jag ett ärende och efter andakten som jag höll i åkte jag hem. Jens ringde och jag lovade göra pannkakssmet till honom så skulle han steka pannkakor så han fick matlåda till idag, sen packade jag ut packning, Ragnar och Bamse i bilen och åkte till landet. I bilen ringde jag ett jobbsamtal på en dryg halvtimme.... Det här är inte bra!

 

När jag kom ner hade Janne maten klar. Klockan var nio. Han tog ut Bamse och vi varvade ner genom att prata semestrar. 

 

Sov till 10.00 imorse, Janne gick ut med Bamse medan jag fixade frukost. Sen ringde jag VC och frågade om mina sköldkörtelprover som jag tog i början av januari, bara en månad försent. Tyckte det var konstigt att inte min läkare ringt/skrivit brev, det gör han alltid snabbt. Men han var sjukskriven... och proverna som skulle tagits i början av december och som jag borde haft svar på nån dag senare...  var inte så bra, värdena har dalat och jag sa direkt att jag ökar dosen nu. Det borde ha gjorts i början av december! Ssk ville rådgöra med vikarierande läkare, men jag tänker inte riskera att hamna i det jag varit i igen. Sjunker värdena ökar jag dosen, punkt slut! Jag har spenderat för många år av mitt liv i avvaktan på att sköldkörteln ska fixa sig själv. Jag förstår inte ens varför jag har den kvar! Två kvinnor jag pratat med som tagit bort den äter halva dosen Levaxin mot vad jag gör... Menar läkarna att min kan piggna till eller vad? 

 

Jag tror att jag närmar mig en punkt i livet där jag verkligen på djupet inser att mitt liv är mitt och det är jag som har ansvar för det. Min kropp fungerar inte till 100% och saker som händer både i mitt privatliv, men i nuläget framförallt på jobbet, gör att jag måste ta ställning. Jag måste våga ifrågasätta och jag måste säga nej. Jag är dum som tror att jag blir mer omtyckt om jag gör mer än jag ska, eller tror jag att jag gör nån form av karriär när jag sliter ut mig? Det finns inte en käft som vare sig ser det eller bryr sig om det. Hur många nära vänner har jag? Inte en handfull ens en gång! Hur ofta har jag med mina kompisar att göra? Nästan aldrig! Hur ofta träffar jag barn och barnbarn? På tok för sällan! Mitt liv kan bli långt, jag har bra gener (mormor och farmor blev närmare 100år) ... men som det är nu tvivlar jag på att jag ens når pensionsåldern. Är livet så roligt just nu att det är värt att slita ut sig för att behålla nuvarande status? Knappast! Vems är ansvaret? MITT! Så, antingen avvaktar jag att någon annan tar ansvar eller så är det dax för mig att agera! Vad är livskvalité för mig? Vad gör livet värt att leva?

 

Min son har mms-at två otäcka men fascinerande bilder. Jag tittar på dem om och om igen... de är talande för var i livet jag står...